”Gubbalaget” är uttaget - Del1: Motiveringen

Allas vår ”Hövding” har parallellt med Himmelrikets omröstning om en MFF:s drömelva från 1970 och framåt tagit fram ett ”gubbalag” där spelare från flydda dar fått plats. I första delen får vi ta del av motiveringen fram till anfallsspelarna.

Jag har av MFF:s SvenskaFans-redaktion blivit ombedd att ta ut mitt "alla tiders" MFF-lag bestående av spelare som uppträdde i himmelsblått tidigare än år 1970. En inspirerande uppgift som inte blir mindre av att jag fått förtroendet att vara enväldig laguttagare.

Sitter här och känner mig nästan som den riktiga "Hövdingen", Eric Persson, som under sin tid fungerade i just den rollen. Sitter också och blir nostalgisk av alla underbara minnen som "mitt" lags spelare har skänkt mig. Flera av "mina" spelare som var min barndoms och ungdoms hjältar finns inte längre kvar i livet. Aldrig mer får jag chansen att återse dem på något årsmöte när vintern börjar att lämna hemstaden. Aldrig mer får jag "snacka" gamla tider med "Todde" eller Kjell Rosen stående vid långlinjen under någon iskall vinterträningsmatch. Men minnena och glädjen av deras prestationer kan ingen ta ifrån mig.

Jag har inte tagit ut någon spelare i "mitt" lag som har blivit nominerad av redaktionen i omröstningen gällande spelare från 70 och framåt. Jag har tagit ut laget efter den gamla offensiva modellen som länge var rådande .

Målvakt
Många tror säkert att mitt val skulle vara enkelt. "Gripen" Bengtsson var vår målvakt under glansperioden. Han är en av klubbens största legender. Känslomässigt är han även min MFF-målvakt oavsett vem som därefter har tagit plats i buren. Men jag anser ändå att Tore Svensson var en något starkare målvakt. Motiveringen är att Gripen stod i ett bättre lag, när Tore tog över hade italienarna fått upp ögonen för det svenska smörgåsbordet och inte minst MFF hade börjat att åderlåtas på sina stjärnspelare. Tore vaktade med den äran MFF-målet under många framgångsrika år och fick därtill även många unga damer att uppsöka Gamla IP.

Högerback
Här fick jag problem. Tyckte liksom att ingen var riktigt värdig detta stjärnlag. Detta skriver jag trots namn som Arne Månsson, Hasse Malmström och Sune "Grus" Sandbring. Detta skriver jag trots att Arne Månsson ofta var vår ordinarie högerback under guldåren och dessutom fick representera A-landslaget, samtidigt som Hasse Malmström spelade i MFF:s B-lag samt i B-Landslaget. Här kan man tala om överflöd. Ändå föll mitt val på en något yngre back som visserligen mest uppträdde på andra kanten men som var en ytterst flexibel försvarsspelare. Rolf "Tejpen" Björklund blir min högerback. "Tejpen" var en glidtacklingens mästare och precis som namnet antyder ett häftplåster på sin ytter. Jag kan än i dag höra hur "Nacka" en gång skrek ut sin frustration över hur "Tejpen" tog hand om honom. Men han var även en modern offensiv spelare som fyllde på i anfallet med stor framgång.

Vänsterback
Ingen tankemöda, Erik Nilsson tillhör de spelare från mitt lag som också borde ta plats i "alla tiders lag" genom hela historien. Erik med sin otroliga fysik som skrämde slag på samtliga allsvenska högeryttrar undantaget HIF:s Malte Mårtensson. Erik blev olympisk guldmedaljör och flerfaldig svensk mästare, en av de allra största MFF:arna.

Centerhalvback
Här presenterar jag åter en spelare som borde givit Krister Kristensson och Patrik "Bjärred" en kamp om vem i MFF-historien som varit den största mittbacken. Sven Hjertsson är mitt självklara val. Även Sven tillhör de absolut bästa spelare som klubben har fått fram genom åren. Även han ur-MFF:are precis som sina bröder Arne och Kjell.

Högerhalv
Den mest självklare. Den bäste MFFaren efter Kung Bosse. Kjell Rosen, vilken spelare! Även han olympisk guldmedaljör men då som högerytter eftersom Putte Kock gick efter modellen att de bästa skulle spela oavsett plats i laget. Så småningom försvann Kjell söder om Alperna till det
forna storlaget Torino AC, men ägnade större delen av sitt liv åt MFF efter den aktiva karriären.

Vänsterhalv
Nu blev det huvudbry igen. Än en gång förflyttar jag mig från barndom till ungdom. Det fanns en spelare på MFF:s mittfält som kom lite i kläm mellan den romantiska perioden i slutet av 40-talet och "Bosse Larsson-eran". Men en fantastisk mittfältare var han, Prawits Öberg. En evighetsmaskin med stor aktionsradie och ett tungt precist skott gör att även denna "ungtupp" hedras med en plats i mitt lag.

Högerinner
Denna plats besattes ofta av de stora teknikerna i gårdagens fotboll. Mitt val blir därför den kanske tillsammans med Jan Ekström och Zlatan störste teknikern i MFF: Henry Thillberg var en av de mest eleganta fotbollspelare som spelat med utsikt över Johanneskyrkan och Stadsteatern. Själv glömmer jag aldrig när det ungerska mästarlaget Honved kom på besök. Honved som nästan var identiskt med det ungerska drömlandslaget med Puskas i spetsen. Thillberg överglänste samtliga av de ungerska världsstjärnorna. Inspirerad av motståndet bjöd han upp till en artistisk czardas som nästan fick Puskas att applådera.

Vänsterinner
Åter tekniken i högsätet. Den späde Kalle Palmer ansågs vid debuten vara alldeles för klen för att klara sig i allsvenskan. Men ingen hade räknat med Palmers fantastiska förmåga att glida undan alla nersparkningsförsök. Därtill en genial framspelare gjorde att han fick plats i den svenska innertrio som fick ersätta Gre-No-Li i landslaget när dessa blivit proffs och då var förbjudna att spela "amatörfotboll". Men trion Pal-Jep-Sko var inte mycket sämre.

[Fortsättning i del 2]

0 kommentarer