Analys av vårsäsongen - Del 1
Vårsäsongen kan läggas till handlingarna och Himmelriket har försökt analysera varför det gick som det gick. Först ut är det defensiva spelet.
I två delar kommer Himmelriket att analysera Malmö FF:s vårsäsong och vi kommer att inleda med hur försvarsspelet har sett ut - från målvakt fram till den ensamma anfallaren.
Spelsystem
I samtliga matcher i år – förutom mot GAIS – har MFF ställt upp enligt modellen 4-2-3-1 – där det mesta talar för att Roland Nilsson och Hans Gren helst velat se följande spelare:
Jonas Sandqvist – Ulrich Vinzents, Jimmy Dixon, Gabriel, Ricardinho – Daniel Andersson, Robert Åhman-Persson – Guillermo Molins, Labinot Harbuzi, Daniel Larsson – Wilton Figueiredo.
Om inte Miljan Mutavdzic skadat knäet är det mycket troligt så att han haft rollen bredvid Daniel Andersson. Innan köpet av Wilton var det fördel Edward Ofere i kampen om anfallsplatsen.
Försvarsspelet
Målvakt
Jonas Sandqvist har fått en hel del kritik under sin tid i MFF, och framförallt i fjol hade han stora problem att imponera och under en period var han dessutom petad. I år har det fungerat betydligt bättre – vilket beror dels på en starkare defensiv i laget och dels att han själv tagit ett klart steg framåt.
Han uppträder i år med betydligt större säkerhet och pondus, vilket sprider ett lugn och kanske kan tillskrivas psykologen Sverker Bengtsson?
Under hans tid i Landskrona tyckte jag framförallt att Jonas var en målvakt som gärna boxade bort bollarna i stället för att greppa, vilket jag nu tycker att han gått tillbaka till. Detta ger givetvis både för- och nackdelar. Nackdelarna är att utboxningarna normalt sett är mer okontrollerade och risken för att man snabbt förlorar bollen igen är betydligt större. Samtidigt verkar det passa Jonas bättre, och vi slipper se att han tappar inlägg till höger och vänster. Jag föredrar nog att han spelar som han gör i år – med få risktagningar.
Backlinjen
Rent allmänt har det defensiva spelet fungerat mycket bättre i år, och helt klart är att backlinjen i år har ett betydligt mer fungerande samspel, och vi har även nu hittat vår ledare, vilket betyder enormt mycket. Efter Daniel Majstorovic har vi letat med ljus och lykta efter en spelare som kunde ta på sig rollen som backlinjens ledare (Bjärred räknas inte, eftersom han skadade sig så tidigt), och nu verkar det som vi hittat rätt.
Redan i fjol var Gabriel bra, men nu har han tagit ett enormt steg och han ska tillskrivas en stor del av det förbättrade försvarsspelet. Han leder backlinjen med lugn, och det har gjort att Jasmin Sudic vid behov kunnat ersätta Jimmy Dixon utan större problem.
Totalt sett fungerar backlinjen bra, med defensiva innerbackar och relativt offensiva ytterbackar i, normalt sett, Ulrich och Ricardinho. Framförallt Ricardinho har gjort att vi blivit starkare då han inte minst är riktigt stark i en-mot-en (inte alls olikt en viss Joseph Elanga).
Däremot har jag invändningar emot hur laget fungerar som enhet. Det är inte alls ovanligt att motståndarna skapar en målchans för att laget inte ställer upp för varandra. Spelarna sköter sina egna roller på ett bra sätt, men däremot ställer man inte upp om en lagkamrat hamnar i problem – och då blir det luckor där i stället. Ett praktexempel är IFK Göteborgs 1-0 på Gamla Ullevi. Pontus Wernbloom tar en löpning mot första stolpen, för att sen ändra och löpa mot borte stolpen i stället där han helt ohotad kan knoppa in bollen. Här kan vi se Gabriel, som är närmast Wernbloom inledningsvis, tar löpningen mot första stolpen och sköter därmed troligen sin uppgift. Jimmy Dixon håller koll på sin gubbe centralt och Ulrich Vinzents har sin gubbe utanför sig. På så sätt sköter troligen alla åtminstone någon av sina uppgifter på ett bra sätt, men ändå åker vi på detta baklängesmålet. Såväl Ulrich som Dixon kan och bör nog sköta snacket bättre där när Gabriel släpper sin gubbe, men i stället ställs Sankan helt ensam och målet är oundvikligt.
Mittfältet
I år har äntligen den totalt värdelösa diamanten övergetts och vi har nu, precis som i princip alla lag av klass i världen, gått över till två balansspelare, vilket ger en stabil grund för anfallsspelet att stå på. Den ger oss många möjligheter att vinna boll, och gör det mycket svårt för motståndarna att anfalla centralt och överhuvudtaget att komma till lägen centralt.
Tillsammans med mittbackarna bildas ett centralt lås som gör att det är mycket svårt för motståndarna att komma till bra lägen mot oss normalt sett.
Både Daniel Andersson och Robert Åhman-Persson har främst defensiva uppgifter – vinna boll, täcka ytor osv – och det gör att de kan sköta dessa uppgifterna på ett mycket bra sätt. Defensivt verkar de ha i princip likartade uppgifter. Båda spelarna håller dessutom väldigt hög klass i det defensiva arbetet, vilket ytterligare bidrar till motståndarnas svårigheter att skapa något av värde mot oss.
De tre offensiva spelarna har haft betydligt friare tyglar och har sina största uppgifter i offensiven. I deras fall handlar det snarast om att täcka ytor, och självklart även pressa motståndarna framförallt på egen planhalva. Här tycker jag att man borde kunna nyttja framförallt yttrarna mer och bättre – i samspel med anfallaren. En hårdare press på specifika punkter borde kunna fungera även om våra yttrar inte är några stora bollvinnare. En snabb press kan förhindra många farligheter, och dessutom skapa en hel del framåt.
Skall väl sägas att RolleGren kan ha gett sådana direktiv utan att jag uppfattat det.
Anfall
Precis som för de tre offensiva är anfallarens defensiva roll väldigt begränsad och handlar i princip bara om att förhindra alldeles för enkla passningar centralt. Ingen av anfallarna som vi har spelat med i år har, enligt vad jag har kunnat se, haft några specifika uppgifter vid själva spelet.
Vid fasta situationer har de däremot ofta tydligare roller av naturliga skäl. Att låta anfallaren hänga kvar för snabba kontringar och så vidare är inget alternativ för RolleGren (det vill säga de drar hem samtliga spelare vid hörnor – precis som i princip alla andra lag numera).
Fasta situationer
Som nyss nämnts drar vi normalt hem samtliga spelare (ärligt talat kan jag inte komma på vid något tillfälle då vi inte gjort det), och samtliga spelare har således defensiva uppgifter här.
Vi använder oss av det som är standard nuförtiden, det vill säga att man dels täcker stolparna, dels kör en typ av zonmarkering med ett par spelare och resten skall hålla koll på en gubbe vardera.
Rent allmänt kan man väl säga att det har fungerat mindre väl. Det har varit lite väl ofta som motståndarna fått bra chanserna, och jag tycker kanske framförallt att spelarna som täcker zonerna (om jag inte missminner mig är det normalt Gabriel och Dixon) inte riktigt får den kontrollen över de farliga ytorna som man kan hoppas. Dessutom har vi inte sällan en märklig markering – ta till exempel matcherna mot Häcken där vi inte hade koll på den, i princip tre meter långe, Mathias Ranégie. Dock har vi i år bara släppt in ett mål på hörna (mot Elfsborg), och där tycker jag inte taktiken var felaktig, även om Wilton givetvis inte gör det jättebra som släpper Rosén.
Hur släpper vi in målen?
Inlägg från höger (dvs vår vänsterkant): 4
Inlägg från vänster: 1
Snabb omställning: 3
Hörna: 1
Frispark: 0
Kommentar: Oväntat många mål kommer efter inlägg från vår vänsterkant (ett av målen, det mot Trelleborg var dock ett inkast). Kanske är detta en förlängning av att samarbetet mellan Daniel Larsson (som var vänsterytter under en stor del av vårsäsongen) och Ricardinho inte fungerat överdrivet bra.
Samtidigt har det bara tillkommit ett mål efter inlägg från Ulrichs kant, och det var HIF:s 1-0 – ett mål som nästan lika gärna hade kunnat gå som en snabb omställning, men jag tycker att vi trots allt är väl samlade.
Problemet kan också ligga i att Ulrich inte är lika bra på att hjälpa till centralt som Ricardinho när inlägg kommer från motsvarande kant. Känslan är att Ricardinho haft en mycket bättre vårsäsong än Ulrich nämligen.
Försvarsspelet som helhet
Även om det finns en del saker man kan peka på och försöka göra bättre tycker jag att försvarsspelet har fungerat väldigt bra som helhet. Vi är ett lag som är väldigt svårt att spela mot och spelarna vet väl vilka roller de har i det defensiva arbetet. Nio mål på tolv matcher är givetvis också ett bra facit.