Himmelrikets Drömelva!
Efter flera veckors röstande har nu Himmelrikets läsare utsett de elva spelare som får äran att representera Himmelrikets drömelva. Och vilken drömelva det är!
Valen har varit många, platserna i laget alldeles för få. Men på något sätt har ändå ni läsare lyckats sålla ut de allra bästa spelarna som spelat i MFF från 70-talet och framåt. Det har ju diskuterats fram och tillbaka huruvida det har varit riktigt att endast spelare från 70-talet och framåt har varit nominerade. Vi på Himmelrikets redaktion är övertygade om att vi gjort rätt i vårt val och om ni vill ha en drömelva från tidigare årgångar rekommenderar vi starkt att ni klickar här för att läsa om Hövdingens ”Gubbalag”. Hövdingen är Forumets ”senior” och har gett oss förmånen att få ta del av hans himmelsblå drömlag från åren innan 1970.
Trots att man under i stort sett hela sin livstid alltid skrutit om MFF:s storhet och om vilka bra spelare MFF har blir man nästan lite chockad när man nu sitter med Himmelrikets Drömelva. Vilket lag! Än mer chockad blir man när man sedan tittar på namnen som inte kom med i Drömelvan. Vilka underbara fotbollspelare!
Nu kan vi inte hålla oss längre, nu är det dags att presentera ”Himmelrikets Drömelva”. Uppställningen är efter sedvanlig 4-4-2-modell, det enda som skiljer sig är att i Drömelvan finns det endast en yttermittfältare, men i gengäld tre innermittfältare. Ni förstår säkert varför så är fallet.
Målvakt
Här var valet enkelt för läsarna. Mannen som en gång under en, för honom, väldigt lugn match på Stadion fick höra ”Ska du ha en Kvällsposten?” från publiken var tämligen överlägsen i omröstningen om Drömelvans målvakt. Janne Möller var en fantastisk målvakt som det troligen inte går att hitta en svag punkt hos. Det enda man kan klaga på är väl hans gästspel i TFF och hans engagemang i HIF på senare dagar. Men som målvakt var han fantastisk och räddade MFF många gånger. Alla känner väl till straffarna i Magdeburg?
Ytterbackar
På ytterbacksplatserna var det jämnare. Men de två som slutligen fick platserna går inte av för hackor. På den ena kanten hittar vi Ingemar Erlandsson, säkert till MFF Supports ordförande Peter Åhlanders stora glädje. Ingemar var en mycket säker back, vilket också landslagsledningen utnyttjade vid ett flertal tillfällen.
På den andra kanten återfinns Roger Ljung. Mannen som för de flesta blev riktigt känd när han nickade in Sveriges första VM-mål den magiska sommaren 1994. Även i MFF nickade han in ett viktigt första mål, mot Djurgården i SM-finalen 1988. Ljungs mål skulle följas av ytterligare sex (!) MFF-mål. Ljung avslutade sin karriär alltför tidigt efter proffsspel i bl.a. Turkiet och Österrike och försörjer sig numera som spelaragent, en av få som anses seriösa.
Mittbackar
Mittbacksplatserna var vikta för två stycken särdeles hårda spelare. Den ena av dem, Roy Andersson, har ynglat av sig med resultat som Patrik och Daniel och bara det gör ju att han förtjänar en plats i Drömelvan. Bredvid sig har Roy den största MFF-backen genom tiderna, Krister Kristensson. Kanske den tuffaste svenska backen genom tiderna. Kanske den tuffaste backen överhuvudtaget genom tiderna. Krister är en legend som tillsammans med en annan legend har fått en numera nedlagd tidning uppkallad efter sig. Lite sorgligt är det att Krister missade den magiska Europacupvåren 1979 eftersom han tidigare lovat Trelleborg att gå till dem efter säsongen 1978. Han om någon hade förtjänat att vara med om denna historiska period i MFF:s historia.
Yttermittfältare
Anledningen till att vi på Himmelriket valt att endast ha med en yttermittfältare i Drömelvan är enkel. På 70-talet spelade man helt enkelt inte med några renodlade yttermittfältare. Det fanns anfallare som spelade långt ut på kanten, men några utpräglade yttermittfältare fanns inte. Mannen som kan titulera sig yttermittfältare i Himmelrikets Drömelva heter Joakim Nilsson, i hård konkurrens med en nu aktiv spelare från Kamerun vann han den jämna omröstningen. Nilsson charmade oss alla med sina aviga dribblingar. Hade inte en viss Nacka Skoglund fått smeknamnet ”den vajande majskolven” hade säkert Nilsson fått det. Hans landskampskarriär gick upp och ner, höjdpunkten var när han i Polen 1989 spelade fram Johnny Ekström till ledningsmålet i matchen som skulle ta Sverige till VM 1990. Efter en proffsutflykt till Spanien återvände en halvskadad Joakim Nilsson till Sverige och Landskrona Bois men han återfick aldrig sin glans. Men han glänser tillräckligt för att få spela på kanten i Himmelrikets Drömelva.
Innermittfältare
Vi börjar med den minste och avslutar med den störste. Den minste är naturligtvis Robert Prytz som slog igenom det magiska året 1979. Han underhöll oss på läktaren med sin tekniska finurligheter och härliga passningar. När han i mitten av 90-talet återkom till MFF efter många år i andra lag (bl.a. en kort sejour i IFK Göteborg) trodde de flesta att han var slut som spelare och att köpet var misslyckat. Vad fel alla fick. Prytz spelade bättre än på länge och bidrog till att Rolf Zetterlund kunde ta MFF till vad som skulle visa sig bli 90-talets bästa placeringar i Allsvenskan.
Dirigenten i det svenska landslag som 1994 tog det underbara VM-bronset heter Jonas Thern. Som ung kom han från Värnamo till MFF och sedan dess har han mellanlandat i Lissabon, Rom, Glasgow och Värnamo. Näst anhalt i karriären blir Halmstad och HBK som vågar satsa på den som spelare så kompletta Jonas Thern i rollen som tränare. Det ska bli mycket intressant att se hur det går.
Den största är naturligtvis Bosse Larsson. I tidningen Offside kan man läsa följande kommentar från den gamla storspelaren Ralf Edström: Man brukar snacka om att ha elva Nisse Liedholm i laget, men jag skulle valt elva Bosse Larsson. Han var löpstark, lagom elak och vann skytteligan. Bosse var störst. Ralf har helt rätt förutom på en punkt, Bosse var inte störst, han ÄR störst. Bosse är kungen.
[Del 2]
