Malmö - Halmstad 0-0
Det går fortsatt tungt för Malmö FF som under kvällen endast skrapade ihop en pinne i mötet med Halmstad BK i himmaborgen, många vassa chanser till trots.
Det kändes lite som en vinna- eller försvinnamatch idag, och supportermanifestationen i lördags visade om inte annat att en insikt om allvaret finns hos oss alla.
MFF startade liksom tidigare med sin 4-2-3-1-formation med unge Dahlin i mål bakom Vinzents, Gabriel, Sudic, Ricardinho - RÅP, Danne - Hamad, Wilton, Larsson - Agon.
På läktaren var det taggat värre. Norra Läktaren draperad i rapsens och vallmons skånska kulörer stöttade från minut ett och även på plan såg MFF revanschlystna ut.
De första tjugo minuterna böljade spelet ganska mycket, MFF hade mest bollinnehav men HBK kom fram till lite vassare anfall. Inga hetare chanser dock och när det väl hettade till framför mål var det MFF som avslutade.
Att avsluta är dock inte MFF:s starkaste sida och trots att Jiloan Hamad spelades helt fri med målvakten Bahne svek nerverna honom och han avslutade med en svag lyra utanför och ovanför HBK:s målram. Från minut 25 och framåt etablerade MFF ett bra tryck utanför HBK:s straffområde och Daniel Larsson fick ett par halvchanser och Wilton frestade Bahne med något skapligt skott.
Tyvärr blev det inte mycket mer och förutom Hamads jättechans var faktiskt HBK hetast framför mål tack vare ett par låga, livsfarliga inspel från offensive högerbacken Michael Rosén. MFF var, kort sagt, sitt gamla vanliga bollrullande men impotenta jag.
Individuellt såg Wilton bra ut, Sudic het, Ricardinho kom med hyfsat ibland och Hamad var trots sin stora miss pigg och rörlig.
Bäst på Nya Stadion var dock helt klart publiken som trots hällregn och kastvindar höll igång den vägg av kärlek Tom Prahl en gång i en lyckligare era så lyriskt talade om.
Andra halvlek fortsatte i princip som den första slutade. MFF dominerade matchbilden, men utan att skapa särskilt mycket. Inte förrän den för dagen rätt bleke Daniel Larsson lyckades runda HBK:s vänsterback Per ”Texas” Johansson och spela inåt till Jiloan Hamad som dessvärre stressade sitt avslut fem meter från öppet mål så till den grad att han fick bollen över ribban.
En liten stund senare lyfte MFF in en boll i straffområdet som med all önskvärd tydlighet tog på en utsträckt armbåge på en HBK-spelare. Solklar straff då spelarens armflaxande blockerade bollens bana och stoppade inlägget, men domaren Stefan Johannesson valde att fria. Den assisterande domaren som vid tillfället stod ännu bättre till än Johannesson valde också att blunda för händelsen vilket måste betecknas som ett synnerligen svagt beteende. Reprisen på storbildsskärmen underströk att det var straff och vid det här laget kände man redan att det inte skulle gå vägen idag heller.
MFF fortsatte att kriga, stångas och försöka, men tyvärr, årets upplaga räcker inte till framåt.
Låt oss vara ärliga: Wilton är bra men en länkspelare mellan mittfält och anfall, Agon är långt ifrån färdig som allsvensk forward och Edward Ofere är inte en allsvensk forward. Detta innebär kort och gott att vi inte har någon som gör de där femton målen på en säsong. Utan den typen av målskytt blir MFF heller inget topplag. Vi har varit bortskämda med forwards som Ijeh, Skoog, Afonso, Mackan, Junior, Jonatan och Toivonen. Idag har vi ingen. Spelar man dessutom med en ensam topp blir det ännu svårare. Här måste Rolle tänka om.
Trots tre byten de sista tjugo lyfte aldrig MFF riktigt och matchen slutade trots visst himmelsblått övertag 0-0.
Av inhopparna gjorde endast Aubynn avtryck. Han var pigg, kraftfull och kunde så när avgjort matchen med ett distansskott, men bollen träffade stolpen.
När det gäller Labbes utbuade entré får nog MFF-ledningen konstatera att mittfältseleganten har gjort sitt i MFF. Oavsett vad man tycker i sakfrågan blir det omöjligt att ha en spelare på plan som inte accepteras av supportrarna. Det stör de spelare som vill spela för MFF och de behöver inga extra störningsmoment i nuläget. Labbe själv kan knappast prestera i det här klimatet och de supportrar som känner sig spottade på av hans bristande respekt för föreningen blir provocerade varje gång Labbe beträder mattan. Det är försent att läka de såren och det är dags att sätta Harbuzi på läktaren. Lite sorgligt, men någon annan lösning finns inte.
Lyckligtvis visade sig trots ännu en förutsägbar dyster match kärleken mellan supportrarna och spelarna efter slutsignalen då klacken fortsatte att stötta och spelarna (med undantag av nämnde Harbuzi) hyllade klacken.
Det känns som om vi alla har fattat läget, vi är tvungna att sluta oss samman nu och vi får aldrig ge upp. På sikt har den här underbara föreningen alla förutsättningar, men det kan ta tid att vända på skutan. Idag visade vi tålamod och vilja. Det är alltid en start.
