Om att vara mållös
Gästkrönikören Hanna Madsen är tillbaka med en ny krönika, den här gången om gemenskapen och glädjen.
Det är inte ofta man är förunnad att se fotboll av det slag som vi gjorde på Swedbank Stadion, den 30 juli i år. Vem minns när åskådarna senast förenades i en sådan stark önskan om det där förlösande målet? Det var lika (om inte mer) maffigt som den 14 juni 2004 i Portugal, när Sverige slog Bulgarien med 5-0 och orsakade en sådan eufori att den tillresta klacken spontant brister ut i nationalsången. Aldrig har jag väl varit med om ett mer självklart tillfälle att sjunga ”Du gamla, Du fria”! Att den senare nämnda var en vinstmatch var ju särdeles förträffligt, men MFF är tillbaka på benen nu. Äntligen är spelet fysiskt och starkt. Vi behöver bara den sista unsen självförtroende.
Säga vad man vill om spel och lag och otur och tränare – men att få publiken att stå upp och med gemensamma krafter klappa igång spelarna för att visa stöd – det är för mig bättre än vilken vinst som helst. Detta är varför jag älskar fotbollen. Hur den förenar oss alla – var och en inne på arenan. Hur vi är ett med vårt lag och vår klubb och att vi påminns om att den här resan som kallas match, det är något vi gör tillsammans. Vi vill alla uppnå samma mål. Vi vill ha guld. Alltid.
Våra pojkar är vår stolthet och vi vill släppa den missklädsamma svenska lagomheten och vältra oss i guldrushens efterdyningar. Vi vill inte att en spelare, som må vara hur självkritisk som helst, lämnar planen och försvinner iväg innan matchslut. Vi är ett lag. Där sitter avbytare på bänken som inget hellre vill än att komma in. De ser varje misstag, men de går ingenstans. Vi är ett lag, med spelarna i spetsen. Ett lag handlar om gemenskap och samspel. Att ställa upp för varandra. ´ Til the bitter end. Det är därför jag så förtvivlat skriker ”blöd för oss”. Spela tills fötterna blöder, för mitt hjärta blöder för er. För oss.
Tyvärr är ju ett problem idag att vår säsong inte följer merparten av övriga Europa. Jag är ingen expert, mer än självutnämnd då, men jag tycker att det är rena dårskapen att följa det spelsystem som gäller nu. Det blir lite av en katastrof vad gäller övergångar och transferfönster. Givetvis är det lätt för mig att sitta utanför och säga ”Byt”, men det känns faktiskt lite rörigt att vi spelar VÅR-HÖST. Det hade framförallt, förhoppningsvis, inneburit en större stabilitet och säkerhet inom laget – som hade kunnat utnyttjas till fördel för att bygga upp den ack så viktiga tryggheten gentemot varandra.
I mångt och mycket är fotboll en kärleksrelation och en vis vän sa ”Livet är ett arbete och störst av allt är kärleken”. Helt fritt tolkat så skulle jag vilja påstå att även om fotboll är ditt yrke, så glöm aldrig var du började. Håll fast vid glädjen – den är din inspiration.
