Never let me down - eller en Gabriel-tribut
Depeche Mode, en irländsk ale och Gabriel. Det gör Himmelrikets Magnus Johansson på gott humör.
Ibland är livet inte så svårt, när solen skiner och värmen har kommit tillbaka till vår regniga nord. Ibland räcker det med att vara ledig. Ibland räcker det med att ta en irländsk ale, sätta sig på altanen och ta in dofterna från grannens grill och fundera över om det är filé eller kotlett som står på menyn. Ibland räcker det att lyssna på Never let me down again med Depeche Mode.
Detta sammantaget kan få en vanlig man i dryga 40-årsåldern att må väldigt väl.
Det har gått några dagar sedan matchen mot AIK, nästan en vecka närmare bestämt och den med åldern allt jobbigare matchångesten inför Trelleborg på den där vindiga arenan de kallar Vångavallen har ännu inte krypt inpå en. Dagar som dessa kan man njuta av livet. Det behövs så lite, inte mer än en fantastisk låt, en god öl och en varm kväll som är alldeles för sällsynt. Jag känner att detta är ett tillstånd av evighet, som aldrig skulle få ta slut.
Jag pratade med Gabriel tidigare idag och blev som vanligt på gott humör efteråt. Få spelare låter så uppriktig. Uppriktigt glad, uppriktigt nöjd med tillvaron, men inte nöjd med resultaten. Gabriel är en människa från Brasilien som jag några år nu försökt och åter försökt prata med. På läger. Per telefon. Det har aldrig gått att använda det han har sagt eftersom min portugisiska är för dålig och hans svenska varit för klen. Men det tycks som om hans framgångar på fotbollsplanen fått hans även hans verbala självförtroende att växa, för nu svänger han sig med en engelska som vore han infödd på en västindisk ö. Att det är i Jimmy Dixons skola han har gått råder det inga som helst tvivel om.
Gabriel har vuxit fram till en av Allsvenskans bästa spelare och skulle så lätt kunna glida iväg i tankarna till Turkiet, Holland eller Danmark, men väljer att försöka få till ett bra kontrakt med Malmö FF. För han trivs med föreningen, i staden och han tror på laget. I tider då alla hellre ser till sig själva är det ett sätt att se på sakernas tillstånd som känns närmast föråldrat. Det är högst möjligt att han inte fått några bra kontraktsförslag att ta ställning till från utomsvenska klubbar, men det spelar ingen större roll faktiskt. Jag väljer att tro på den romantiska tanken att han har hittat hem.
När man pratar med Gabriel får man känslan av att det är den yttersta drömmen att få spela i Malmö FF. Han får mig att tro på att det inte finns andra klubbar som är värda att spela i. Han pratar som om han vore född in i klubben, som hade han fått sin näring ur en himmelsblå navelsträng. Det är inte konstigt att man blir på gott humör av att prata med honom.
Det är två dagar kvar innan tankarna på TFF börjar göra sig gällande, om tre dygn vet man om man ska skratta eller gråta bort en lördagkväll. Till dess njuter jag av att ha fått förmånen att bli smittad av Gabriels kärlek till Malmö FF. Barnsligt? Må så vara, men när jag tar en slurk till av den irländska alen och ser sommarsolen sjunka ner borta i havet är det mig egalt vad andra tycker. För ibland räcker det med det lilla. Ibland räcker det med att ha pratat med Gabriel för att må bra.
Jag har satt Never let me down again på repeat - jag tycker att den på sätt och vis symboliserar den brasilianske backen, som vi kallar Gabriel.