Måndag morgon: Kontinuiteten och den inte saknade tombolan
"I år har Roland och Hans tydligt visat att kontinuitet är mer än ett substantiv att använda i intervjuer."
Kontinuitet är ett substantiv varje svensk tränare kan stava till baklänges i sömnen. Kontinuitet är framgångens väg, även om en gnutta ”bäst-för-dagen” också finns med i vokabulären. Att spela ihop ett lag och inte få några skador eller avstängningar (eller åtminstone så få som möjligt) innebär att chanserna till bra resultat ökar.
Men att säga att man vill ha kontinuitet och att få till detsamma är två helt olika saker. Alltför väl har vi himmelsblåa fått uppleva startelvor som inte rimligtvis kan ha tagits ut med ordet kontinuitet i bakhuvudet på tränaren, snarare har den berömda tombolan plockats fram. Vem minns inte Mikael Andersson och Sören Åkeby, vilka gjorde det till en utsökt, om än misslyckad, konst att ta ut lag som ingen kunde förutse.
För nästan exakt ett år sedan skrev jag en Måndag morgon med rubriken ”Tog inte Sören med sig tombolan?” där jag bland annat ondgjorde mig över att Daniel Andersson blev placerad som mittback och Gabriel som vänsterback. Detta trots att det fanns vänsterbackar och mittbackar i truppen. Roland Nilsson och Hans Gren visade tydligt då att de inte trodde på enskilda spelare, att de inte trodde på sitt spelsystem, så de roterade runt tills en dag ingen visste vem som skulle spela målvakt eller anfallare.
Hans Gren uppskattade väl inte denna krönika så mycket, kan man lugnt påstå, utan gick till angrepp mot den i ett programblad. Bra gjort, tycker jag. Att jag inte höll med honom hör inte hit, däremot visade han känslor och berättade varför han ansåg att han och Roland hade rätt och många skribenter hade fel. För naturligtvis trodde tränarparet på framgång i sin rotation av spelare, annars får man förmoda att de inte hade agerat så.
Men som alla vet blev det ingen framgång och jag inbillar mig att det var en nyttig läropeng som de har tagit med sig till denna säsong. Och nej, jag tillskriver mig inte alls någon ära för detta, riktigt så mycket hybris sitter jag inte på. Däremot tror jag att en rätt svag trupp i kombination med två förhållandevis oerfarna tränare samsat med pressen att vinna framgångar i Malmö gjorde att de 2008 inte såg några alternativ till att pröva sig fram. Och hoppas på det bästa.
I år har Roland och Hans tydligt visat att kontinuitet är mer än ett substantiv att använda i intervjuer. Det finns mycket att klaga över (det räcker att titta i tabellen, som inte heller den här säsongen ljuger) men jag tycker att vårt tränarpar förtjänar en stor skopa beröm för hur de har ersatt skadade eller avstängda spelare. Vi lär aldrig få reda på hur mittbacksparet hade sett ut mot AIK om Robert Åhman Persson hade varit frisk, men något säger mig att Markus Halsti ändå hade spelat den matchen.
För ett år sedan hade vi i ett liknande läge kanske fått se Daniel Andersson och RÅP som mittbackar med Gabriel som vänsterback. Alltså tre förflyttningar med en ordinarie spelare borta.
Vi har sett samma agerande under hela året från tränarnas sida. Backar ersätter backar, mittfältare blir vid sin läst. Så få rotationer som möjligt. Det är självklart att laget ska hållas så intakt som bara möjligt.
Det är rätt väg att gå. Kontinuitet så långt som möjligt är att föredra framför experimenterande. Det skulle vi aldrig ha fått om juliryktet Rikard Norling hade varit sant. Så om inte annat för den sakens skull hoppas jag att Roland och Hans fortsätter på den inslagna vägen och till slut (snart) ger oss alla de framgångar en tombola sällan kan.
