Gästkrönika: Vad är det som händer?
Den råbarkade verkligheten gick som en rysning längs ryggraden då vi på måndagskvällen tvingades bevittna vad som måste ha varit Malmö FF: s genom tidernas sämsta insats.
Långvarig sjukdom
En mental kollaps som denna får inte ursäktas och sopas under mattan, utan måste genom analys resultera i konkreta åtgärder. Det spelas naturligtvis alltid dåliga matcher under en säsong, matcher där inget fungerar, där passningarna inte hittar rätt och där bollen studsar fel i alla lägen. Matchen i måndags kan inte gå in under rubriken dåliga matcher. Häckenmatchen var någonting annat, något mycket värre som vi har sett tendenser av under hela säsongen. Vi har dock i vår inskränkta och enkla världsbild vägrat inse att symptomen från den långvariga sjukdomen från 90-talet och det svarta året 1999 fortfarande är något som är reellt hur mycket vi än vill annorlunda. Kanske hittade vi inte den verkliga orsaken till sjukdomen, kanske lyckades vi genom våra åtgärder bara tillfälligt lindra symptomen? Kanske kan en bra lyckosam tränare dölja symptomen ytterligare en tid?
Att se över organisationen
Ledningen bör omedelbart och efter alla konstens regler inleda en revision av hela verksamheten för att upptäcka de sjuka delar som sakta men säkert håller på att ta livet av patienten d.v.s. fotbollsklubben Malmö FF. Ledningen måste utifrån resultatet av utredningen ta nödvändiga beslut om omorganisering och bortse från traditionella invanda mönster. Vi måste modernisera hela organisationen så vi får en verksamhet som ligger i fas med nutiden och inte en som bygger på rester från en tid som inte längre finns. Man bör se till framgångsrika klubbar och ha dessa som modell för uppbyggnaden av den nya organisationen. Det krävs en nystart och ett avstamp för att föra 1900-talets bästa svenska fotbollsklubb in i 2000-talet. Detta måste till om vi skall kunna vända den spiral vi nu landat i. Vi trodde alla att detta skulle ske i och degraderingen 99, men tyvärr verkar det som om vi åter igen faller tillbaka i gamla invanda mönster. Man måste ibland riva för att kunna gå vidare och bygga nytt och jag tror att det är precis det vi måste göra nu.
Frågor, frågor och åter frågor
Frågorna jag ställer har som syfte att försöka ta reda på om spelare och ledare har de ”verktyg” och den arbetsmiljö som de behöver för att kunna göra ett bra jobb.
Får lagledningen rätt stöd?
Har man tillräckligt nytänkande i sin verksamhet?
Bedrivs det någon forskning och studie av lyckade fotbollsprojekt?
Utbildar man ledare tillräckligt?
Får lagledningarna de resurser som de kräver?
Ger man spelarna en ärlig chans?
Har man rätt träningsmetoder?
Ger kontraktshanteringen trygghet för spelarna?
Är spelarna delaktiga i beslut som tas?
Har ungdomsverksamhet den kvalitet som krävs för att få fram unga bra spelare?
Känns övergången från junior till senior naturlig för ungdomsspelare?
Har klubben den tryggheten som krävs för att förädla unga talanger genom hela deras karriär?
Jobbar man år samma håll?
Är hela organisationen delaktig i upprättandet av målsättningar?
Har man stöd för sin målsättning i organisationen?
Har man en organisation som är smidig nog att ställa om till nya mål och förutsättningar?
Är målsättningarna som sätts upp realistiska?
Sätts det upp delmål?
Vad finns det för kontrollmoment som mäter att målen uppfylls?
Detta är bara några av de frågor som jag anser att man måste se över för att kunna gå vidare och skapa en modern, trygg och stabil europeisk toppklubb. Med trygghet och stabilitet kommer också de sportsliga framgångarna. Ledningens skyldighet är att förse ledare och spelare med de redskap och mål som de behöver. Kan de inte detta så måste medlemmarna, på demokratisk väg, se till att det tillsätts rätt människor.
