Hur långt ska tålamodet sträcka sig?
Onsdag efter en tyst tisdag. Ska vi bara fortsätta som om ingenting har hänt? Ska vi blunda och låtsas som om Malmö FF är ett stabilt lag? Hur länge orkar man leva på en lögn?
Inför säsongen (ni har hört det till leda) var målsättningen topp 4 i Allsvenskan och minst final i Svenska Cupen. Några andetag senare och det sistnämnda målet var rökt.
Nåja, en topplacering i Allsvenskan förlåter allt, tänkte många av oss, och så drog vi några suckar tills vi mötte två Göteborgslag i rad och hämtade hem noll (0!) poäng via några av de sämsta halvlekar ett himmelsblått lag presterat sedan… Ja, sedan när? För några matcher sedan kunde vi ändå leva på hoppet om att det positiva spelet skulle leda till mål i slutändan. Intentioner, sa vi till varandra. Possession är roligt, tänkte vi. Snart så, bara snart så, fick vi oss intalat.
Intentionerna finns inte längre. Possession har blivit ett skällsord och snart så var för länge sedan. Det finns i dagsläget ingenting som talar för att det ska bli bättre. Hopplösheten ligger som en tung våt filt över föreningen - över spelare, ledare och supportrar. Ingen verkar veta vad som gått fel, så vår ordförande går ut och beklagar att laget innehåller ett gäng slöa spelare. Som om det är deras fel endast. I år igen. Alltid någon annans fel.
Det brukar vara det lättaste, att skylla ifrån sig.
Roland Nilsson ska ha det att han inte skyller på någon annan. Trots allt ska han det. Däremot har inte heller han en aning om vad som gått fel, tycks det. Malmö FF idag är spelmässigt ett lag i spillror när det kommer till representationslaget, totalt utan självförtroende och det mest skrämmande är att alla tycks resonera som att om man bara stoppar huvudet tillräckligt långt ner i sanden så löser sig allt.
Men det brukar inte vara rätt medicin, att skylla ifrån sig eller stoppa huvudet i sanden. Någon måste ta ansvar. Det heter att det är en långsiktig satsning som ska leda till medaljer, och guldet är ju redan hemma 2010 om man får tro målsättarna, men erkänner man inte samtidigt då att det tidigare har varit kortsiktiga satsningar? Var Sören Åkeby en nödlösning från början? Var guldlaget 2004 en kortsiktig satsning? Var Prahls 4 år med minst sagt rätt hyfsade framgångar inte tillräckligt långsiktigt? Och hur länge kan en satsning hålla på innan vi befinner oss i nutid och får skörda framgångarna som den ska leda till? Till det här året har målsättningarna spruckit ordentligt, vad är det som säger att något liknande inte sker nästa år. Och nästa.
Hur länge vill ni att vårt tålamod ska räcka? Det har varat rätt många år, hur länge till vill ni att vi ska komma och se en produkt som vi visserligen älskar, men som tycks göra allt för att vi ska känna motsatsen? Vår kärlek är visserligen fullkomlig, men några krav måste vi ändå få ställa. Som att inte år efter år känna doften av Superettan till exempel.
Men det är klart, vi kan alltid skylla på någon domare, enskilda spelare, tränare, gräset, hela laget eller varför inte växthusgaserna. Bara vi inte behöver titta oss själva i spegeln och fråga oss vilket ansvar var och en har för att det går så dåligt för det lag i Sverige som har överlägset bäst förutsättningar att alltid ligga i toppen.
För det finns några stycken som borde titta sig extra noga i spegeln – jag antar att ni vet vilka ni är. Ni har makten att förändra, vi andra har bara maktlösheten att ta till.
**************
Vi kan välja att lägga oss ner och tjura, vi kan bojkotta eller så kan vi visa att vi är väldigt många som bryr oss. Om Malmö FF. Vi kan inte vinna 3 poäng själva från läktarplats, däremot kan vi ge de 11 på planen vårt stöd, vårt oreserverade stöd under 90 minuter. Hjälpa till att vinna mot HIF. Det känns mer angeläget än något annat för tillfället.
