Vi tycker om MFF: Kontinuitet är ett grovt överskattat modeord
Dags för derby. Läs hur Jon Nordström, Ole Törner och Sanjay Rubinstein laddar, hoppas och minns.
Jon Nordström
38-årig MFF:are i västbaltisk landsförvisning. Med i MFF-knattelag/fotbollsskola 1977-1979. F.d Himmelriketskribent, numer tvångsmässig bloggare på siten mffjon.blogspot.com.
Ole Törner
Sportjournalist på Skånska Dagbladet, innan dess på Arbetet, med sydvästskånsk idrott som specialitet och med Malmö FF som brinnande intresse. Bloggar om MFF på Skånskan.
Sanjay Rubinstein
Följer MFF slaviskt, på streamade P2P matcher, kompisar som spelar in matcherna och ibland så spartanskt som genom radio. Har inte bott i Malmö sedan 2005 och bor i ett land där ingen förstår fotboll och än mindre har hört talas om Malmö FF. Somliga skulle nog kalla honom forumprofil.
Ett bottennapp mot BK Häcken följdes upp av en tung och svidande förlust mot tabelljumbon ÖIS. På måndag väntar besök av lokalrivalen Helsingborg. Ett inspirerande derby kan bli vändningen alla längtar efter. Det kan också bli en rejäl mina om kraven på prestige och poäng blir för stora. Du får tillgång till en whiteboard-tavla som rullas in i omklädningsrummet strax innan avspark, vad skriver du för hälsning till spelarna?
Jon: Tillsammans. Nu. Seger!
Ole: Finlir betyder inte ett skit. Poängen och hedern betyder allt.
Sanjay: Har inte denna hälsning redan getts av Pelle Svensson? Att en utrensning i spelartruppen redan har påbörjats? Säsongen är slut, över för länge sedan, stendöd. Allt som finns kvar att spela för är att bevisa att man har något i ett framtida MFF att göra. Den som inte kan tända till i den enda återstående matchen av betydelse kan börja packa sin väska redan nu.
Efter två misslyckade insatser på raken blir frågan än skarpare; kontinuitet eller dagsform? Senast underpresterade i princip hela laget. Vad tycker du, läge för en rejäl storstädning i startelvan eller ska Rolle visa förtroende och ge de sargade spelarna en chans till upprättelse?
Jon: Det ska verkligen inte storstädas. Bara att gå tillbaka till fotbollsgrunderna som alla kan bäst och spela enklast möjliga fotboll. Då blir det enda offret Wilton Figueiredo. Vanskligt att plocka bort en potentiell matchavgörare men med honom i laget blir vi kvar i ett plottrigt possessionspel.
Med två renodlade forwards som Edward Ofere och Agon Mehmeti på topp minimerar man riskerna att återfalla i gamla synder. Med sin fysik och relativa rutin och i brist på andra alternativ får Robert Åhman-Persson ersätta kapten Daniel igen. På kanterna bör Guillermo Molins åter få chansen. Allt annat är tjänstefel. Vem som tar andra ytterplatsen av Jiloan Hamad och Daniel Larsson får dagsform och inget annat avgöra.
Ole: Efter onsdagskvällens medlemsmöte vet vi ju redan att det är 4-4-2 som gäller. Det vill säga nu ska man fullt ut genomföra förändringen till det rakare och effektivare spelet, som så många av oss så länge har efterlyst.
Enligt min enkla mening är kontinuitet ett grovt överskattat modeord. Det är som så mycket annat, bra när det fungerar och mindre bra när det bara blir en envis låsning hos folk som inte vill erkänna att de har tänkt fel.
Kontinuiteten ska ligga i hur man bygger en trupp. Att man letar spelare med rätt karaktär, har backuplösningar på alla positioner och rekryterar tränare och ledare som brinner för att träna just Malmö FF. När det jobbet är gjort är det sedan skit samma vilken av spelare x eller y som startar som till exempel höger yttermittfältare. Alla spelarna som är aktuella ska veta exakt vad uppgiften kräver och klarar de inte av den ska de inte vara med i truppen. Vem man väljer avgörs av saker som form, motstånd och fingertoppskänsla.
Om kontinuitet bara är att låta Wilton Figueiredo spela till dess han borrat sig så djupt ner i ett hål av dåligt självförtroende att han inte kan ta sig upp ger jag inte mycket för den. Det finns fler exempel. Jag säger bara: Daniel Larsson. På en kant. Neeeeeeeej.
Sanjay: Jag har läst det här med två misslyckade matcher på lite olika platser, för några veckor sedan tyckte Pelle Svensson inte att det var kris, nu säger han att det är kris. Fast med tillägget att man inte sparkar någon tränare efter två dåliga matcher, TVÅ MATCHER?! Springer hela ledningen runt med huvudet uppstoppat där bak? Två dåliga säsonger hade varit en skönskrivning, två dåliga matcher, ha ha ha, ja jisses...
Nej, Rolle behöver inte bekymra sig över att ge spelare chansen till någon upprättelse, vi är redan 20 matcher in i en säsong där de skulle få chansen till upprättelse för föregående säsong. Det var förresten inte bara spelarna som hade chansen till upprättelse den här säsongen, det gällde även tränarparet och resten av ledningen med Madsen&Borg i spetsen. Den ende som borde få chansen till upprättelse är Pelle Svensson som är relativt ny i klubben, resten vet vi vad de kan och inte kan.
Då och då blickar jag gärna tillbaka och minns hur jag ensam skrämde slag på en hel restaurang i Arvika en vårkväll 2004. Det var mycket folk i lokalen men det var bara jag som följde TV-sändningen från Olympia. All uppfostrad artighet och social kompetens rök all världens väg när Afonso gjorde sitt ”Ja-Nej-Jo-Åh-Neee...- JAAA!”- mål. Vilket är ditt främsta derbyminne?
Jon: Mitt största derbyminne är rent fotbollsmässigt 3-3-matchen 1993 men mer känslomässigt på ett djupare plan var den 23 maj 2004, dagen efter att min son Albin föddes. Han föddes tidigt på morgonen den 22 maj och jag hade fått stanna kvar på BB en natt och en halv dag innan jag schasades iväg.
Fullständigt upprymd av att vara nyboren far passerade jag Restaurang Claras i Stockholm på Stockholm för att se mitt MFF i guldstrid göra en fullkomligt lysande insats på Olympia. Thomas Olsson var planens kung och Andreas Yngvesson sprang som få MFF-forwards har sprungit i en match och krönte sin insats med ett mål. Afonso slog spiken i kistan med ett härligt väggspel med Skoog när han rundade målvakt Rosén och slog in bollen ur svår vinkel.
Makalös dubbel känsla av glädje fyllde hela mig. Matcherna innan hade MFF:s spel dessutom gått i stå och det här tände gulddrömmarna igen. Morgonen efter fick jag återigen träffa mina egna levande guld på BB.
Ole: Ibland kan jag känna mig gammal och glyttig på en gång och minnas de gamla fina derbyna mot Landskrona Bois när Norra Läktaren ännu inte var ombyggd och allt var ståplats. Inför matchen bestod den mesta underhållningen av att se löpningarna in mot mittlinjen för att placera en flagga. Först sprang en Boisare in och satte en liten svartvit vimpel och blev tagen av vakterna. Sedan sprang en MFF:are in, sparkade bort vimpeln och satte dit en ordentlig MFF-flagga och sedan... Ja ni, begriper. När matchen började skreks det att Claes Cronqvist sprang som en kärring (vilket han gjorde) och borde bli utvisad (vilket han ofta blev) och det fanns en kamp och en nerv plus fantastiska MFF-spelare som fortfarande får nostalgisaften att rinna längs mungiporna.
Fast, va fan. Det är nuet som gäller. MFF-HIF 2003 5-0, tre mål av Skoog, två av Yngvesson, fantastiskt tifo (det hade man inte på 60, 70 och 80-talen) och härligt spel.
Sanjay: Min första MFF match var ett derby 1993, vi vänder ett 3-0 underläge på de sista 20 minuterna inför ett fullsatt Stadion och jag är biten för all framtid. Men nej, det är nog inte mitt främsta minne ändå eftersom jag fortfarande var en gäst i MFF gemenskapen. Mitt främsta minne är Olympia derbyt 2002 precis innan fotbolls VM. Plötsligt gick allt MFF:s väg, som det kändes för första gången sedan jag blev MFF-supporter. Elanga snurrade upp Christoffer Andersson på läktaren och satte ett inlägg rätt på Ijehs panna, 3-2 och MFF:s första långa segersvit sedan 1997 kunde fortsätta.
