Måndag morgon: Om två matcher och en ordförande som gjort sitt
"Det finns fyra matcher under en säsong då tabellplaceringar och formkurvor inte har någon betydelse, då allt som betyder något är att vinna; mot IFK Göteborg och mot Helsingborg, hemma och borta."
Efter att ha plockat hem endast sju poäng på de senaste åtta matcherna var toppstriden att glömma. Det skulle visa sig att det blev en säsong att försöka förtränga så fort som möjligt och snabbt lära sig något av. För att komma tillbaka nästa år, till toppen där vi vant oss vid att hitta laget.
Hösten hade varit tung och när MFF väl vann någon match och alla trodde att vändningen hade kommit visade det sig att den enstaka segern mer var ett undantag bland förluster och oavgjorda. Efter att året dessförinnan slutat snöpligt och först på en plats utanför medaljstriden, var det ju tänkt att detta skulle bli revanschens år. Med ny tränare och allt.
Ingen kunde väl tro inför den säsongen att året skulle bli det andra i en lång rad av misslyckanden.
Vi var drygt 9000 som hade tagit oss till Stadion denna måndagkväll i oktober. Matchen i sig var ingen höjdare. Klockan tickade fram och 0-0 stod sig i halvlek och bland publiken hördes enstaka burop över det magra spelet. Andra halvlek började som den första hade slutat. Oordnat spel, halvchanser åt bägge lagen där motståndarna var minst lika bra, eller dåliga om man så vill. Men så i minuterna 72 och 76 gjorde Junior två mål och när domare Sven-Martin Åkesson blåste av matchen hade vi vunnit med 2-1.
Trots en miserabel säsong där vi till slut skulle sluta sjua var jag lycklig. Stoltheten över att vara himmelsblå bubblade i mitt bröst när jag gick mot bilen, och idel glada ansikten syntes omkring mig. Laget hade alltså gjort en usel höstsäsong, men sista hemmamatchen vanns med 2-1. Det räckte för denna egentligen oproportionerliga glädje.
Året var 2006, tränare var Sören Åkeby och inget av det spelar någon roll för den här texten. Vad som spelar roll är att det var IFK Göteborg som stod för motståndet. Det var IFK Göteborg som Malmö FF besegrade inte helt rättvist och just då betydde 2-1 mot göteborgarna allt.
För det finns fyra matcher under en säsong då tabellplaceringar och formkurvor inte har någon betydelse, då allt som betyder något är att vinna; mot IFK Göteborg och mot Helsingborg, hemma och borta.
Den här säsongen, likt 2006, räddas inte alls av en seger i kväll, men runt klockan 21.00 kommer glädjen över en vinst vara större än besvikelsen över en hel säsong. Under några timmar, några dagar, kan vi njuta av segerns sötma, glömma bort att vi ligger där vi gör i tabellen. Denna glädje, denna ro, denna stolthet åstadkoms endast genom segrar mot IFK Göteborg och Helsingborg. Det är först då vi tillåter oss att glömma allt annat för en stund. Det är en skön känsla. En paus i den grå verkligheten. För en utomstående går det inte att förklara.
I kväll räknas inte poängen. I kväll räknas bara vem som vinner en enda match.
**************************
Likt en brukspatron verkar ordförande Madsen ha lite svårt att låta bli att vara med överallt. Att han har synpunkter på hur laget tas ut och hur spelet ser ut på planen är inget konstigt, men att han saluför dessa tankar är desto mer besynnerligt. Att berätta att han ”har snackat med Roland Nilsson och nu blir det ändring av spelsystem” är ett direkt tjänstefel.
Det är mycket möjligt, och högst troligt, att Bengt Madsen kände sig pressad av arga supportrar och ville komma med någon synpunkt hur man ska förändra det negativa till något positivt. Visa handlingskraft. Men han borde vara så erfaren att han hade kunnat slingra sig ur denna situation. Det hade varit det enda rätta.
Nu trampade han i klaveret, och lät dessutom kvällens motståndare få reda på att Malmö FF inte kommer att spela 4-2-3-1. Det är allvarligt. Det är som att berätta för en affärskonkurrent vilket bud man har lagt på ett företag, för att tala ett språk Bengt Madsen är bekant med.
Men det hade kunnat passera om 2009 hade varit ett isolerat dåligt år. Som bekant är så inte fallet. Det är femte året med sportsliga misslyckanden. Bengt Madsen i egenskap av ordförande är högst(a) ansvarig för detta. Till slut måste man då begrunda om man själv har gjort något fel, om man själv inte börjar bli en belastning för sin egen förening. Till slut har vi nått dithän. Efter fem misslyckade år.
Bengt Madsen förtjänar mycket beröm för ett remarkabelt jobb med MFF:s ekonomi och planerandet och byggandet av vår nya fantastiska Stadion, men nu är det dags att någon annan tar över. Det är dags att gå. Jag tror det skulle vara bäst för alla parter. Det skulle hedra honom om han tog beslutet själv.