Ännu en genomklappning!
Det är inte konditionen som sviker. Det är kämpaglöden. Det måste vara kämpaglöden - jävlar anammat, som inte finns där, trots att säsongen inte är över.
Hur kan man annars förklara den totala genomklappning som drabbar oss varje gång, och det känns verkligen som varje gång, vi drabbas av olyckliga baklängesmål. Likt en ung Stefan Edberg tappar spelarna kollektivt huvudet när motgångens sura fjärt träffar rakt i ansiktet. Men
nu måste vi vända det här!
Det var ingen skön kväll vädermässigt som Söderstadion bjöd på. Timmarna innan avspark öste regnet ner och kastvindar fick fanorna på östra träläktaren att peka norrut – mot Södermalm. Symboliskt kanske? Vinden blåste verkligen Söderbrödernas håll i afton, även om segern var lika välförtjänt som solklar. Men var finns viljan och tålamodet hos MFF-spelarna när baklängesmålen, hur opsykologiska de än må vara, trillar in? För di Blåe gjorde faktiskt, i likhet med de senaste Djurgårds- och Göteborgsmatcherna, en riktigt bra första halvlek. Ledningsmålet kom halvvägs in i första akten efter en makalös soloprestation från vänsterkanten och inåt, signerad Peter Ijeh. Det var ett sådant mål Mats Lilienberg aldrig skulle klara av att göra och det kom som en välkommen sol i det höstmörker som heter Malmöidrott.
30-talet tillresta entusiaster från Skåne och 100-talet exilmalmöiter jublade i kapp och skanderade syrligt att "Ni skulle haft Lee Baxter!" som svar på de hånfulla ramsor som Bajenfansen lät hagla över malmömålvakten. Efter 1-1 kändes det som om vi faktiskt mått bättre av att just Bajen haft honom. Micke Andersson yttrade som anledning till att han petat Jonnie Fedel, att han väntade höjdbollar på Markstedt och att Lee var bättre i luften. Det märktes inte. Lee fumlade på ett inlägg och i momentet efter fick Tamandi olyckligt bollen på högersidan, vilket domaren logiskt nog dömde straff för. Men det är sådana domslut som drabbar lag i motgång och skänks till lag i medgång. Först Maestros skandalösa utvisning i förra matchen och nu det här. Man försöker intala sig själv att domarna har en svår uppgift, men visst undrar man hur det gått om domslutet varit korrekt, med andra ord friande.
Nåväl, Tamandi ska inte få för mycket sympati, eftersom det var han som missade i markeringen på både Bajens tvåa och trea. Tvåan nickades in av den halvmetern längre Markstedt och trean var en klockren volley av en omarkerad Trym Bergman. Våra ytterbackar funkade helt enkelt inte idag. Roth var osäker så fort bollen kom i luften mot honom och Tamandi verkade ha lämnat vinterdäcken hemma, så som han slirade i väglaget. Dock imponerade mittlåset under ledning av Olof Persson, som agerade mycket stabilt och spred trygghet i innerförsvaret, sånär som på en felpass i inledningen som renderade i ett pressat skott av Kennedy, petat över ribban av Lee. Olof tog hand om det mesta i defensiv väg och kan på intet sätt skyllas de fyra försmädliga baklängesmålen vi drabbades av.
På mitten gjorde Jon och Preben stabila insatser som slitstarka innermittfältare och Hasse Mattisson jobbade som vanligt hårt ute på sin högerkant, även om han sällan kom någon riktig vart. Det var på vänsterkanten det hände. Joseph Elanga, eleganten från Kamerun var storartad och var tillsammans med Ijeh den som sist gav upp av malmökillarna. Men Skoog var som Jekyll och Hyde - magnifik som dribbler och bollhållare i rond ett och totalt osynlig grin-Olle i andra. Och vi har fortfarande inte vunnit med honom på plan. Snart måste det vända. Även om resultaten i de andra
matcherna gick vår väg (neråt i alla fall), så vågar nog ingen ropa hej ännu. Men det fanns ändå ljusglimtar: Sörensen var bättre än han var i våras. Bollen gick huvudsakligen på marken. Våra afrikanska lejon är underbara i sin teknik. Olof Persson är fortfarande en stark mittback.
Men det finns mörka, mörka moln över Malmös himmel, förutom de från brinnande gummi i Oljehamnen, nämligen de psykologiska faktorerna i laget. Enligt SVT har flera spelare försökt lämna klubben under säsongen och Maestro rök enligt uppgift ihop med Roth på träning. Precis som Brian och Skoog, Fedel och Zlatan, och Fedel och Tamandi gjort det senaste året. Det är oroande. Och så var det det där med viljan, inställningen när det lutar uppåt. Kan pågarna bara ta med sig killerinstinkten från den inledande halvleken, så kan 2002 bli hur bra som helst. Vi har materialet och vi har det folkliga stödet.
Mot Bajen fanns det inget att göra. Hammarby gjorde allt det Malmö inte lyckades med och faktum är att Söder nog får sitt första SM-guld, hur ogärna de än vill påpeka det. Det är ingen slump att Hammarby för allsvenskan just nu, eftersom de är det laget i ligan som har den överlägset bästa lägstanivån, och de har en ruggigt bra högstanivå.
Lycka till Bajen! Ni tar det.
Av: Christopher "The Wiz" Overton
