Måndag morgon: Det kliar
"Allt det där är idag ointressant. Jag är trött på alla historier, allt hetsande, allt hån; kvällens match är unik, likt alla möten med IFK Göteborg. Det är den jag vill fokusera på. Nu är nu."
Nervositeten ligger under skinnet och kliar. Jag tror inte att jag är ensam om att känna så inför kvällens match. Ibland vill man bara slippa allt annat, förbereda sig hur man nu känner för och brukar göra, sen: ställa sig på läktaren och skrika sig hes. Ibland vill man inte skriva en Måndag morgon om hur man mår, vad man tycker om IFK Göteborg. Ibland vill man inte försöka hitta på ännu en vinkling till en text som aldrig lär bli helt originell hur man än vrider och vänder på meningar och satsuppbyggnader.
Det går inte att skriva att IFK Göteborg är en stolp- och skattefuskande förening, för det har redan gjorts i fler texter än jag har läst, och jag har läst många (sådana drar till sig min uppmärksamhet likt en kvinna i en herrbastu). Det går inte heller att skriva att IFK Göteborg är våra största rivaler, inte om man vill vara originell. Det går absolut inte för sig att börja jämföra titlar och vilket som är störst – Europacupen eller UEFA-cupen.
Och jag vill inte heller. Allt det där är idag ointressant. Jag är trött på alla historier, allt hetsande, allt hån; kvällens match är unik, likt alla möten med IFK Göteborg. Det är den jag vill fokusera på. Nu är nu. Så egentligen vill jag bara sova några timmar till, för att så småningom äta en torftig brunch innan jag sätter mig i bilen och kör de 20 milen söderut.
Men ibland har man sina åtaganden. Så.
Jag fick ett sms av en god vän för några veckor sen. Han skrev: ”Jag är glad att MFF ligger där de gör. Jag är glad att Elfsborg redan har förlorat mot MFF.”
En annan kompis ringde häromdagen och ville prata om matchen i kväll. Han håller på IFK Göteborg. Han sa att han hoppas på 1 poäng, det skulle han vara väldigt nöjd med. Och: ”Vi har ju ändå AIK hemma i sista omgången.”
Malmö Stadion sågs för några decennier sen som en i det närmaste ointaglig fästning. Många gratispoäng kom tack vare denna rädsla för arenan och för laget. Vårt nya stadion var tänkt att bli samma borg där motståndarlagen med skräck i ögonen skulle ta sig ut på gräsmattan inför tiotusentals åskådare. Men efter en hop oavgjorda och förlorade matcher på våren och sommaren var det nog inte många som fruktade Nya Malmö Stadion mer än Strömvallen i Gävle.
Men kanske… Men troligtvis har det börjat ske en förändring. MFF vinner och visar numera en klass vi var många som trodde inte fanns. Jag misstänker att min IFK-kompis inte är ensam om att känna fruktan inför kvällens match. Tvärtom tror jag det är flera så kallade änglar (herregud, det epitetet är så mycket humor att jag var tvungen att ha med det) som helst hade sett att, likt min Elfsborgsvän, IFK Göteborg redan hade förlorat mot Malmö FF och i stället haft ett annat lag på menyn i kväll.
Vårt stadion har inte på långa vägar blivit samma skräckinjagande plats att spela fotboll på som Malmö Stadion var på bland annat 70-talet, men så sakteliga börjar det gå dithän. Det krävs många segrar till, oavbrutna segerrader, och det vore så vackert om näst i tur blir IFK Göteborg.
Mina händer darrar och blåsan kräver ännu en tömning; det kommer att bli en lång dag innan klockan slår 19.00.
