En slags hyllning till Henrik Larsson
Himmelrikets Thomas Lundkvist skriver om Henrik Larsson: "Nu tror ni att detta blir en renodlad hyllningstext till Henke Larsson, eller hur? Jag säger som Henke själv: ”Naaaaaääääääääääää…”"
Henke, Dala, Foppa och Carro.
Jag vet, det låter som om Astrid Lindgren klivit upp från de hädangångna och skapat en ny serie äppelkindade barnhjältar för oss att ”avnjuta”.
Min krönika skulle handla om Henke Larsson och det absolut makalöst fantastiska överraskande beslut han tagit med att sluta spela fotboll. Helt ärligt… är det inte så man tappar hakan? Vem kunde tro att just Henke skulle sluta med fotboll nu när han är som bäst?
Men som den retarderade varelse jag är kommer den att inkludera även ”fria tankar”. Nåväl.
Låt mig först poängtera att jag har den djupaste beundran för Henkes karriär och faktiskt, tro det eller ej, stor respekt för hans insatser för svenska landslaget i fotboll samt sina klubblag. Att jag har inkluderat Henke i alla mina krönikor är nog mer ett tecken på den hatkärlek man får till vissa idrottspersonligheter än någon annan ond baktanke.
Om det gällt ren ohämmad avsky eller slibbig äckelkänsla hade jag absolut skrivit om Sven ”Dala” Dahlqvist eller Carolina Klüft istället.
Jag kan säga att jag gillade Henke i sina rastaflätor. VM 1994. Den friska fläkten, den oblyga framfarten i rampljuset, första tiden i Celtic. You name it. I liked it. Det var som om Martin ”Bulldozer” Dahlin dubbat en ny riddare att ta över facklan och fortsätta ösa in mål för vårt land. Och jävlar i havet… det funkade.
Henke var sig själv, han krockade inte med måsar som Brolin, han levererade på hög nivå under en lång tid, han var en legend under sin tid i Celtic, Feyenoord har väl fortfarande hans kalsonger som officiell flagga på alla hemmamatcher tror jag.
Nu tror ni att detta blir en renodlad hyllningstext till Henke Larsson, eller hur? Jag säger som Henke själv: ”Naaaaaääääääääääää…”
Jag sticker ut hakan och säger att Henke Larsson skulle ha slutat när han slutade första gången. Tiden var perfekt, vi hade haft en dödlig grupp, Anders Svensson hade strutat mot Argentina, Mellberg hade visat Halmstads svar på Freddy Mercury vem som hade störst skägg i puttning och Söderberg hade fyllesprungit in på planen såväl som in i våra hjärtan ett otal gånger. Ja… och pärmen förstås… kommer ni ihåg pärmen?
Det hade varit med flaggan i topp. Nu när du slutar igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte, så är det för mig i alla fall mer en ”Jaja… nu igen?”-känsla än en värdig avslutning på din karriär.
Min tanke i detta, och det är utan ens ett uns av nedvärdering av din karriär, är densamma som jag har gällande käppaslagsmålslegendarfolkhjälten (nytt rekord i meningslöst långt ord) Peter ”Foppa” Forsberg. Bara det att du, liksom honom, fått ett smeknamn av svenska folket är ett tecken på att du är folkkär. Honken, Hinken, Nacka, Foppa, Henke, Bloppen, Knoppen, Tanken, Finken, Bärsen, etc.
Foppa har en taskig fot. Eller knä, nedre del av ben, underrede eller dylikt. Jag tror att Foppa haft denna åkomma sen han var en av världens bästa käppaspelare runt 1940-talet. Denna skada har satt käppar i hjulet (jävlar vad jag kan svänga ord) för honom sen… ja… sen när då? Ändå… likt årstidernas obevekliga intåg har han fortsatt vara absolut given i varenda lag, landslag etc. bara han öppnat flabben. ”Klart vi ska ha Foppa, han är världsbästast och mest rutinerad och han är ju dessutom folkkär med ett eget smeknamn för guds skull”.
Henke nån? ”Om Henke vill så är han given”, ”Bara Henke kan säga om han vill spela för landslaget”, ”Henke har tio tigrars styrka”, ”Ibland går Henke på gatorna som en vanlig man” och nu senast… haha… när Anders Svensson uttalade sig om Henkes rytande i omklädningsrummet… ”När Henke ryter fryser blodet till is”. För övrigt samma raketforskare som gick på grodan att Henke skulle bli förbundskapten och dessutom gick ut i media om det. ”En styck dumstrut expressleverans till Borås tack”.
Mer seriöst om det hela:
Jag anser att Henke Larsson har abonnerat på en plats i landslaget som kunde ha använts till att slussa in andra yngre spelare tidigare. Jag skiter i rutin, jag skiter i om Zlatan säger att han är bra tränad ”för en 38-åring”, jag skiter i att alla spelare vill se honom som ny statsminister.
Vi har så mycket rå talang i Sverige, vi har Markus Rosenberg, vi har Marcus Berg, vi har framförallt Ola Toiboy Toivonen. Jag kan göra denna lista hur lång som helst med spelare som skulle kunna ha fått förtroendet att växa in i rollen PRECIS som käre herr Henrik Larsson fick en gång i tiden.
En ytterligt intressant fråga nu:
Vad hade hänt med Henrik Larssons landslagskarriär om Martin Dahlin och Kenneth Andersson fortsatt tills de var 38? Jag tvivlar inte på att både Martins och Kenneths kroppar med rätt träning och motivation kunde ha fungerat tills de var i den åldern. Vem vet? En målskytt är en målskytt är en målskytt.
Skulle du, käre Henke, kanske ha slutat där i Asien med flaggan i topp och låtit någon yngre ta över för att frodas och växa precis som du tilläts göra en gång i tiden?
Kanske skulle du och Foppa startat en strutsfarm kombinerat med en golfbana tillsammans med måskrockaren nere i Marbella och levt livets glada dagar med Percy och hans anhang.
Denna krönika måste avslutas med en stor skopa respekt för det du åstadkommit men med ovanstående brasklapp gnagande för framtida ”legender”.
Fan pojkar, låt framtiden ta vid innan forntiden växt mossa på oss, det blir såna jäkla hopp annars i utvecklingen.
This is Thomas Lundkvist,
Last survivor of the Nostromo,
Signing off…
