Vi tycker om MFF: 2009- året då det slogs rekord i antal floskler och bortförklaringar

Fredagspanelen säger sitt om den gångna och kommande säsongen. Läs vad herrar Möller, Erlandsson och Koshahi har att säga.

Himmelriket presenterar stolt veckans panel:

Micke Möller
Tidigare redaktör för Himmelriket. Numera redaktionschef på Svenska Fans. Har följt MFF sedan barnsben. Minns framgångarna, och längtar efter nya.

Tomas Erlandsson
32-årig musiker. Upptäckte MFF på allvar ungefär i samma ögonblick som Zlatan såldes. ÄLSKAR fotboll. Skulle, om han inte ansett det vara smått sjukligt, kunnat stå och kolla korpmatcher på Ribban bara för att släcka sin fotbollstörst. Inte direkt passionerad mer än när Barca eller Arsenal spelar, men kan lik förbannat dock aldrig slita sig från MFF, trots alla gånger han uttryckt sin totala ilska över dem.

Kaveh Kohshahi
Frispråkig bloggare på Eurosport.se och frekvent forumskribent.

Säsongen tog slut i söndags. Malmö FF blev förvisso bäst av skånelagen men en blygsam sjundeplats är det inte många som är nöjda med. Nämn tre saker som du kommer att minnas från Allsvenskan 2009.

Micke: Tänk positivt, är det många som säger. Då blir tillvaron så mycket lättare. Men hur jag än försöker är det svårt att tänka positivt då det handlar om MFF anno 2009. Kanske beror det på att jag är en trött gammal gubbe, eller så beror det på annat. Till exempel:
- Inga av de sportsliga ambitionerna infriades under säsongen. MFF visade sig än en gång vara ett lag som överskattade sin egen förmåga. Visst bjöd gossarna på vackert spel ibland, och visst har en och annan spelare glänst – men laget som helhet räcker inte till. Allsvenskan 2009 blev en bister påminnelse om att MFF har en lång väg kvar att gå innan laget blir det topplag det så gärna vill vara.

– Jag kommer också att minnas årets säsong som säsongen då vår karismatiska tränarduo slog nytt rekord i att stapla floskler och bortförklaringar ovanpå varandra. Frånvaron av självkritik, klar analys och inte minst förmågan att uttrycka denna på begriplig svenska har stundtals varit rent löjeväckande. Det har fått mig att kippa efter andan flera gånger om, och ibland dunka huvudet i väggen i ren förtvivlan.

– Men jag vill gärna vara positiv så jag får lyfta fram vår nya arena som ett glädjeämne. Denna ”ointagliga himmaborg” blev förvisso lika skräckinjagande för motståndarna som ”en liden vid kanin”, men numera kan vi som är där i alla fall slå en drill utan att behöva köa. Vi kan käka en falafel, och så är där inga pelare som skymmer sikten.

Tomas: Utan någon som helst inbördes rangordning: Henrik Larssons avslut av sin karriär på Olympia. Säga vad man vill om denna knarrande man, men han har haft en helt sjuk karriär egentligen, att han avslutar sin karriär i sin hemstad är ju en sak men att man till sist får se karln visa nån form av överväldigande känslouttryck var fan ta mig på tiden.

En annan sak är givetvis Daniel Larssons hattrick. Jäkligt kul att se och förbannat skönt, framförallt för mig, som oftast tyckt att han skulle hålla på med orientering istället, att han tystar kritikerna genom att visa vad han går för.

Matchen mot Elfsborg. En match, en förbannad match där MFF spelar så galet bra fotboll så man bara sitter och skrattar åt det, där det verkar som hela den miserabla säsongen är som bortglömd och allting bara tokklaffar. Just den kvällen såg jag hur förbannat bra de egentligen skulle kunna vara.

Kaveh: Hemmapremiären är det första jag tänker på. Bosse Larssons avspark, stämningen och spelet i andra halvlek. Det var en helt perfekt invigningsmatch. Därefter kommer jag tänka på bortamatchen mot ÖIS. Man brukar förtränga dåliga insatser, även jag som notorisk pessimist brukar förtränga dåliga matcher, men det här var så genomuselt att man kommer använda matchen som måttstock för hur dåligt ett lag kan prestera på elitnivå. Sist men inte minst så kommer jag komma ihåg AIK-supportrarna planstormning. Det där borde ha varit vi. Jag skulle hacka av min egen arm med en gaffel för att få sno ett guld framför ögonen på IFK Göteborg på deras hemmaplan och sedan storma deras hemmaplan. Seriöst, jag blir tårögd bara jag tänker på det.

Nästa år fyller föreningen 100 år och förhoppningarna om ett storslaget jubileum är många. De faktiska förväntningarna är kanske något lägre. Nämn tre saker som du förväntar dig av MFF anno 2010.

Micke: Jag vågar inte ha några förväntningar på Malmö FF numera, men det jag skulle vilja se är ett lag som är precis så bra som man kan läsa om i träningsrapporterna här på Himmelriket. Jag skulle vilja se ett lag som består av spelare som är beredda att bryta ett ben för den här klubben. Jag skulle vilja se ett lag som står upp och tar en snyting när så krävs. Ett lag som kämpar in i det sista – även mot övermäktigt motstånd. Jag skulle vilja se ett lag som tror på sig själv och som inte sitter och pillar navel vid minsta lilla motgång. Precis ett sådant lag skulle jag vilja se. Ett stenhårt, skoningslöst och kämpande lag. Det är allt jag begär.

Tomas: Jag förväntar mig att de ska prestera bättre och hamna högre upp i tabellen. Jag förväntar mig att det ska trilla in ytterligare nån sk " storvärvning " och jag förväntar mig att vår skjutglada brasse ska börja leverera. Jag HOPPAS att Patrik Andersson ska komma in i organisationen och att de ska rensa i röran i övrigt. MFFs-ledning upplevs i mina ögon mer och mer som en loge än en styrelse, en gubbklubb helt enkelt.

Kaveh: Jag förväntar mig mer eller mindre ett nytt MFF från topp till tå. En ny styrelse, nya tränare och en ny manager. Som jag ser det så har MFF två alternativ, det ena är att man förnyar sig som jag skrev och skruvar ner förväntningarna och förhoppningarna inför nästa år genom att köpa lite tid och tålamod.

Det andra är att man storsatsar på spelartruppen och försöker köpa ett guld 2010. Låna skiten ur PI 2, PI 3 och PI 4. Att försöka bygga vidare på det som finns kommer inte att fungera för det är för dåligt, tränarna är för dåliga för att kunna krama ur så pass mycket från truppen att man blir en guldkandidat. Men om man storsatsar och försöker ha allsvensk toppkvalitet på varje position kan kanske tränarna i alla fall utnyttja spelarnas grundläggande kvaliteér och nå upp till toppen. Det är inte ett sätt jag förespråkar för det är ohållbart i längden, men vill man verkligen kunna och vilja vinna Allsvenskan är det enda lösningen. Den enda i längden hållbara metod jag förespråkar är att vi medlemmar rensar längst uppe i styrelsen och låter sedan förändringens strömmar rinna genom hela föreningen. MFF behöver en nystart för att bli en dominant kraft igen.

Inför den avslutande matchen mot BP sattes ett omdiskuterat nät upp framför ståplatsläktaren. En åtgärd som fick viss förståelse, men väckte också ilska. En "tyst protest"-aktion organiserades och matchen fick en om möjligt ytterligare avslagen inramning. Men i alla diskussioner som berör läktarkultur, supporterskap och säkerhet är det en fråga som verkar beröra mest, nämligen bengalerna. Denna enklaste form av pyroteknik verkar för många vara lika oumbärlig för fotbollen som en gräsmatta eller ett par målstolpar.

Kanske är det jag som är en gubbig svennebanan, tradig gråsosse och mellanmjölkskorrekt men jag har aldrig riktigt förstått mig på själva uppståndelsen. När man ser bilder från ett rätt igenom crazy Istanbulderby där hela arenan omges av brinnande facklor, visst, då är det mäktigt. Men en handfull kulörta bloss på en ståplatsläktare någonstans i Sverige höjer inte stämningen något särskilt, inte för mig i alla fall. Bestämmelserna säger att det är förbjudet på grund av säkerhetsskäl. Är det just det som är grejen, kicken av att göra något som man inte får göra? Jag vet inte, tycker i så fall det känns lika provocerande som att smygtugga tuggummi längst bak i klassrummet. Förklara för mig, varför är eldandet av bengaler en så stor fråga bland supportrar? Vad har jag missat?

Micke: Det här är en stor fråga för bengalfolket, och det är en stor fråga för alla de som går i spinn så fort de ens ser ordet bengal i tryck. Men jag är övertygad om att långt de flesta har en betydligt mer avslappnad hållning till det hela.

Det handlar om att komma överens och förstå att läktaren är en plats för alla. Som den bör vara. Då får man ge och ta. Och om det är något som bengalfolket gjort i år så är det just att ge. De har hållit igen och anpassat sig till de allmänna önskemålen från den stora fina MFF-familjen. De har varit disciplinerade och koncentrerat sig på andra saker. Att de sedan i slutet på säsongen drar igång några bloss är därför inget som stör mig.

Jag har alltid gillat en dynamisk och mångfacetterad läktarkultur där det händer lite spännande och oväntade grejer. Bengalfolket bidrar i hög grad till stämningen på läktarna – med eller utan bengaler – och jag gillar att de står på sig. Det är… uppfriskande på något sätt. En schysst motpol till alla dessa moralens väktare som vi redan har så många av på våra läktare i Malmö.

Tomas: I ärlighetens namn så tror jag bara att de som bränner av en bengal förstår innebörden i det. Jag kan tycka att det är lite samma sak som att skjuta upp en ensam raket på allt annat än nyårsafton. Fullständigt antiklimax alltså. Ändå är det folk som gör det. Varför vet jag inte.

Jag kan hålla med Johns poäng. Om man ska bränna av bengaler så ska man bränna av en helsikes massa. En blir bara..ett antiklimax. Framförallt om de som bränner av den döljs av allehanda tillhyggen och skyltar för att slippa bli identifierade. Då om någongång blir det mer "Dennis the menace" över det hela.

Kaveh: Jag vet inte varför (ursprung och historia) bengaler och pyroteknik är en viktig fråga för ultraskulturen. Det jag vet är att ultrasgrupperna i många fall varit fullkomligen essentiella för läktarkulturen i Sverige. Självklart finns det många läktarprofiler och fantaster som inte är med i någon gruppering som också gör mycket för supporterkulturens utveckling, men att negligera och försöka förminska grupper som Supras är det största misstaget man kan göra. Kvalitén på spelet i Allsvenskan är urusel, men supportrarna håller rätt hög europaklass och det är utan tvekan tack vare den passion som finns hos ultrasgrupperna. Bengaler råkar vara en passionerad fråga för dessa och det finns många marginalsupportrar som också lockas av pyroteknik. Det är varmt, det är exotiskt, det är småfarligt. Människor som inte står i direkt anslutning till bengaler tenderar till att i överraskande många fall gilla den påverkan de har på inramningen av matcher. TV och tidningar använder bilder på bengaliska eldar när Allsvenskan marknadsförs och i många fall när reportrar vill beskriva fantastiska inramningar så har pyroteknik haft en del i detta. Sedan vet jag att det finns spelare som också gillar bengaler.

Bengaler är helt enkelt eggande och om man använder det rätt kan det vara fantastiskt stämningshöjande. Det tråkiga är ju att folk kan skadas av röken och det är förbjudet att elda (dessutom är rökbomber så in i helvete fula och dåliga för stämningen), så frågan är om man som klubb ska se mellan fingrarna ifall supportrarna bränner av något då och då. Självklart kan man inte göra det officiellt, men ibland när ens barn (jag har inte några avkomlingar så jag snackar antagligen skit) busat måste de inte alltid disciplineras stenhårt. En liten tillsägelse och klapp på axeln räcker ibland. Där tycker jag att MFF agerade fel efter hemmamatchen mot IFK Göteborg. Efter en enda bränning på hemmaplan under hela året kändes det som om man hängde ut de ansvariga lite väl hårt och onödigt.