Måndag morgon: Att läsa om Åkebys eskapader
"Jag vill inte hänga ut Jon för att han valde Ola Toivonen som avbytare i sitt lag (till förmån för Johan Oremo!), men kan konstatera att alla säsonger har sina likheter. Upp och ner, startelvor, förhoppningar, grusade sådana, optimism…"
Likt en boxare som har fått alldeles för mycket stryk känner jag mig; punschig, modstulen, inte längre lika övertygad om en framgångsrik morgondag. Trots mängder med slag mot huvud, överkropp och en och en annan skrevspark har jag muttrat mitt mantra ”snart så, snart så, snart så…” fast med tiden, med åren, allt lägre röst och allt mindre tro på att det kommer ett ”snart så”. Nya slag mot huvudet och allt som hörs när jag till slut faller är ett ingenting.
Så jag går och lägger mig, ligger kvar och blir liggande och i bakgrunden står teven på och visar Assyriska – Djurgården. Jag blir i soffan i några timmar, så länge det tar mig att läsa den tidigare Himmelriket-skribenten Jon Nordströms bok Blogg-groggar på 2 delar MFF och 1 del mig.
Jag hade ingen aning om att han hade samlat sina blogg-alster från 2007. När det gäller Jon behöver man aldrig vara rädd för språklig medelmåttighet. Det skjuts ispilar (Himmelrikets redaktion!, Yksel!!, Babis Stefanidis!!!, Sören Åkeby!!!!), och boken är ett intressant tidsdokument. Trots att det bara är två säsonger sen var det mycket jag hade glömt. Jag hade förträngt en hel del, annat minns jag hur tydligt som helst. Tyvärr går det inte att glömma en sån sak som att Sören Åkeby visade sig vara Malmö FF:s sämsta tränare någonsin, och jag anser fortfarande att de som värvade honom har kommit alldeles för lindrigt undan.
Men det som gör boken fascinerande och svår att lägga ifrån sig är att det är en resa mellan hopp och förtvivlan; ena dagen är det inte många poäng upp till guldet och nästa är man beredd att hoppa i meningslöshetens bassäng. Junior gör mål i slutsekunderna och vi vinner mot IFK Göteborg. Vi leder hemma men tappar matcher. Järdler gör en bra match mot HBK borta som vänsterback och MFF spelar nästan som ett guldlag, men i nästa match spelar högerbacken Ulrich vänsterback. Jag ligger i soffan och ryser av obehag, tiden läker inte alla sår.
Här får man chansen gång på gång att hänga på i guldracet
och man går ut helt utan energi på en arena som vibrerar av spänning. Hur är det möjligt?
2007-08-26, 21.33
Jon intalar sig att vändningen snart kommer, men vändningen kommer aldrig utan det blir en handfull bra matcher innan den vanliga visan med förluster och poängtapp sjungs. Jon skriver om 2007 men allt jag kan tänka på är 2009. Likheterna är där, ”snart så kommer vi vinna och vinna ännu mer och vinna Allsvenskan, snart så”, medan skillnaderna framför allt är att Sören Åkeby använde en tombola för att misslyckas medan Roland Nilsson använde kontinuitet för att göra det samma.
Jons bok avslutas med en startelva som han vill se till 2008. Det känns igen. Det är vid den här tiden vi slickar våra sår och försöker hitta fram till vilka spelare som ska ge oss framgångarna. Jag vill inte hänga ut Jon för att han valde Ola Toivonen som avbytare i sitt lag (till förmån för Johan Oremo!), men kan konstatera att alla säsonger har sina likheter. Upp och ner, startelvor, förhoppningar, grusade sådana, optimism…
Men ursäkta min franska – just för tillfället är det jävligt svårt att vara optimistisk inför 2010. I så många år har vi hört att spelarna blir äldre och bättre, att laget blir mer sammansvetsat, att marginalerna kommer att vara med oss… Som om det inte gäller alla lag. Men å andra sidan är det ju snart vår igen och då står man väl där och slår igen mot den imaginäre boxningsmotståndaren efter att ha rest sig på nytt - lite lagom punchig, med sina argument och sitt mantra, fast lite tystare än för ett år sen: Snart så…
*********************
Det här är ingen smygreklam, det här är en poster på Turning Torso: Gå in på www.vulkan.se och sök på Jon Nordström. Då hittar du boken som jag lät mig inspireras av till denna text. Den är värd alla de få kronor den kostar.
*********************
Eller misslyckande? Det beror förstås på hur man ser på saken. Sören Åkeby var ett stort misslyckande. Roland Nilsson är inget misslyckande - än. Sören Åkeby med anhang gjorde verkligen sitt yttersta för att riva ner allt som var positivt från Tom Prahls era. Roland Nilsson med sitt posse håller nu på och bygger upp något som kan bli bra. Det är möjligt att det tar längre tid än man kunde hoppats på. Kanske är det så. Han har däremot misslyckats att ge oss framgångar och det två år i rad. Det går inte att komma förbi detta faktum.
Så 2010 är - det och då. Inga bortföklaringar, inga marginaler emot oss, bara resultat. Jag är som sagt pessimistisk och det känns som om MFF står vid ett vägskäl: Resultat, ta till höger; befäst mittenlagspositionen, ta till vänster. Jag är livrädd för att MFF blinkar vänster ännu en gång. Måtte jag ha fel.