Anders Andersson om vinnarinstinkt

Anders Andersson om vinnarinstinkt, MFF:ares proffsdrömmar och ögonblick i historien att lyfta fram.

Jag ringer Anders Andersson för att prata fem stora ögonblick i Malmö FF:s historia. Men eftersom säsongen 2009 är slut, med ett mindre smickrande resultat på nytt, faller det sig naturligt att höra vad en av Malmös mesta spelare genom tiderna (305 A-lagsmatcher) har att säga om året. Det blir ett samtal om vinnarinstinkt och om alla verkligen har som första prioritet att vinna SM-guld med MFF.

– Det är tråkigt, och det är inget roligt när det inte finns någon spänning alls i slutet av säsongen, säger han. Och lite som förra året kan man säga att så fort pressen släpper på laget kommer resultaten. Det känns som att det är så man kan sammanfatta det här året, tyvärr.

När jag ställer den naturliga följdfrågan varför det blir så, säger han att det är lätt att sitta och vara negativ när man inte själv varit med på planen, och han vill inte bli en sån där som pratar skit om gamla kompisar. Som verkar bitter och sur för att han inte får vara med längre.

Jag tror inte någon uppfattar dig som bitter och sur. Jag är bara intresserad av en relativt objektiv synpunkt från någon som varit med på den här nivån och i det här laget.
– Jag vet faktiskt inte varför det är så. Själv blev jag mer taggad när det stod mycket på spel, när det gällde något. Ta Göteborg och AIK som exempel. De spelade inte alltid bländande, men tog sina poäng även när det gick lite trögt för dem spelmässigt. Där fanns många som var villiga att göra allt för poängen och segrarna, där fanns mycket vilja. Jag tycker inte att den vinnarinstinkten fanns hos oss på samma sätt.

Det pratas mycket om vinnarinstinkt och vinnarskallar. Hur ser du på de termerna?
– Det handlar om vilka mål du har som spelare. Är det att bli proffs i utlandet eller vinna SM-guld? Bara där har du en stor skillnad i inställning. Visst vill alla bli proffs, men för en del är det viktigare just i nuläget att vara med och vinna guld med det här gänget som man är en del av. Man vill kämpa extra hårt för sina kamrater och är villig att göra skitgörat och offra sig för laget. Så kanske inte alla resonerar, utan tänker mer på utlandskontrakt

Anders nämner två unga spelare som han tycker har varit ett lyft för laget, Jiloan Hamad och Jasmin Sudic. Bägge har karaktär och visar att de sätter MFF först. De har rätt tänk och tillför laget mycket med sin inställning.

Men problemet, säger jag, är att om man frågar en spelare vad som är hans främsta mål, att vinna med MFF eller bli utlandsproffs, så kommer alla svara det förstnämnda. Helt enkelt för att de vet att ett annat svar vore oacceptabelt hos både tränare och supportrar. Så hur vet man vilka som verkligen brinner för att vinna det eftertraktade guldet?

– Man ska ställa frågan utan att ge några alternativ. Vad är ditt mål? Där svarar naturligtvis många att de vill utvecklas och bli bättre spelare. Och det är ju bra, det får man hoppas att alla vill. Det svaret kan man tolka åt bägge håll, både att man vill vinna guld och att man vill bli utlandsproffs. Men där finns de som direkt säger ”vinna SM-guld med MFF” på samma fråga. Där har man vunnit mycket om man har sådana spelare i laget. Jag gillar Pontus Janssons attityd, när han efter att ha fått kontrakt med MFF, säger ”det känns som om en dröm går i uppfyllelse”. Jag tror, med en sådan attityd, att han är villig att jobba stenhårt för att dels få spela och dels vinna med MFF.

2009 års säsong är slut. Malmö FF kom sjua. Inte mycket att vara stolt över. Med stora delar sarkasm säger Anders att MFF i alla fall blev bäst i Skåne i år. Och skrattar. Jag mumlar något om att jag knappt slutat fira detta och så bestämmer vi oss för att prata minnen i stället. Fem stora ögonblick bland så många att välja mellan. Det var svårt, menar han, men tycker att dessa är viktiga att ha med.

1. Europacupäventyret 1978-79
– Jag tycker som många andra att det största är Europacupfinalen. Eller rättare sagt, hela Europacupäventyret. Nu förlorades finalen, men att så många av de bästa spelarna saknades i den matchen är ju väldigt synd. För annars hade det blivit seger säkerligen. Men det är oerhört stort att bara ha varit där och spelat finalen.

2. Eric Persson blev ordförande i MFF
– Jag har funderat på andra stora ögonblick. Det finns ju så mycket att välja på, men om man tänker på vad som har varit viktigt för MFF:s historia och hur vi har blivit den klubb vi är, är det ofrånkomligt så att det var viktigt när Eric Persson blev ordförande för MFF. Han levde och andades Malmö FF och han ställde stora krav på både sig själv och andra.

3. Fem MFF:are blir tredje bäst i världen 1994
– Det har kanske inte så mycket med Malmö FF:s historia att göra, men ”Bjärred”, Dahlin, Thern, Ljung och Schwarz var fem MFF:are som blev tredje bäst i världen i fotbolls-VM 1994. Det tycker jag är stort att, även om de inte spelade i MFF då, de var ordinarie i laget som tog brons. Som sagt, det kanske inte har så mycket med MFF historia att göra…

Tycker du inte? Tvärtom kan man väl se dessa fem som ännu ett bevis på vilken fantastisk historia Malmö FF har. Halva landslaget som kom trea i VM bestod av MFF-fostrade spelare.
– Jo, det är sant. Tittar man på de här spelarna så har de nånting gemensamt: de hade MFF-glöd. Schwarz, Thern och ”Bjärred” lade inga fingrar emellan när de spelade och var hundraprocentiga i allt de gjorde. Roger Ljung hade kylan, disciplinen och en jäkla vinnarskalle också. Sen var Martin Dahlin en riktig killer och var livsfarlig när chanserna dök upp. Alla fem var riktigt fina representanter för MFF.

4. MFF – Inter 1-0, 1989
– Inter var riktigt, riktigt bra då och att slå ut det laget var en stor bedrift. Patrik Andersson var dominant i försvaret, och han var väl inte mer än 18 år. Jag minns inte riktigt hela laget, men där fanns spelare som Leffe Engqvist, Håkan Lindman, Jocke Nilsson, Martin Dahlin, Bjärred då, Per Ågren… Vilka spelare! Det har funnits andra stora ögonblick både innan och efter, men för mig var det riktigt stort att vara på Malmö Stadion och se MFF slå ut ett Inter som betraktades som nästan oövervinneliga.

5. IFK Göteborg – Malmö FF 3-4, 1994
– Vilken fantastisk match! När vi var på väg in i omklädningsrummet i halvtid, då vi låg under med 3-0, hör jag Staffan Lindeborg rapportera: ”Detta är kanske den bästa halvlek ett svenskt lag någonsin presterat.” Vi var fullständigt utspelade, jag tror inte vi var över mittplanen mer än kanske tre gånger i den första halvleken. Jag kan nog påstå att jag aldrig har varit med om att ha blivit så utspelad som vi blev där första 45.
– I pausen säger vi, och jag minns det exakt, att vi får försöka hålla siffrorna nere. Men så får vi en hörna och gör 1-3, en ny hörna lite senare och vi har gjort 2-3. Då kände vi att det här vinner vi, IFK har ingen chans. De hade ju redan vunnit matchen och nu hade de inget att sätta emot. Så gjorde jag 3-3 och sen Niclas Nyhlén eller Jocke Persson 4-3.
– Men det roligaste av allt var nog att Jesper Blomqvist gjorde lumpen och skulle ha slutövning i Hässleholm. Så innan matchen bestämdes det att han skulle få åka med vår buss dit.

Ha ha, åkte han verkligen med er efter en sådan förlust?
– Jo, det gjorde han. Det var helt sjukt så hånad han blev. Han var en riktig tjurskalle på planen, men han tog det rätt bra.

Bra?
– Vad skulle han göra i en buss full med MFF:are? (Skratt)

*************************

Vilka ögonblick eller händelser rankar du högst? Skicka till himmelriket@svenskafans.com eller skriv i kommentarsfältet.