Vi tycker om MFF: Jag saknar Glenn
Veckans panel siar om Daniel Anderssons framtid, gillar Jens Fjellström men är inte helt överens om vilken som egentligen är årets match. Fredagens tre kloka huvuden: Micke Möller, Simon Pålsson och Åsa Lind.
Himmelriket presenterar stolt veckans panel:
Micke Möller
Tidigare redaktör för Himmelriket. Numera redaktionschef på Svenska Fans. Har följt MFF sedan barnsben. Minns framgångarna, och längtar efter nya.
Simon Pålsson
Ända sedan barnsben har MFF varit laget i hjärtat. Skribent på Himmelriket sedan i vintras. Läktarkultur, ungdomssatsning och historik är kärnor i supporterskapet och kärleken till Malmö FF.
Åsa Lind
Del av en familj full av MFF-supportrar och därmed himmelsblå sen födseln, första matchen lär ha varit 1978. Skrivit en del på MFF Supports hemsida och Himmelriket under signaturen Iffifftös. Husgud är och förblir för alltid Jonas Thern.
Den allsvenska vinterträdan är här på allvar. Varken matcher eller träningar på ett bra tag och supportrarna kan inget annat göra än att hoppas, drömma och spekulera. Det pratas tänkbara nyförvärv, kandidater till en eventuell managerpost och möjliga spelsystem. En som det snackas lite extra om är Daniel Andersson. Många vill se Danne i en mittbacksposition där det krävs förstärkning samtidigt som det är en smidig övergång till ett yngre mittfält. Andra frågar sig varför man överhuvudtaget funderar på att flytta Sveriges bäste defensive mittfältare från sin favoritposition. Varför förstöra det enda som fungerar, typ? Vad anser du om Daniel Anderssons framtid? Dags att föryngra eller se till att bygga på den mest stabila grunden?
Micke: I min bok är Daniel självskriven i laget. Dels för att han fortsatt visar goda kvaliteter på plan, och – kanske ännu viktigare – för sin inställning och vilja. Daniel har ett moraliskt värde för laget som är viktigt, och dessutom är han en av de få kulturbärare vi har kvar i dagens MFF – han representerar på något sätt klubbens ”själ”.
Däremot är det inte så viktigt för mig var han spelar. Förvisso gör Daniel bra ifrån sig på mittfältet, men jag önskar mig ändå en spelare med ett större register på hans position. Någon som kan slå den öppnande djupledspassningen, någon som kan skjuta med precision från distans, någon som kan hålla i bollen ett litet tag för att skapa spelalternativ etc.
Daniel är utpräglat defensiv i sin spelstil, och därför är det nog inte så dumt att flytta ner honom till mittbacks-positionen. Detta under förutsättning att hans ersättare verkligen är en förstärkning, förstås. Det måste vara kvalitet det handlar om. Annars kan det kvitta. Föryngring i sig har inget värde som jag ser det.
Simon: Jag kommer ihåg när jag, för ett par veckor sedan, diskuterade framtidens MFF med ett par stycken på forumet. Jag skrev ner "min" startelva och upptäckte till min fasa att jag kallt uteslöt Daniel. Vid en närmare blick på det hela insåg jag att han är alldeles för mycket för att slopa. Han är kapten. Han är slitvarg. Han är passningssäker. Han är helt enkelt en riktigt viktig kugge. Dessutom kan han vara en av de mest underskattade spelarna landslaget någonsin anlitat.
Sidled hit, Sidled dit, folk dom snackar massa skit... Ja, så är det. Om det har med den sedvanliga avundsjukan mot Sveriges bästa förening eller om folk helt enkelt är blinda låter jag vara osagt, men en sak är säker - Daniel Andersson är bättre än vad många tror.
Angående hans vara eller icke vara i MFF kommande säsong känner jag att han är viktig. Hjärtat är viktigt i en kropp; i en central roll på mittfältet där han tar tag i saker och ting. Tillsammans med Miljan och Ricky utgör han ett stabilt innermittfält som också har råd med en och annan avstängning hit och dit.
Åsa: Jag har velat lite fram och tillbaks i den här frågan, men lutar åt att jag vill se Daniel som mittback. Vi har Sudic och Halsti, men det känns som om det behövs någon stabil rutinerad herre som komplement, oavsett vem av de båda som spelar. Sedan har vi också ett stort utbud av mittfältare i truppen, de flesta av dem är unga och har väl värvats för att man ska bygga laget på lite längre sikt. Får de inte spela är risken dock stor att de lämnar oss innan de hunnit blomma ut helt.
Men det är ingen enkel fråga - att ta över Dannes roll på mittfältet är inte lätt och sätter en ganska stor press på en ung spelare. Vad gäller t ex Miljan så har vi ju egentligen inte hunnit se så mycket av honom ännu och det är kanske orättvist att ha för stora förväntningar på honom redan. Sen har vi ju den berömda Silly Season - vem vet vilka spelare som hunnit köpas och säljas innan Allsvenskan drar igång. Från tränarhåll har man ju också sagt att en mittback står på önskelistan.
I helgen firade TV-programmet Tipsextra 40 års-jubileum. Det har onekligen hänt en del sedan svältfödda fotbollsupportrar bänkade sig framför burken för att se flintskalliga pintlirare springa, tjonga och springa tillbaka. Med dagens kanalutbud kan man utan svårighet zappa sig igenom 20-talet matcher från de bästa ligorna en vanlig lördag. Något som medfört att det gått inflation i användandet av expertkommentatorer. Varje kanal har sin egen pensionerade spelare som förväntas förklara spelet från insidan. Med varierande framgång, får man väl säga... MFF-favoriten Anders Andersson har gett sig in på nämnda bana och fått en hel del lovord för sina korta och koncisa analyser. Vem tycker du är den just nu bästa fotbollskommentatorn?
Micke: Precis som du antyder så går det tretton på dussinet om vi snackar expertkommentatorer. Det måste numera vara den enklaste sak i världen att hitta spelare som tycker det är grymt coolt att sitta i en studio eller på någon matcharena och med tillkämpad auktoritet säga saker i stil med: ”Ja, det skottet förtjänade ett bättre öde”, ”Hade det inte varit för målvakten så hade den bollen gått i mål” etc. Men det spelar inte så stor roll vad de säger. De är där för att de är gamla fotbollskändisar. Det ger ett mervärde, oavsett vilka grodor eller floskler som ploppar ut ur deras munnar. Och vi fotbollsfans har överseende för vi gillar ju våra gamla hjältar. Så låt dem hållas.
Nu finns det för all del också de som är väldigt ambitiösa och lägger ut komplexa spelteorier med emfas i rösten så fort de får en chans. De som verkligen går upp i ”expert-rollen”. De är passionerade. De älskar sporten. Och de sitter inne med en kunskap som de så gärna vill dela med sig av. Det är också charmigt – i en måttfull dos.
Bland dagens expertkommentatorer håller jag nog Glenn Strömberg högst. Han är passionerad, och han kan alla de där små knepen som gör att allt han säger låter viktigt, även om det så skulle handla om någon bollkalle vid linjen.
Vill i sammanhanget säga att jag saknar en annan Glenn. Med risk för att bli lynchad av Hata-Göteborg-mobben i Malmö, måste jag ändå lyfta fram Glenn Hysén. Han kunde säga de mest idiotiska saker, han kunde bygga torn av floskler, han klagade mer eller mindre konstant på spelarnas insatser, han blev aldrig imponerad av något han såg, ”allt var bättre förr” etc. I början tyckte jag han var allmänt korkad, men efterhand älskade jag hans gnäll och tjat. För till skillnad från de flesta andra expertkommentatorer hade Glenn kvar glimten i ögat. Han hade humor och självdistans. Ovärderliga egenskaper i vårt skitnödiga tidevarv.
Simon: Jens Fjellström. Det finns ingen som han. Han växlar knivskarpa analyser med snitsig spännande kul kuriosa. Dessutom kommenterar han så där alldeles lagom. Han träder in när han har något att säga - annars är han han tyst. Att han kommenterar världens bästa fotboll i Premier League ger ju också den där lilla extra kryddan som gör att jag väljer just honom. Om man skall zooma in lite närmare så ser man också att Jens är objektiv. Kanske den mest objektive av dem alla. Ett annat ord är professionell. Det är precis vad han är.
Åsa: Först och främst kan man väl konstatera att det i den "branschen" finns alldeles för många tomtar som mest gillar att höra sina egna röster och som inte tillför något till sändningarna utan mest får en att frestas att stänga av ljudet. När jag läste frågan poppade en riktig mardröm upp i minnet. En MFF-match förra året, som tillika var ett riktigt bottennapp (har förträngt vilken match det var), kommenterades av inte en utan två herrar Perlskog! Hade ett rejält behov av Valium efter den upplevelsen... Hör också i bakhuvet ett obehagligt skorrande ljud av ett stolpskott med stark småländsk brytning, minns inte namnet nu men när jag ser att han ska kommentera vill jag bara fly från TV:n.
En jag gillar är däremot Glenn Strömberg. Han är kunnig, pratar lagom mycket och förklarar utan att bli besserwisser, han tar inte för mycket plats och är helt enkelt behaglig att lyssna på. Jens Fjällström hör också till favoriterna av samma anledningar.
Kungen var igång igen i söndags. Fyra minuter var allt han behövde han för att avgöra El Clasico, stormatchen mellan Barcelona och Real Madrid. Om Zlatan har mycket sagts, och det finns säkert lika mycket kvar att säga. Låt oss lämna det denna vecka. Bland hyllningsrubrikerna och jubelartiklarna står det nästintill konstaterat att mötet mellan de två spanska storlagen ÄR världens största match och inga andra rivaliteter innehåller samma mängd tradition och prestige. Håller du med? Vilken är årets match som du själv absolut inte kan missa?
Micke: Eftersom medierna funkar som de gör, så springer de ständigt runt och nosar varandra ängsligt i rumpan. Skriver den stora draken att El Clasico är Matchen med stort M så tar alla andra efter med den konsekvensen att den blir Matchen med stort M. Oavsett vad.
Man kan ju nämna Super Bowl i sammanhanget, som de amerikanska medierna alltid hajpar som den absolut STÖRSTA sporthändelsen genom alla tider. Bevakningen är enorm och sipprar till och med ner här i Europa där långt de flesta skiter ett stort stycke i amerikansk fotboll. Vad jag menar är att det är en konstruktion. Skulle tillräckligt många av de dominerande aktörerna inom sportjournalistiken börja hajpa, låt oss säga, fransk fotboll så skulle det innebära att vi snart fick se en mängd franska matcher på bästa sändningstid i våra teve-kanaler. Efter ett tag skulle matchen mellan Marseille och PSG beskrivas som Tidernas match, och den spanska ligan skulle snart falla i glömska.
Det här är inget nytt. Vi har sett det förr när Serie A stod i fokus. Eller Premier League för den sakens skull. Fokus skiftar beroende på ekonomi, trender etc.
Så, för att runda av, självklart kan El Clasico aldrig bli världens största match mer än för dem som matchen angår. En snubbe som gillar Deportivo är måttligt intresserad av vad som händer på Camp Nou. För en Gnagare är matchen mellan AIK och Djurgården av större värde. För en kille i Glasgow är mötet mellan Celtic och Rangers allra störst. Och när jag själv spelade i Nexø Boldklub så var det våra möten med grannbyn Svaneke som fick folk att gå man ur huse. När Real mötte Barcelona klippte folk gräsmattan och sket i vilket.
Simon: Det finns så många jag verkligen inte kan missa. Derbyna mot HIF är de viktigaste när det gäller MFF. Den match som jag dock ser som allra viktigast att vinna är matchen när United möter Chelsea. När det där avskyvärda laget från London skall få bäng av världens bästa lag. Är nervös dagar innan matchen. Sitter på helspänn under hela tillställningen. Skriker fula ord, dansar och får glädjefnatt. Har ännu inte besökt varken Old Trafford eller Stamford Bridge under en batalj mellan de båda lagen - men någon gång ska jag, det lovar jag. Det är inte matchen med den största rivaliteten mellan fansen, men mellan spelarna så är det en av de större. Det är matchen mellan "the only two" in England. Slår vi Chelsea blir jag alltid glad i flera dagar. Extra härligt är det om Ballack och Drogba gör bort sig.
Åsa: Jag har en dansk chef så under lång tid har möten Sverige-Danmark varit extremt viktiga. Den vars land vunnit har fått full häcklingsrätt mot den andre fram till nästa möte. Främst har det gällt handboll och fotboll, men på sistone har jag av någon konstig anledning tappat lusten lite... Kanske dags att lägga ner traditionen, eller kanske man skulle föra över det på andra sporter - vad sägs om skidskytte och bandy?
Annars är det till största delen MFF-matcher som gäller för min del och jag missar givetvis helst ingen av dem. Premiärer är såklart alltid speciella, mötena med IFK Göteborg likaså. Och sen är det något visst att stå påpälsad som för polarexpedition och se första träningsmatchen i januari/februari. Inte så långt kvar nu!
