Måndag morgon: En missad poäng
Det känns i kroppen, det känns i sinnet och det är en skatt. Att kunna känna. Den dagen jag inte känner något när Malmö FF spelar, jag lovar, då går jag hem.
Juletid, julefrid. Förr eller senare infinner den sig, den där sanna känslan av lugn, ro och gemenskap. Någon gång slår det till, ögonblicket där stressen förvinner och man kan ägna hela sitt hjärta åt att tacka mamma för julmaten. Just då blir de vanliga tankarna som kretsar kring sina egna bekymmer och våndor oviktiga, och man kan istället skratta med (i stället för åt) syskonet som tror sig fått till det perfekta julklappsrimmet. Någonstans där försvinner prestigen och osäkerheten och tillåter en att återigen bli rörd till tårar av att höra sången O helga natt. Det är en stund av lycka och harmoni, väl värd ett års väntan.
Men tiden strax innan... Fy.
Finns det någon annan månad än december som kan göra dig så förbannad? Tänk på allt du måste göra, allt du måste hinna med och hur bra allt bara måste bli. Tänk sedan på all den vrede som uppstår längs vägen. Tänk på hur omöjligt det är att göra sig av med frustrationen över en ljusslinga som fungerar på morgonen men inte på kvällen. Tänk på hur huvudet kokar efter att först ha försovit sig, sedan ha bränt vid frukostgröten och till sist ha funnit att bildörren frusit fast under natten. Tänk på all den ilska du bara måste svälja över din chefs krav, exets beteende eller dina föräldrars hattande med julplaneringen. Så mycket vrede, vart ska den ta vägen?
Jag saknar Allsvenskan. Verkligen. Jättemycket.
Finns det en bättre tryckutjämningsventil för den hårt anspände än den serie där Sveriges främsta lag gör allt vad de kan, och ofta förgäves, för att få in bollen i det andra målet? Finns det något större som kan vända den sämsta av dagar till något vackert än en uddamålsseger på konstgräs? Vad mer än ett målbringande inhopp från Agon kan få dig att tro att morgondagen kommer att innebära en förbättring? Finns det någon annan anledning att tro på rättvisan än den när Dahlin sträcker ut och stoppar en boll på mållinjen? Sann glädje är den enda glädjen, även om den bara är tillfällig.
Men det är inte bara i medgång Malmö FF finns där för mig, för dig och för oss. Finns det något bättre alternativ att skjuta över sina egna tillkortakommanden på än det egna lagets oförmåga att göra mål? Vad är mer självupprättande än att klanka på den där linjedomarens vikt, han som envisas med att vinka av Ofere för offside gång på gång? Finns det något mer frigörande än att sitta på en pub och höra sig själv kväva ett "Ah, vad f..." när ytterligare en hörnvariant misslyckas? Det kan vara riktigt skönt, att få irritera sig på fel och brister som inte är ens egna.
Att fotboll handlar om känslor, det vet vi redan. ”Vanligt” folk kan få tro att vi av ren dumdristighet slösar bort tid, kraft och pengar på att troget följa ett fotbollslag. Vad annat än brist på verklighetsuppfattning och självrespekt kan få någon att se ett värde i en bombsäkert förhandstippad 0-0-match på Vångavallen? Varför bry sig om en av Europas gärdsgårdsligor när bara en fjärrkontroll står emellan dig och de största stjärnorna i de största klubbarna? Jasmin Sudic, den mest lovande mittbacken i Allsvenskan... jaha?
Låt dem gå på. Låt dem hacka. Låt dem tro vad de vill, det är vi som vet. Det är vi som vet att varje vecka, varje omgång och varje match är en investering. En investering som kanske bär frukt, och då är det vi som får uppleva lyxvarorna eufori, jubelsång och uppsträckta armar. Vill det sig illa, går det åt andra hållet med besvikelse och krossade förhoppningar. Men det är ett värde även i det, eftersom det känns. Det känns i kroppen, det känns i sinnet och det är en skatt. Att kunna känna. Den dagen jag inte känner något när Malmö FF spelar, jag lovar, då går jag hem. Eller åtminstone byter kanal. Eller stänger av radion. Eller text-TVn. Eller ber kompisen att inte skicka fler SMS. Den dagen jag inte känner något, då är det färdigt.
För det är därför jag fortsätter följa Malmö FF, vetskapen om att varje vecka få dras in i en dramatik som påverkar mig. Fem raka mellanår ändrar inte på det. Det är lite som en drog, det är lite som en försäkring; att under 90 minuter få känna sig levande. Och visst, ibland ropar jag dumma saker. Ibland försummar jag människor i min närhet för en fotbollförenings skull. Ibland lägger jag pengar på matcher som jag i efterhand förstår att jag borde och kunde ha lagt på något mer prisvärt. Men mest känner jag tacksamhet över att veta att nästa match kommer att beröra mig precis som den förra, och den innan, och den innan den och den inn...
Det här var från början tänkt att bli en text som skulle kommentera händelsen med de supportrar som nyligen efter ett vunnet kvalspel tog sig in på plan och slog ner spelare i motståndarlaget. Än är ingen varken häktad eller identifierad. Däremot är klubben de säger sig stötta bötfälld och dömd till hårda straff. Min ambition var att formulera en slutsats utifrån mig själv hur, när och varför man ska kunna hantera de känslor som fotbollen framkallar. Jag trodde jag skulle hitta fram till något i mig själv i min egen passion för ett fotbollslag som skulle förmildra dessa supportrars beteende eller åtminstone förklara deras handlande. Men tyvärr, det går inte. Jag hittar inte den gemensamma nämnare mellan mig och den som tar steget över gränsen till att skada en annan människa, särskilt inte i den stund som borde vara vigd åt enbart lycka. Jag förstår det inte. Beklagar.