Årets: Uttjatade ursäkt
Säsongen 2009 blev inte alls som vi ljusblå hade tänkt oss. Ett stundtals fint passningsspel slutade alltför sällan i att motståndarnätet rasslade. Men hur länge håller egentligen samma ursäkt?
Tillsammans med övriga medlemmar i familjen har jag bänkat mig i soffan för att bevittna en fotbollsmatch. En spelare beslutar sig helt plötsligt för att slänga iväg ett taffligt avslut eller på annat sätt genomföra en uppseendeväckande handling på planen. ”Vad fan gör han?” hoppar ut ur min mun och illa kvickt möts jag av moderns blick och ironiska svar.
- Hade du gjort det bättre själv?
För att befästa min position som den mest fotbollskunnige av oss två väljer jag att fortsätta konversationen och påstår att fotbollsspelare är ett slags yrke. Att vara fotbollsspelare 
innebär att man tar samma slags ansvar som vilken arbetande person som helst – man gör sitt jobb helt enkelt. Att bränna helt öppna målchanser, att inte jobba hem efter att man tappat bollen eller att knalla runt med ett negativt kroppsspråk är för mig inte att sköta sitt jobb. Alla har olika spelstilar, men grundpolicyn måste väl ändå vara att man sköter sina arbetsuppgifter? Som oprofessionell fotbollsspelare är det givetvis inte heller okej att missa klara målchanser, men vid sådana tillfällen behöver i alla fall inte jag knalla hem till frugan och skämmas för att jag inte gör vad jag ska för att försörja familjen.
Just detta, att på ett eller annat sätt missköta sitt jobb, är något som Malmö FF och våra spelare gjorde under säsongen 2009. Det må vara hårda ord, det må komma ända nerifrån tårna - men det går inte att förbise. Att en klubb som Malmö FF inte ens uppnår sina egna målsättningar är allt annat än acceptabelt och när man spanar in de ekonomiska förutsättningarna känns det hela obegripligt. Varför är vi helt enkelt inte bäst?
Enligt alla från journalister till spelare och styrande i Malmö FF finns det en enkel förklaring till misslyckandet. Malmö FF led under säsongen av en minst sagt påtaglig ineffektivitet. Matcherna kontrollerades med det där fina passningsspelet men bollen ville helt enkelt inte in. Det kvittade om det rörde sig om ett friläge, om en cykelspark från halva plan eller en målvaktsutspark. Det fanns liksom alltid något i vägen, ofta behövde motståndarna inte ens ingripa för att förhindra ett ljusblått mål. Spelarna skyllde på otur, Rolle påstod att man visst tränade avslut och vi supportrar var förgrymmade – hur svårt är det egentligen att sparka in en bolljäkel i målet?
För min del började ursäktandet bli mest pinsamt efter 0-0 hemma mot AIK. Visst, det var ytterligare en i raden av oförtjänta oavgjorda matcher. Och visst, vi hade ett markant spelövertag men lyckades ändå inte få bollen. Och ja, vi var minst sagt värda segern. Men, att som tränare för Malmö FF gå ut och påstå att det bara handlar om otur, brist på flyt och marginaler på fel sida är enligt mig bara en löjlig väg att vandra. Fotboll är en simpel sport. Det lag som gör flest mål vinner, då kvittar det om du spelar som Hörja IF eller FC Barcelona – bollen skall in i nät, det har ingenting med tur att göra.
Till nästa år vill jag givetvis ha mål. Jag vill ha bra spel, bra stämning, tusentals mål, hundratals klackar från Ofere och femtioelvatusen tacklingar från Danne. Om jag nu, trots den uttalade målsättningen, inte får guld och glädje vill jag i alla fall ha ärliga himmelsblåa styrande. Jag vill att man tar ansvar. Att man står för sina misstag. Att man våga ryta ifrån. Nästa år är det du som står för pondusen Rolle. Ensam sägs vara stark, men jag ska inte under stolen med att jag är orolig. Kom i alla fall ihåg att inte skylla ifrån dig, det är ju trots allt ett jobb. Ett jobb du har ansvar för.
