Årets: Match
Efter en säsong som återigen bara kan sammanfattas som ett misslyckande vill man helst glömma alltihop, rycka upp sig och försöka gå vidare. Men det fanns en match som stack ut, det fanns en match där det var roligt att vara himmelsblå. John Börén berättar vilken.
Hur väljer man ut en höjdpunkt från en säsong som den gångna? Vad känns värt att lyftas fram när framgångarna återigen uteblivit och inga målsättningar var i närheten av att infrias? Vilka halmstrån är värda att gripa när vårt Malmö FF är så långt ifrån den bild vi själva bär med oss? Den bild som vi årligen målar upp, styrkta av historian och övertygelsen om att efter dåliga tider brukar det vända och bli bättre.
Året 2009 är inte mycket roligare att summera än vad 2008 var. Eller 2007. Eller 2006, och så vidare. Ännu ett år som inte präglats av varken kämpande eller vinnande. Ännu ett år fyllt av frustrationer och besvikelser. Ännu ett år där varken säkra förhandstips, stolta traditioner eller uttalad kapacitet stämt överens med verkligheten.
Men det fanns faktiskt en stund värd att bära med sig. Det fanns ett ögonblick där vi fick återuppleva känslan av att vara Sveriges bästa, stolt och stark. Det fanns en eftermiddag som gav oss den där återställande dosen Malmö FF, en sådan dos fotbollskärlek som är mer beroendeframkallande än den farligaste drog.
Vi hade väntat länge och nog kändes det lite overkligt att det äntligen och verkligen var dags. Jag minns att det var en vacker vårdag. Om jag anstränger mig så kan jag förnimma att det var i slutet av påskhelgen. Mer än så minns jag inte av periferin, jag minns bara att det var premiär. Premiär för den nya arenan. Premiär för den nya eran. Premiär för det nya Malmö FF. Det är inte så ofta man får vakna med känslan av att idag är en dag som kommer att etsa sig fast i minnet under resten av ditt liv. Det gäller att ta hand om de dagarna. Jag tror jag lyckades.
Mötte upp på eftermiddagen med en gammal vän som liksom jag växt upp i stan men i vuxen ålder flyttat därifrån. En köttbit och två öl på en av de minst glamorösa uteserveringarna kring Möllan, några uppdateringar, skratt och utbyten av anekdoter från det övriga livet allt medan matchtröjor, flaggor och halsdukar passerade på trottoaren intill. Vi anslöt till den organiserade supportermarschen där sånger sjöngs, bengaler brändes och stämningen stegrades. Stort, lyckligt och mäktigt utan att det närmade sig det hotfulla, aggressiva och farliga. Så som det ska vara, när Malmö spelar boll.
Den märkliga känslan av att både närma sig och passera den gamla Stadion övergick i gåshud när nybyggets norra läktare öppnades upp och svalde den tågande skaran. Ett mobilfoto och ett retsamt SMS till en hemmasittande Himmelriket-kollega förgyllde en redan underbar stund innan jag orienterade mig rätt till min ingång. Jag minns hur jag stod och småsteppade i kön, inte för att hålla värmen utan för att det fanns så mycket energi i kroppen som behövde komma ut.
Jag minns hur intrycken svämmade över mig när jag kommit uppför trappan och kunde blicka ut från läktaravsatsen. Jag minns hur grönt, stort och skinande allt verkade vara. Jag minns hur de interna nidramsorna skämtsamt växlades mellan ståplats och sittplats. Jag minns hur flaggförsäljarna rusade upp och ner i gångarna för att kränga sina resterande fanor till de som i sista stund ville vara med och sätta prägel på denna jungfruresa. Men mest av allt minns jag doften av gräs. Jag satt på en allsvensk plaststol och sniffade i mig finaste av fotbollsdofter. Den som slår ut alla kombinationer av läder, svett och liniment. Grönt gräs, inget annat är jämförbart.
Men det hade inte varit Malmö om det inte funnits några anledningar att muttra. Bara i Malmö kan man uppriktigt njuta av att höra ett äldre par gnälla över hur långsam kioskservicen var och hur svårt det rimligen ska vara att få sig en kopp kaffe. Bara i Malmö kan en suck över en felaktigt inställd ljudanläggning framstå som lidelsefull. Bara i Malmö kan man stilenligt ruska på huvudet åt att sikten störs av en bländande kvällsol. Och sen var det ju det där med namnet, skrivet med stora bokstäver i orange...
Invigningscermonin var enkel, men värdig ett lag som tillhör de mest framgångsrika genom tiderna. Pappa Roy och sonen Patrik, Ingemar Erlandsson, Cervin... Någon undrade var Zlatan var. Jag visste inte, jag brydde mig inte heller just då. Jag såg nämligen inget, mina ögon var vattenfyllda efter att återigen fått uppleva en entré från Stefan Schwarz. Då grep stunden tag i mig ordentligt, och det släppte inte förrän Bosse Larsson presenterades. Jag hade alltid trott att jag skulle förbli för ung för att jubla åt den störste av legender. Men denna aprilafton fick jag också chansen och jag var tacksam, innerligt tacksam. När hela arenan sedan ställde sig upp och sjöng hymnen var euforin total.
Första halvlek kändes länge som en lyckorusig inledning. Ett rus som mattades efter en halvtimme och det alltför bekanta tvivlet började pocka på uppmärksamhet. Det förväntade och förlösande första målet kom ju aldrig. Motståndarna var direkt komna från den lägre divisionen, men hemmalaget visade ändå inte prov på sin självklara överlägsenhet. Chanser fanns och bollinnehavet var rätt fördelat, ändå var gällande siffror i halvtid de samma som de innan avspark.
Kanske är det en efterhandskonstruktion, men jag har för mig att det var tyst i pausvilan. Stämningen var inte uppgiven, inte heller besviken. Men det var tyst, tyst och avvaktande. Tankar om att den nya hemmaborgen skulle kunna bli ett luftslott cirkulerade. Sagan om kejsarens nya kläder gjorde sig påmind. Skulle det inte bli mer än så här?
Jag har ännu inte varit närvarande vid en förlossning och upplevt det som så många beskriver som magiskt och totalt omtumlande. Målet som betydde 1-0 på Swedbank är det närmsta jag kommit. Just då var det ett sådant mål som bara kan beskrivas som oändligt vackert. Ett hårt skott in i djungeln av vrister och benskydd, en studs och en ändrad bollbana, ett nätrassel och därefter ett enormt himmelsblått jubel. Ett spontant jubel, ett efterlängtat jubel och ja, ett välförtjänt jubel.
Killen som satte den kommer alltid bli ihågkommen. Alltid, oavsett vad som hänt sedan dess. Och då, den där kvällen i april, var han en av dem som vi länge satt vår tro, vårt hopp och våra känslor till. I det ögonblicket var han en av våra största, där och då. Han som stänkte in tvåan och trean kände vi likadant för, och gör väl så fortfarande. En av våra, våra blå pågar.
Att utnämna 3-0 hemma mot Örgryte till årets match känns lite avslaget. Men den här matchen handlade om mer än tre poäng. Den här matchen handlade om kärleken till ett fotbollslag, stoltheten över sin historia och tron på en ljusnande framtid. Det är inte så ofta som sådana ord blir något annat än klyschor. Jag är glad över att jag fick vara med om det. Även efter året 2009.
