Camp Cojones: El primer día
En irländsk president boostar Magnus ego.
Eftersom Himmelriket kom ner fyra timmar efter Malmö FF och såg, när vi kom körande med våra hyrbilar, hur träningen just avslutades finns det förstås inte så mycket att rapportera om denna första dag. Vi har checkat in på hotell Sol Andalusia och om det utvändigt ser rätt sunkigt ut är rummen fina. Där är en bred dubbelsäng som undertecknad och Peter ska ligga och slåss om utrymmet i. Där är ett pentry. Ett stort badrum. Och någonstans ska det finnas ett uttag för Internet, men trots att vi bägge har legat och krupit runt på golvet och lyft på prylar hittar vi det inte.
Så det blir att sitta i baren där det finns trådlöst. Men nog om detta. Eller förresten, inte alls nog om detta.
Det visade sig vara ett klokt val - för det egna egot – att sitta i baren. Jag kanske bör tillägga att jag är fyller 44 i oktober och så smått har börjat se inse att pensionen ligger närmare än studenten. Så förstå förvåningen när det kommer fram en man som vill fota mig. Jag tittar mig omkring och undrar om det är a) säkerhetstjänsten på hotellet som av någon anledning vill ha mig registrerad eller b) spanska dolda kameran som är på besök.
Innan jag lät honom fota mig så började vi prata. Han förstod att jag var här på grund av Malmö FF. Han visste mycket väl att Roland Nilsson är tränare. Han blev mäkta imponerad när jag pekade ut Staffan Tappar (”ah, 1979 against Nottingham”) och när Leif Engkvist strosade förbi och mannen blev upplyst om matchen och Leffes mål mot Inter för väldigt länge sen trodde jag att han skulle svimma.
Han visade mig sen ett foto i mobilen på honom och Lars-Åke Lagrell och då blev jag förstås nyfiken på vem han var. Det visade sig att han är vicepresident i den irländska fotbollsklubben Linfield. Och hade mängder med historier att berätta. Trevligt. Förstod hälften av vad han sa men log och nickade på förhoppningsvis rätt ställen. Men tittade i ärlighetens namn mer på gluggen mellan hans framtänder och den till synes svindyra rocken; var det kashmir verkligen?
Och så undrade han på nytt om han fick fota mig. Jag undrade varför. Han tycker det är kul att ha bilder på professionella fotbollsspelare, berättade han. Jag måste ha sett ut som ett frågetecken. Där jag satt och just skulle tända en cigg till San Miguelen. ”Du spelar väl i Malmö FF”, undrade han på sin bredaste irländska rotvälska.
Vad svarar man på det? Jag fyller 44 år i oktober som sagt men tas för en fotbollspelare i Malmö FF. Jag vet i och för sig inte vad de ställer för krav för att sparka boll i den irländska ligan, men jag föredrar att ta det som en komplimang i vilket fall.
Sen gick Wilton och Ricardinho förbi och sa hej och irländaren undrade vilka de var. Åh, två killar från Brasilien bara, förklarade jag och lämnade min nyfunna vän i baren.
****************
Dagens…
… Grattis: Till Dejan Garaca som tog/fick sitt körkort i förra veckan.
… Överraskning: Jag är ingen storrökare, men tycker det är gott med en cigarett till ölen eller kaffet. Som svensk har man blivit van att ta med sig kaffet och ölen ut på gatan för att tända ciggen. Lycka kan då vara att få sitta vid en bardisk och njuta av nikotinet, och se hur spanjorerna tycker det inte är något att höja på ögonbrynen åt medan svenskarna drar efter andan och panikslaget ringer efter astma-inhalatorer.
… Väder: Från minus 10 i morse hemma i Varberg till plus 12 här någon mil utanför Malaga och det känns underbart. Jag hade också nästan glömt bort att det finns ett grönt underlag som heter gräs. Regn och molnigt, vem bryr sig; snöhelvetet känns avlägset… en vecka till.
