Camp Cojones: Una mas, una mas!
Dag tre av lägret är till ända. Vi känner att underhållningen har fått stå tillbaka alldeles för länge för annat. Därför råder vi härmed bot över detta.
Ni, kära läsare, kanske tror att allt går ut på att undvika regn och leta efter solen bakom molnen för oss här nere i södra Spanien. Eller att följa varje steg de himmelsblå spelarna tar. Eller undvika att bli stalkade av irländska fotbollspresidenter. Ni har rätt.
Men vi försöker också underhålla oss. Det är inte helt lätt. Vet egentligen inte heller om någon är intresserad. Jag kan redan nu se kommentarerna framför mig att vi minsann inte är här för att roa oss, utan skriva om Malmö FF. Punkt slut. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra.
Jag minns med visst välbehag förra årets lägerhotell strax söder om Marbella, i Estepona, där baren var en samlingspunkt för diverse arter ur den mänskliga floran. Någon kväll var där uppträdanden av reseledare från en tysk byrå, men det vi nog alla främst minns är karaokekvällen. När den ena fulla fransmannen/kvinnan efter den andra ivrigt påhejade av sina sällskap ställde sig på scenen och sjöng (nåja, allt är som bekant relativt) klassiker av olika slag.
Jag ser ännu framför mig kvinnan i övre medelåldern iförd kort svart minikjol i läder framförandes ”Born in the USA” av Springsteen, med den typiska franska accenten. Underlivet juckade våldsamt i otakt med musiken, och ölglaset som var nästan fullt när hon stegade upp på scenen under de kulörta discolamporna á la 70-tal var utspritt över henne och de närmst sittande gästerna vid scenkanten.
Publiken var i extas, jag i chock. Jag minns inte mycket mer från den kvällen. Och jag tror inte det berodde på några som helst alkoholhaltiga drycker.
Så inte konstigt att något saknas här på Hotell Sol Andalusí. Vi har letat och vi har frågat våra två musiker Grahn och Börén om de inte kan ställa upp med några nummer, men förgäves. Fast så – igår kväll satte sig en äldre gentleman vid pianot här vid vad vi kallar vårt mediacenter (inte alls för att göra oss märkvärdiga, inte alls) och klinkade igång. Några ur redaktionen flydde fortare än Daniel Larsson springer, medan andra stannade kvar och applåderade artigt.
Detta visade sig vara ett misstag. Mannen fortsatte, och fortsatte och när han inte längre fortsatte utan satte sig i baren och drack rödvin, kunde vi åter prata i normal samtalston. Tills dess mannens glas var tömt och han fortsatte och fortsatte på nytt. Börén insisterar på att det var rätt bra, men så kan han också ägna en helkväll åt marschmusik - vilket väl kanske får sägas ligga honom i fatet i detta fall.
Jag antar att det får gå under epitetet underhållning vad den åldrade mannen åstadkom, men det är inte utan att jag saknar den franska kvinnans excesser på scenen, där i Estepona häromåret. Det var absolut inte klass, det var långt ifrån njutbart för ögon och öron, men det var underhållning; med betoning på första stavelsen.
************
Dagens…
… bästa: En timmes sol gjorde att vi trodde faran var över. Det visade sig endast vara ett tillfälligt avbrott i ösregnet. Men det var fint så länge det varade.
… sjukdom: Timmen i solen gav oss andra extra energi, medan Ulf Österlind nu ikväll klagar över solsting. Han sitter och huttrar inomhus i en tjock vinterjacka och är han inte lite rödmosig i ansiktet, den stackaren…
… anekdot: Vid middagen satt vi och pratade litteratur några stycken av oss. Då drog sig fotograf Lind sig till minnes en MFF Support-årsfest, där Björn Ranelid var inbjuden att tala och dela ut pris. Få blev förvånade när han pratade precis som han skriver, men desto fler såg ut som frågetecken. Marcus Pode blev uppkallad på scenen för att ta emot ett pris (årets nykomling?) och fick en bok skriven av författaren. Han bläddrade lite förstrött i den, men kom snart fram till att det var en fin julklapp till mamma Pode.