Måndag morgon: Hoppfull hopplöshet
"Om det är något som alla 0-0-matcher, mittenplaceringar och bortslagna passningar genom åren har bidragit till är det ett djupare tålamod och större tolerans mot orimliga besvikelser och spruckna drömmar."
Efter en vecka i Spanien där jag och mina MFF-bevakande medresenärer flera gånger skojade överlägset om andalusisk organisation och den spanska mañana-mentaliteten var det dags att återvända. Hemma i Sverige satte jag mig på tåget som skulle ta mig upp genom landet, hem till Motala.
- Välkomna ombord på SJs X2000. Under rådande omständigheter vill vi meddela att om Ni väljer att avbryta er resa innan tåget har avgått, så får Ni full ersättning. I övrigt gäller inga resegarantier. Trevlig resa!
Vad f… Hur sa? Que? Inga garantier gäller? Är det inte det som menas med garanti, att den alltid gäller? Irritationen spred sig i kupén. En redan stressad herre i kostym verkade omedelbart ännu mer stressad. Ett par engelska turister skruvade oroligt på sig. Ett litet barn började gråta. En äldre man tog sin väska, muttrade något surt om skattepengar och snöskyfflar och klev ur vagnen. Kvar satt jag, lugn och oberörd. Ingen fara, liksom. Jag är van att förväntningar inte infrias. Jag är van att saker och ting inte blir som jag tänkt mig. Jag håller nämligen på ett allsvenskt fotbollslag.
För visst är det så? Om det är något som alla 0-0-matcher, mittenplaceringar och bortslagna passningar genom åren har bidragit till är det ett djupare tålamod och större tolerans mot orimliga besvikelser och spruckna drömmar. Som supporter utvecklar man ett mentalt skyddslager mot orättvisa domslut, Bosman-flyende talanger och återkommande ryggskador. Kan man anta den höga smärttröskeln i vardagslivet, då är mycket vunnet. Jag menar, det ska mycket till för att knäcka den som stått och huttrat under en snötung försäsong, i väntan på en serie som senare kommer att ta ett långt uppehåll under sommarveckorna. Hopplöshet är vårt efternamn.
Den ständiga närvaron av realistisk pessimism är den ena sidan av myntet. Likt alla andra mynt, är även supportermyntet lätt att vända. Om en utspelning mot Elfsborg får en att känna igen sig, så får en säker seger mot Bröndby en att tro på en nära vändning. Det är ett fåtal förunnat att se logiken i att den trupp som underpresterade förra året idag har som främsta styrka att den är intakt. Inför kommande toppstrid kan vi redan räkna bort AIK. Varför? Därför att ingen vinner Allsvenskan två gånger på raken längre. Hoppfull är vårt förnamn.
Jag antar att detta är tjusningen, den ständiga dragkampen mellan hopp och förtvivlan. Jag har många gånger undrat hur det känns att bo i till exempel Barcelona, London eller Manchester och verkligen hålla på stadens främsta lag. Med sådana klassiska anor och enorma plånböcker… Då är man ju näst intill garanterad framgångar och vinster. Dessutom får man dela sitt lag och sin tillhörighet med miljontals fans världen över. Hur kul kan det vara, egentligen?
Idag är det exakt två veckor kvar tills det drar igång igen. Tror jag åtminstone, det beror väl på om gräsmattorna är spelklara. Tröjan ska tvättas, halsduken ska strykas. Dags för Daniel och Ulrich att visa vägen, för Wilton och Miljan att vara med från början och för Agon, Jasmin och Jiloan att ta ytterligare ett par steg framåt. Det är så vi vill att det ska bli. Kan det garanteras? Nej, som tur är.