Måndag morgon: Det ska göra ont!

En del kallar dem vinnarskallar, andra karaktärsspelare. Spelarna som alltid ger hundra procent, som manar på och, när det behövs, går in och smäller på och visar att det ska göra ont att möta Malmö FF.

Oj, vad glad jag blev när jag läste MFFs annonsbilaga Avspark i helgen. Inte för att man tagit några nya djärva layoutgrepp eller ändrat innehållet, utan för intervjun med Gische. Han pratade om något som jag saknat de senaste säsongerna i MFF – tuffheten! Bland annat sa han: ”Vi behöver bli elakare”.

Och visst har han rätt. Och det sammanfaller med att MFF under flera år, egentligen ända sedan Patrik Andersson slutade, saknat en riktig ledare på plan. En del kallar dem vinnarskallar, andra karaktärsspelare. De spelare som högljutt manar på sina medspelare när tröttheten börjar göra sig påmind och hjärnorna gått i stå. Eller när lagkamraterna av någon anledning helt enkelt inte är koncentrerade och ger hundra procent. Spelare som då går in och smäller på motståndarna och visar att det ska göra ont att möta Malmö FF.
Kort sagt, en spelare som gör skillnad mellan oavgjort och vinst!

De som gör skillnad
Det fanns några matcher i fjol där den typen av spelare speciellt saknades och kunde gjort skillnad. Jag är nämligen övertygad om att om vi hade haft en eller ett par spelare med Henrik Rydströms och Marcus Lantz karaktärer hade hemmamatcherna mot IFK Göteborg, Häcken, Gefle och Brommapojkarna vunnits. Likaså de borta mot HIF, Kalmar och Örgryte. Det hade gett oss 19 poäng mer än vad vi fick – vi skulle alltså ha vunnit allsvenskan 2009! Och även om jag har fel och det bara inneburit hälften så många fler poäng skulle det ha tagit oss till kvalspel om en uefacup-plats.

De spelarna som tar de där extra stegen och som ibland till och med springer fortare än de egentligen kan, är nödvändiga i alla mästarlag.
Om vi tittar på de årgångar som varit vinstrika så har MFF alltid haft flera karaktärsspelare i laget. Både de tysta (Bosse, Roy, Thern, Schwarre, Canko, Jörgen Olsson) och de lite mer högljudda (Krister, Puskas, Patrik A, Majstorovic, Skoog). Killar som inte var för blyga för att ryta till när det behövdes eller bara genom sitt kroppsspråk talade om att nu var det dags att jobba, jobba, jobba…

Men hur ser det ut idag, vem stiger fram och tar för sig? Dahlin är en av de som tydligt visar när han vill att det ska hända saker. I backlinjen har vi Daniel och … ja vem mer kan agera draglok?

Jag älskar Rydström
Nu är det inte vem som helst som kan ta rollen. Man måste ha status i gruppen – därför är pådrivaren oftast en etablerad framgångsrik gestalt. HIF hade det i Henke och tillsammans med Marcus Lantz kunde det ha räckt hela vägen om de inte avlöst varandra med skador.
AIK hade det i Ortiz, Hooisveld, Bojan och Nils. Göteborg hade bland annat Gustav Svensson, Wernblom. Killar som genom uppoffringar, mod och enträget arbete skaffat sig status i gruppen.

Själv älskar jag Henrik Rydström i Kalmar. Han är stor både på och utanför plan. Han vet vad det innebär att leda ett lag till vinst, både i krämpor och fotisättningar räknat. Rydström gömmer sig aldrig, han går alltid i bräschen och står upp för sina kamrater och peppar dem när det behövs. En annan spelare jag älskar att hata är Sebastian Eriksson i IFK Göteborg. Nej, han är inte världens bästa fotbollsspelare, har till och med svårt att träffa rent på bollen – men han är en spelare med energi och ett kroppsspråk som får lagkamraterna att tro att allt är möjligt.

Att stå upp för varandra i närkamperna och peppa sina medspelare har det varit alldeles för lite av i MFF under senare år. Därför blev jag så glad när jag läste intervjun med Gische i Avspark. För han sa just det: ”Jag vill känna att om jag blir nersparkad kommer Agon eller någon annan att kötta ner den som gjorde det… att man gör det för varann.”

Önskningar
Så om jag får önska något inför säsongen 2010 så skulle jag vilja se att:

… Sudic trycker till James Keane så att han landar på läktaren när han försöker skrämma vår målvakt.

… Gische svarar tillbaks med en armbåge i revbenen när Sebastian Eriksson eller Marcus Lantz kommer farande med sina dobbar.

… Daniel Andersson säger till domaren på skarpen när han för fjärde gången, och av ren slentrian, felaktigt blåser av Ofere för ruff.

... RÅP ber Rydström hålla flabben och fara åt helvete.

… Agon och Wilton använder hela kroppen för att göra mål.

… varje spelare i MFF är inställd på att det gör ont att vinna och att det får kosta ett revben eller gult kort ibland.

Tankar från roten:
• Härligt att Sydis sportredaktion vaknade och publicerade lite text om de andra sektionerna som också spelat roll i MFFs historia.

• Stannar Gische tillräckligt länge för att vinna assistligan i år?

• Pratar domarna inför varje ny säsong ihop sig om vilka spelare de ska hålla extra ögon på?

• Ska MFF även i år få flest frisparkar och kort emot sig – trots att de har bollen mest av alla?!

• Stannar Ofere tillräckligt länge för att vinna skytteligan i år?