Måndag morgon: Vi
"För så stark är känslan av ett vi mot resten, oavsett. Det är på både gott och ont. Och i det här fallet får jag och många andra liksom ta spottaren på köpet för att få uppleva hela den andra biten."
Det är något väldigt speciellt att befinna i en stor folkmassa där alla vill samma sak. Alla som har demonstrerat vet detta. Alla som ställt sig på ståplats under en fotbollsmatch vet det också, vet vilka krafter där finns. Det är mäktigt. Det är härligt. Det är berusande. Det kan bli som en drog där själva upplevelsen av ett vi blir större och viktigare än varför vi står där. Människan är ett flockdjur och vi beter oss därefter.
Precis som i övriga samhället behövs det en ledare. Det krävs någon som för massan framåt, som sätter upp reglerna. Som bestämmer. Utan denna ledare blir sångerna osynkade, ramsorna faller lätt platt till marken och en slags oro för vad som ska hända infinner sig. MFF-klacken har en utmärkt capo. Han står där med ryggen mot matchen. Han leder och vi andra följer. Vi hade inte klarat oss utan honom.
Samtidigt finns där nästan alltid någon, oftast en berusad man, som försöker dra igång sånger och tillrop på egen hand. Det blir något sorgligt över detta, eftersom få eller inga följer mannens exempel. Han står där och försöker men som bäst blir han nedhyssjad av oss andra. I sämsta fall ignoreras han till tystnad.
Han är ingen ledare för oss och göre sig icke besvär. Hade mannen inte varit så uppenbart berusad hade några av oss kunnat uppskatta hans revolutionära ådra; alla som utmanat en ledare i skola, jobb eller politik vet vilket mod det krävs för detta.
Den här känslan av ett vi mot dem är fantastisk. Vi tillåter oss att ropa och sjunga saker som vi aldrig hade kommit på tanken att göra ute i det andra samhället. Läktarplatsen blir en fristad där vi få ur oss känslor och upplever saker som jag inte vet var annars vi kan finna. Det är en härlig passion och något som inte går att beskriva för en utomstående. Det krävs en grupp för att uppleva detta.
Sen efter matcherna klär de flesta av oss den här rollen och blir samma vanliga Svensson igen, med familj, barn, skulder, ovänner, dåligt samvete, tråkiga eller roliga jobb, arbetslöshet, vardag. Vi längtar till nästa match.
Efter Martin Hansson – Malmö FF för en vecka sen lät polisen oss inte lämna Gamla Ullevis område. Först skulle gaisarna hem. Det var fruset och rått. Ja, jävlar vad kallt det hade hunnit bli. Våra munnar rök som skorstenar. Fötterna var domnade. I parken en bit bort stod blottarna på rad och fick beskriva sina kroppar för förbipasserande.
Själv tänkte jag inte så mycket på själva matchen; 0-0 var rättvist och inget att hjula i snön åt. Jag tänkte mer på mannen som hade försökt dra igång egna sånger, utan att lyckas. Han den misslyckade revolutionären. Jag tänkte på capon som gjort att vi andra höll igång större delen av matchen, han som ser så lite av matcherna men som är helt nödvändig.
Men framför allt kunde jag inte släppa tankarna på killen som ägnat i stort sett hela första halvlek åt att spotta mot Gais målvakt Dime Jankulovski.
Jag var helt fascinerad. Jag såg inga andra spottare, bara den här unge mannen. Hans kamrater verkade inte bry sig, men följde inte heller hans exempel. Jag inbillar mig att han inte går ute i det andra samhället och spottar på folk, så vad fick honom att tillåta sig detta under en fotbollsmatch? Anonymiteten, att vara en i den stora massan troligtvis.
Det märkliga är att ingen av oss som såg honom göra det påpekade det äckliga och opassande i beteendet.
Om Dime Jankulovski i det läget hade gjort en Tobias Grahn, vänt sig om och pussat mot spottaren, hade det då varit så förfärligt (märk väl, PUSSA, inga långfingrar eller runktecken)? Hade vi i gruppen klarat av det? Hade vi kunnat se det humoristiska i Dimes agerande? Eller hade vi trots allt skyndat till spottarens försvar? Jag tror dessvärre att svaren för många där och då hade blivit ja, nej, nej, ja.
För så stark är känslan av ett vi mot resten, oavsett. Det är på både gott och ont. Och i det här fallet får jag och många andra liksom ta spottaren på köpet för att få uppleva hela den andra biten. Den där vi har samma mål med livet under 90 minuter, att sjunga och ropa fram Malmö FF till seger. Tillsammans med alla andra. Vi.
Fortsättning följer. Med start i morgon kväll.
