MFF-ÖSK 3-0: Vi var där!
Inspirerade av 10.000 blåvita flaggor och en hundraårig historia inledde MFF sitt andra århundrade med en hemmavinst. Och vi var 13 783 som med stolthet kan säga: Vi var där!
Det började så bra med ett böljande flagghav och en fantastisk jättebanderoll över ståplats. ”Restaurangen på Malmö IP 24/2 1910” stod det med stora bokstäver, flankerade av en vacker teckning i sepia av huset där allting började. Samtidigt pryddes avsatsen mellan övre och undre läktarna av en sammanhållen banderoll med namnen på de 19 som startade klubben för 100 år sedan. Snyggt, mycket snyggt, och ytterligare ett bevis för att MFF har allsvenskans mest hängivna och stilfulla fans!
Klädd i en vacker och väldoftande ljusblå halsduk, rentvättad från 2009 års besvikelser äntrar jag stadion med en viss nervositet. Kanske mer förväntansfull än nervös ändå. Trycket på ståplats och sjungande höjer mina förväntningar ytterligare ett snäpp.
Korvrabatt
MFF ställer upp med samma startelva som mot GAIS borta, men det dröjer bara knappt en minut innan Jeff signalerar för byte. In kommer en heltänd Jimmy Durmaz som redan från början visar närkingarnas Tommy Wirtanen att han ska få en svettig afton. När kvällen är över är den stackaren så uppsnurrad att han måste ha fått framtida rabatt i korvkioskerna på långsidorna.
Första kvarten är ganska jämn. Örebros tränare Sixten Boström har tydligen beslutat sig för att ta död på Malmö-spöket en gång för alla. Och med en taktik som närmast liknar självmord kör de för dagen helsvarta närkingarna igång. Den gode Sixten måste dock ha underskatta årets upplaga av ”di blåe”, alternativt överskattat det egna lagets styrka. För det blir som vanligt när motståndarna försöker sig på att spela boll mot MFF – de har inte en chans.
Visserligen är första kvarten ganska jämn och både Halsti och Vincent har lite besvär på sina kanter. Men efter en dubbelhörna för Örebro kontrar MFF blixtsnabbt med Gische, Daniel Larsson och RÅP. Tyvärr får RÅP bollen bakom sig inne i straffområdet och chansen rinner ut. Men det var ändå signalen för att nu var det färdiglekt från MFFs sida.
Följande kvart är helt och hållet MFFs. Laget är på tå och spelarna rör sig hela tiden, samtidigt stänger Wilton och RÅP alla passningsvägar för ÖSK på mitten. Ett mål hänger i luften efter flera inspel från kanterna mot Örebros straffområde. Och springet och farten betalar sig.
"Ålens sång"
Efter 20 minuter är det dags för ”Ålens sång” för första gången den här kvällen. Ett inspel från pigge Durmaz når (via Daniel Larsson) fram till Agon, som avslutar bestämt utom räckhåll för Alvbåge.
1-0 och Stadion gungar i ett ljusblått flagghav igen.
Efter målet är där bara ett lag på gräset och i 27:e minuten smäller det igen bakom Alvbåge. Daniel Larsson gräver fram bollen strax utanför straffområdet och serverar Agon en vacker macka lite snett till höger om Alvbåge. Tre snabba steg och distinkt avslut vid närmsta stolpen: Pang! Så avslutar en skyttekung.
Resten av halvleken spelar MFF avvaktande. Man bevakar sin ledning, men ser samtidigt till att inte bli för defensiva. Med ”possession” låter man örebroarna jaga och jaga och hugger själv till i farliga attacker när det går.
Utropstecknen i första halvlek, med all respekt för Agon och Durmaz, är Wilton som gör en förträfflig insats på mittfältet och DA. Wilton är både kreativ och defensivt duktig. Men planens kung är ändå Daniel Andersson. Han står rätt i varje situation och styr, med hjälp av Johan Dahlin, backlinjen alldeles briljant.
Ribba och stolpe
Andra halvlek börjar som första slutade. MFF dominerar men Örebro smyger i vassen. MFF skapar flera möjligheter, bland annat har Daniel Larsson ett skott i ribban efter en hörna och strax därpå nickar namnen Andersson i stolpen efter en frispark. Det kunde alltså ha stått både 3-0 och 4-0 efter 60 minuter.
Nu börjar Gische och Durmaz byta position med varandra, samtidigt tar Wilton sig högre upp i banan. MFF höjer också tempot och det, tillsammans med positionsbytena, gör motståndarna konfunderade och de släpper under några minuter till flera chanser. I den 69:e minuten är det så dags igen.
Den här gången är det Gische som briljerar. Med överlägsen teknik tar han sig in i straffområdet, men kommer långt ner mot kortlinjen, för långt? Just när målchansen tycks förlorad slår han till med en yttersida i den lilla glipan mellan Alvbåge och hans vänstra stolpe. 3-0 är ett faktum och ett brett flin sprider sig över nr 14:s ansikte, vidare till alla ljusblå på läktarna. Nu finns det i stort sett bara ett lag på plan.
Efter 70 minuter och ett mycket uppoffrande spel på mitten lämnar RÅP över till Ivo Pekalski. Ett byte som inte märks alls egentligen. Ivo fortsätter förtjänstfullt RÅPs enträgna jagande och gör sitt till för att MFF ska behålla initiativet.
Wilton, vad gör du?
Efter snyggt kortpassningsspel av Wilton, Gische och DL dras den senare omkull i straffområdet. Domare Mikael Lerjerus tvekar inte: Straff till MFF! Lerjerus gör matchen igenom en mycket bra insats.
Mindre bra är Wiltons straff. Med full kraft skjuter han över målet, förbi ståplats och in i Pildammarna där bollen landar med ett plask och väcker några sovande sothönor. Deras upprörda kackel överröstar dock inte det besvikna sus som rullar genom stadions läktare.
Missen kostar MFF energi och Wilton ett gult kort sedan han frustrerad och ur balans mejat ner en närking kring mittcirkeln. Men Wiltons första 75 minuter visar att han är på rätt väg. När han spelar för laget och sliter som idag är han en mycket värdefull spelare. Tyvärr är han fortfarande lite för ivrig när målsituationerna dyker upp. Han borde kanske beställa tid hos lagets psykolog. Det gjorde ju Ofere och se hur det gick!
Ofere, ja. Han fick 10 minuter på slutet och hann då sprida lite skräck i Örebroförsvaret. Nu har Rolle helt plötsligt tre fullgoda anfallare att tillgå – vilken annan allsvensk tränare har det?
Många bäste MFF:are
Sammanfattningsvis en mycket bra hemmapremiär av MFF. Agon fick priset som bäste MFF:are, och varför inte? Han var absolut en av de bästa idag. Men jag tror ingen hade klagat om priset istället gått till Daniel Andersson, Gische, Jimmy Durmaz eller Johan Dahlin.
Och apropå Johan Dahlin så sprang jag på ”Jätte-Möller” på vägen ut från stadion och kunde då inte låta bli att jämföra de båda målvakterna. Möller höll med om Dahlins och hans egna likheter; lugnet, förmågan att styra backlinjen och spelförståelsen.
- Och så är han bra med fötterna. Det är en styrka, sa Möller innan han lämnade in en av de 10.000 blåvita flaggorna för att användas vid nästa vackra hemma-tifo.
Och är du smart så är du också där då. För MFF har nog något stort på gång - i alla fall på hemmaplan!
