Måndag morgon: Om vårtecken och utanförskap
Vad mer behövs för att övertyga den stretande individen att ingenting är omöjligt, när Malmö FF avgör matcher på hörnor och Robert Åhman-Persson blir matchhjälte efter dubbla fullträffar? Vilken vecka det här kommer att bli!
Ny måndagsmorgon och således ny vecka. Även för oss stackare som inte är bofasta i landets sydligaste delar är snön på väg bort och vårgrönskan gör för varje timme diskreta framryckningar. Vinterkängorna är inställda i garderoben och häromnatten sade sommartiden Hejhej. Allt detta är förstås anledning till groende energi och tro på framtiden.
Men alla vårtecken till trots, inget kan väl inleda en vecka bättre än en söndagseftermiddag med tre poäng? Vilken måndagsångest ger inte vika efter en klar bortaseger mot det klassiskt otäcka motståndet Gefle? Vad mer behövs för att övertyga den stretande individen att ingenting är omöjligt, när Malmö FF avgör matcher på hörnor och Robert Åhman-Persson blir matchhjälte efter dubbla fullträffar? Vilken vecka det här kommer att bli!
För er andra förstås. Ty jag, mitt nöt, missade matchen.
Det är klart att segerruset smittar av sig även på mig som var tvungen att jobba i helgen. Nog jublar jag också över de tre målen som resulterade i lika många poäng. Och visst flinar jag lika mycket som ni andra när jag läser den haltande tabellen och ser vilket lag som ligger i topp.
Men ändå… det blir inte samma sak. Om jag hade sett matchen hade jag fått vara med och målvråla tre gånger. Jag hade fått gotta mig i realtid över Durmaz vänsterfot och kunnat hålla tummarna för ett fullständigt överraskande hattrick. Även jag hade fått känna på förstadiet till kallsvett efter hemmalagets tjusiga reducering och dra en överdriven men lättad suck i samband med slutsignalen.
Nu gick jag miste om allt detta, och har istället i efterhand fått läsa, scrolla och streama mig till händelseförloppet. Det vet ju alla, det är knappast lika engagerande. Man vill ju kunna sitt lag, man vill känna att man vet vem som är på gång, vilka som utan tvekan kommer att starta nästa match och vilka som hade mått bra av att få vila.
Idag känner jag mig lite utanför, för jag har inte upplevt detta sprakande och lovande Malmö FF till fullo. Nästa gång jag kallpratar fotboll så kommer det förstås som vanligt att handla om Molins potential, Dahlins stabilitet eller att 2010 kommer att bli Wiltons år. Men jag kommer att brottas med en känsla inombords, att inte riktigt kunna vara säker på vad jag pratar om eftersom jag inte enbart kan referera till mina egna intryck. Vet inte riktigt hur jag ska rubricera känslan… Oro kanske? Skam? Skuld?
Är det vetskapen om att ha försummat ett par kickar som spökar? Är det samma typ av rastlöshet som drabbar en när man tvingas tacka nej till en fest som verkligen alla andra kommer gå på? Kanske är det någon mental variant av abstinens det handlar om? Ska man kanske se på fotbollen som en drog? Ett beroendeframkallande gift som bör intas i små doser och varken oftare eller mer sällan än 30 gånger under perioden mars till november? Vid avvikelser kan reaktioner uppstå...
Eller handlar det om det klassiska supporterkomplexet, att vara äkta? Riktiga MFF:are missar inte en match, riktiga MFF:are sätter alltid laget främst!
Antagligen är jag mest bara avundsjuk på er som inte var upptagna med annat när Malmö FF tog över den allsvenska serieledningen. Sex mål på de två senaste matcherna, di blåe är onekligen på gång. Det borde också vara ett vårtecken.
