Måndag Morgon: Om bortamatcher
"En seger hemma är riktigt skön, men jag har börjat fundera på om inte en seger borta kan vara ännu härligare."
Att vara supporter på bortaplan är något speciellt. Hemma på Stadion är vi kungar, vi bestämmer och det är vi som alltid förväntas föra matcherna. En seger på hemmaplan är, normalt sett, mer en dag på jobbet än en prestation utöver det vanliga.
Även om Malmö ofta är det spelförande laget på bortaplan också är det dock en helt annan känsla att vara publik. Här kommer vi till någon annans hem - någon annans borg. Där ska vi försöka knipa poäng i stället för att behålla de tre som förväntas behålla himma på Stadions gräs. En seger hemma är riktigt skön, men jag har börjat fundera på om inte en seger borta kan vara ännu härligare.
Ser man till matcherna under 2000-talet är utan tvivel några av de absolut största segrarna för mig personligen bortamatcher. HIF borta 2002, IFK borta 2004, IFK borta 2002 - men även segern mot Kalmar i år. Att hamna i underläge, se hemmapubliken glädjas och sen tysta den är något av det mest otroliga man kan vara med om i en supporters liv. Detta är troligen min motsvarighet till när medelsvensson får se sin idol från 1980-talet, som ingen sett sedan dess, göra comeback i en PR-turné och ett försök att få ordning på karriären i "Let's Dance", "Kändis-Robinson" eller något annat program med arbetslösa deltagare.
Samtidigt som det är oerhört upplyftande att få se hemmapubliken ge upp hoppet är det också otroligt jobbigt att åka på en förlust på bortaplan. För mig är det oerhört provocerande att få se hemmapubliken stå upp och jubla över ett mål. Det retar mig vansinnigt mycket och att, som gästande supporter, höra hemmapubliken jubla är utan tvivel en av upplevelserna som jag har svårast att hantera. Dessutom retar det mig nästan mer att se sittplatspubliken jubla än ståplats. När sittplatspubliken gör sin röst hörd ser jag det som en provokation. Låt oss vara ärliga - Det finns många i publiken som inte bryr sig speciellt mycket om "deras" lag förlorar, men de vill väldigt gärna vara med och dela glädjen vid framgång - möjligen är det detta som retar mig mest.
Därför hoppas jag nu att jag på tisdag får slippa se sittplatspubliken lyfta sig och jubla över mål de inte "förtjänar". Jag har lättare att hantera hur motståndarklacken håller låda. De bryr sig hela vägen - även om de givetvis hamnat i onåd hos våran herre när det delades ut lagtillhörigheter. På tisdag vill jag se oss agera som vi gjort så många gånger förr på Olympia och lyfta fram våra pågar från Norra stå och äga Helsingborg från vår läktare. Vi ska lyfta fram de himmelsblå och skrämma hemmaspelare och tysta hemmapubliken. Ett önskescenario är en repris av det som hände i Kalmar - Att hemmapubliken tror att de skall få vara med om att få en seger och att vi sen har bästa åskådarplats när deras drömmar krossas. Krossas av den ljusblå armén från Malmö.
------
Jag hoppas innerligt att Pontus Jansson får chansen i stället för Sudic, och Robert stannar på mittfältet. Då slipper vi göra speciellt många förändringar, och det känns som att Pontus är redo.
------
Med ovan sagt - Jag säger inte att ALLA på sittplats inte bryr sig speciellt mycket, men det finns utan tvivel de som gör det. Det är i och för sig mycket möjligt så att min känsla är fel (det händer då och då).
------
På krönikan ovan kan man nästan tro att det är viktigare för mig att tysta motståndarnas supportrar/lag än att glädjas med mitt eget lag. Möjligen är det så - och det kan hänga samman med att det, för mig, kan vara mer känslor när jag (eller mitt lag förlorar) än när jag (eller mitt lag) vinner. Att vinna är helt enkelt mer något naturligt och så som det bör vara - Att förlora däremot....
------
Säkert många som tycker att jag är en fullständig fubbick som tycker som ovan, och det är ni välkomna att tycka - Samtidigt är det rätt svårt för mig att ändra mina känslor.
------
Däremot är det fortfarande så att MFF alltid är viktigast. MFF:s resultat och segrar betyder allt.
------
På tal om känslor var det intressant med Åsa Linds krönika under helgen (LÄNK) inte så mycket vad hon skrev och tyckte egentligen utan att vissa menade på att hon inte kunde vara rädd där uppe. Är inte det Åsas känslor som avgör om hon är rädd eller inte? Om hon upplever stämningen som hotfull så är det väl så hon känner det?
------
Sen säger jag inte att Helsingborg är en krigszon, men jag tycker utan tvivel att det varit mycket skit där uppe i samband med derbyna (och nu menar jag inte bara från HIF-supportrarnas sida), med slängda gatustenar, gatlopp osv. Det är rätt trist.
------
Med det sagt tycker jag att HIF och MFF skött det väldigt bra det senaste året, och samarbetet som den gamle Himmelrikaren Per Welinder initierade har varit en succé i mina ögon.
------
Resultat på tisdag?
Jag sa i radion på söndagen att det är rätt skönt att åka hem med tre poäng, men skall jag vara helt ärlig är jag rätt nöjd om vi åker hem med oavgjort också. Givetvis skall vi dock gå för tre poäng - En seger på Olympia har vi ju nu missat två år i rad.
