En splittrad berättelse från IFK-klackens omedelbara närhet
"När jag hörde Göteborgs klack kom jag att tänka på den där cupmatchen för rätt många år sen när MFF förlorade hemma mot Djurgården med 4-0. Minns ni? När vi bestämde oss för att vi lika gärna kunde ha roligt resten av matchen och sjöng bättre och högre än sällan förr."
Låt mig först och främst säga att detta inte är en matchrapport. Den finns som ni sett redan ute till beskådan, av Pontus Kroon som är mig överlägsen (liksom de flesta i redaktionen är) att berätta skeenden från en matchs gång. Detta är endast en splittrad berättelse om eufori. Från en plats strax vid sidan av IFK Göteborgs klack. Varför där? Tja, det är där de har placerat handikappsektionen och eftersom min chef sitter i rullstol var det där jag vackert fick sätta mig. Jag har aldrig sett så många IFK-barn tidigare.
Det här var en kväll när våren bestämt sig för att göra skäl för namnet genom att sätta termostaten på om inte max så i alla fall på behagligt. Och Malmö FF hade bestämt sig för att visa upp en vacker sida av sig själv igen. Efter 90 minuter plus tillägg var det så skönt, så underbart, så ljuvligt att gå mot bilen och köra de knappa åtta milen hem. Eftersom de senaste säsongerna har varit som de har varit är det en känsla att ta till vara på och njuta av. Jag körde hem, med min chef som är IFK:are, stolt och nöjd, och jag sjöng. Av ren och skär glädje. Min chef muttrade.
Jag skickade Daniel Andersson ett sms nyss. Jag tror inte att jag är ensam om att bli orolig efter att ha sett honom hoppa på ett ben sista 10 (eller var det kvarten?). Det ska inte vara någon fara, svarade han lugnande. Och lade till: ”Vilken skön seger!”
Och det var det. Det var en skön seger. Och det var en imponerande seger. Det var liksom inget snack om det. Jag tänker inte håna eller komma med kommentarer om Blåvitts spel, för vi vet alla hur det kan gå när man förlorat ett antal matcher och man inte litar på sin idé – utan självförtroende kommer man inte långt, trots namn som borde betyda fler poäng i tabellen.
Jag vill vara ödmjuk. Jag känner att vi måste behålla ödmjukheten. Det är lätt att skena iväg nu. Vi får inte göra det. Just idag är det eufori och stolthet, och alla som känner mig vet att det finns inga större segrar än de mot IFK Göteborg. Men vi får inte skena iväg som sagt. Serien är lång, bollen är rund och allt det där. Fast jag njuter nu, jag vill skrika men väggarna här är aningen tunna och grannen är större och starkare än jag så jag viskar mer fram min glädje. För det går inte att vara bara ödmjuk.
Jag satt till höger om IFK-klacken (just där de placerat barnklacken med fritidsledare som håller igång barnen och får dem att trivas. Likt alla barn tappar de ibland fokus, och tycker att gratisflaggorna är roligare än matchen. Eller popcornen och läsken.) Jag vet inte hur många texter som jag har skrivit om IFK Göteborg och vad jag känner för dess spelare, ledare och supportrar, för hela klubben. Men idag satt jag närmare deras klack än vad jag någonsin gjort tidigare. Jag gillade vad jag såg, så häng mig.
Där fanns det vanliga ramsorna om Rosengårdstattare och annat, men herregud, säg den klack som inte tar till nidvisor som vissa anser går över gränsen för det acceptabla. När jag hörde Göteborgs klack kom jag att tänka på den där cupmatchen för rätt många år sen när MFF förlorade hemma mot Djurgården med 4-0. Minns ni? När vi bestämde oss för att vi lika gärna kunde ha roligt resten av matchen och sjöng bättre och högre än sällan förr. Så agerade IFK:s klack idag. Intill den sista spelsekunden sjöngs det, trots att de måste ha sett exakt hur dåligt deras spelare presterade idag, och hur det har gått den här säsongen hittills.
Det tar mig emot, men ibland måste man kunna lyfta blicken och se att det finns något bra hos dem man inte gillar. Jag gillar inte IFK Göteborg, men jag hyser större respekt efter dagens match för många av deras supportrar.
Men allra mest respekt hyser jag för Roland Nilsson med Pep, Johan Dahlin, Daniel Andersson, Wilton, Daniel Larsson, Jeff, Guille med alla flera. Jag skrev att det här skulle bli splittrat. Jag höll vad jag lovade. Det kan bli så ibland när vårvärmen är här, Malmö vinner mot IFK Göteborg med 2-0 och jag faktiskt just nu inte kan komma på så mycket som slår känslorna som strömmar genom min kropp. Ni får ha förståelse, eller inte. Livet är skönt. Det är det här som är eufori.
Klockan är 23.57 och jag vet inte om jag kommer att kunna sova i natt.