Visst är det härligt att vara Himmelsblå!
Så sorgligt få som 9346 personer var på plats för att se MFF ta hem en säker trepoängare mot klassiska motståndaren Åtvidaberg. Mungiporna pekar stadigt uppåt hos de flesta MFF:are - många och snygga mål verkar vara MFF:s melodi just nu!
I början av säsongen såg det ut som om Åtvidaberg skulle bli seriens slagpåse. I de senaste matcherna har de dock visat betydligt bättre takter och till dagens möte med MFF kom de med fyra raka matcher utan förlust, och har visat att man är ett lag som inte ska underskattas.
Våra pågar verkade resonera som så att anfall är bästa försvar och inledde starkt och visade på fortsatt härligt spelhumör. Redan efter fem minuter hade man skapat ett par hörnor som dock inte ledde till några större farligheter utan kunde nickas undan ganska lätt av Åtvidabergs försvarare. Ett par minuter senare ville Jimmy fortsätta sin goda målvana, men fick inte till någon bra träff denna gång, och även Wilton testade skottlyckan men sköt strax utanför. Efter en dryg kvart, på ytterligare en Malmöhörna nickskarvade Agon bollen i ribban, på returen höll sig Daniel Larsson framme men sköt över. Dessa båda herrar skulle dock snart få bättre utdelning.
I 19:e minuten snappade Agon upp en långboll från Åtvidabergsförsvaret, han passade vidare till Larsson som läckert klackade tillbaks till Agon. Som den måltjuv han är gjorde Agon inget misstag utan gav säkert MFF ledningen.
Åtvidaberg försökte verkligen ta sig fram en del i inledningen av matchen, men skapade inte många farligheter och kvitteringen kom därför lite som en kalldusch när vi knappt hunnit fira färdigt efter vårt ledningsmål. En misslyckad rensning av Pontus Jansson ledde så småningom efter ett antal studsar hit och dit fram till ÅFF:s Eboagwu som via en MFF-försvarare sköt in en inte helt välförtjänt kvittering.
Istället för att hänga läpp fortsatte MFF spelarna dock att satsa framåt och det gav utdelning nästan omgående. Efter ett skott av Ulrich, som för övrigt var väldigt offensiv idag, hamnar bollen via ett par ÅFF-spelare hos Guille som säkert satte bollen bakom ÅFF:s målvakt och det var kvitterat i antal slumpartade mål men ledning för MFF i matchen.
Efter 2-1 målet verkade luften gå ur Åtvidaberg och det kändes som om det bara fanns ett lag på plan. Ibland kan statistik om bollinnehav vara missvisande men idag talade första halvleks 65-35 i MFF favör sitt tydliga språk. Våra himmelsblå dominerade spelet fullständigt och borde nog ha kunnat punktera matchen redan här.
I andra halvlek fortsatte MFF att satsa full fart framåt och skapade en del halvchanser. Jimmy och Agon var pigga, Daniel Larsson var nära att måla ett par gånger, Elanga började ta sig fram på sin kant, Wilton slet som ett djur... Det kändes hela tiden som att vi hade kontroll på matchen, men det är ändå alltid lite obehagligt att bara ha en uddamålsledning. En boll slinker ju så lätt in genom något misstag, på en fast situation eller liknande, vilket vi ju hade fått se prov på tidigare under matchen vid både 1-1 och 2-1 målen. Lite nervöst var det därför ändå genom andra halvlek och Wiltons härliga, vackra 3-1 mål kom som en enorm lättnad! Nu kunde vi knappa 10 000 på läktaren äntligen slappna av och bara njuta, trots att Åtvidaberg gjorde ett försök till att komma igen under matchens sista 10 minuter.
Idag är det många som är bra och ingen som faller ur ramen i MFF. Jag går därför inte in på någon indivuell spelarkritik utan nöjer mig med att konstatera att det var väldigt glädjande att se Rick tillbaks på plan. Det ser ut att bli väldigt tuff konkurrens om innermittfältsplatserna nu. Wilton och Ivo fortsätter att prestera men Miljan och Rick flåsar dem nu i nacken. Dessutom finns ju RÅP att tillgå.
Det är en ren njutning att vara MFF:are just nu! Spelare efter spelare kliver fram och presterar över förväntan. För vem hade innan säsongen trott att vi skulle kunna ha en trupp utan Ofere, Aubynn, Sudic och Halsti och en bänk med Ricardinho, Kruys, Miljan och Jille och ändå prestera som vi gör? Härligt spel, självförtroende, trygghet, många mål och snygga mål – vad mer kan ett MFF-hjärta begära? Kanske fantastiska Tifon och härlig stämning på läktaren, men det får vi ju det också!
