Lasse Granström, en helsingborgare i Malmö

I MFF:s årsböcker finns en sida där man presenterar de spelare som har gjort 100 och fler matcher för Malmö FF. Listan ökar hela tiden och det finns för närvarande ca 150 spelare. En av dessa är Lars Granström.

Det var i stadsdelen Stattena i Helsingborg som Lars Granström föddes och växte upp. Lasse började tidigt lira boll, fanns det bara grus eller en gräsyta så var han där och spelade. Eftersom både Lasses morbror och morfar var engagerade i Stattena IF var det naturligt att Lasse började i klubben. På den tiden var de yngsta lagen pojklag för 14 åringar. Lasse själv var bara 12 år när han debuterade i Stattenas pojklag. Intresset för fotboll var stort, och Lasse följde gärna med sin morfar till Olympia för att se allsvensk fotboll.

– Liksom på Malmö IP så låg vi grabbar bakom ena målet och tittade på matcherna, berättar han.

I Stattena IF blev det bara ett fåtal matcher för Lasses far jobbade inom järnvägen och blev förflyttad till Malmö.

Lasse berättar:
– Det var faktiskt ingen trevlig tid, jag vantrivdes i Malmö och åkte hem till morfar och mormor i Helsingborg efter skolan på fredagarna, för att åka tillbaka efter helgen till Malmö. Jag kunde utnyttja fars fribiljetter på SJ. Så höll jag på under första året och därför spelade jag ingen fotboll 1955.

Familjen Granström bodde inte så långt från Dalhemsplanen där Kirsebergs IF spelade, men Lasse var en blyg liten påg på den tiden och vågade aldrig gå ner och fråga om han fick vara med. Men i skollaget för Johannes Samreal blev han uttagen när skolan skulle åka till Limhamnsfältet och spela skolturnering. Lasse visade där prov på sin skicklighet och det dröjde inte så värst länge förrän MFF:s Georg Österlin kom fram till Lasse och frågade om han var intresserad av att spela för Malmö FF. Lasse behövde ingen lång betänketid.

Granström berättar att efter det att han började spela för MFF fick han något att göra på helgerna och har sedan dess aldrig längtat tillbaka till Helsingborg.
Lasse cyklade från Backarna till Malmö IP och tränade med MFF:s pojklag. Det fanns en kille till från området och de hade följe till träningarna och matcherna. Ledarna i laget var Georg Österlin och John Andersson.

– Tränarna var duktiga och vi tränade mycket teknik och passningar, det fanns en röd tråd i föreningen från A-laget och ner till pojklagen som var anpassade för att vi skulle få en så bra utbildning som möjligt.

1956 debuterade 13-årige Lasse i MFF:s pojklag 2, men Lasse var så duktig att det blev mest spel i pojklag 1 under hans debutår. Lasse var en god målskytt och öste in mål i ungdomslagen. Och blev Malmö FF:s bäste målskytt under åren 1958, 59 och 60 (totalt 176 mål).

Det var inte bara i fotboll som Lasse var en stor bolltalang, på vinterhalvåret spelade han bordtennis för Dalhem. I laget fanns även Bosse Larsson, man åkte Skåne runt och spelade seriespel. Men det var fotbollen som skulle bli sporten nr 1 för Lasse.

Svensk juniormästare
– Jag spelade i ett mycket bra ungdomslag, vi hade många spelare i laget som sedan spelade allsvensk fotboll. Vi var i juniorSM-final två gånger, där det blev förlust första gången, men 1960 vann vi, berättar Lasse.
– Var du som grabb och tittade på Malmö FF?
– Jag och min polare från Backarna fanns som många andra barn bakom det ena målet på IP. Vi spelade först pojklagsmatch klockan 10 och sedan kunde man få spela i juniorlaget efteråt. Klubben bjöd på macka och läsk och sedan var lagom att se A-laget klockan 13.30, så det blev många långa söndagar.
– Hade du några favoritspelare i Malmö FF?
– Inte direkt, det fanns så många duktiga spelare i laget.

Under fotbolls-VM 1958 var Lasse bollkalle på Malmö Stadion och följde sedan VM-finalen mellan Sverige och Brasilien på tv. Två år senare skulle Lasse få göra debut i MFF:s A-lag mot just Brasilien! Ledningen för MFF:s A-lag med tränaren ”Kajan” Sandell i spetsen hade fått upp ögonen för denna bollbegåvade spelare.

En del skador i truppen gjorde att tränaren ”Kajan” valde att lyfta upp 17-årige Lars Granström i A-truppen. Med endast två träningar tillsammans med laget lät man Lars debutera i Malmö FF:s jubileumsmatch (Malmö FF firade 50 år och man hade lyckats få brasilianska landslaget till Malmö). Brasilien kom med nästan samma lag som de hade vunnit VM 1958 med, inte minst spelaren Pelé. Matchen spelades den 8 maj på Malmö Stadion inför 23 150 åskådare.

MFF ställde upp med följande lag: Tore Svensson, Gert Lundqvist, Gert-Arne Nilsson, Prawitz Öberg, Bertil Elmstedt, Lennart ”Lill-kick” Svensson, Charles Gustavsson, Jan Ekström, Lars Granström, Calle Palmer och Ingvar Svahn. Ersättare Bertil Nilsson, Lennart Hansson.

Malmö FF föll med hela 1-7. Malmö FF s reduceringsmål gjorde den blott 17 årige debutanten Lars Granström. Han prickade in så retfullt och så finurligt MFF:s mål i den 31 minuten efter pass från Charles Gustavsson. Granström bredsidade i det hörn där Gylmar inte väntade sig att bollen skulle komma.

En kommentar efter debuten:
”Granström var väl med i spelet och gjorde, trots att han vägde lätt i luftduellerna, ingen oäven insats, medfött bollsinne och intuition har han.” (Arbetet)

Själv tyckte Lasse att det var lite spännande att få spela matchen just mot Brasilien, men målet var inget märkvärdigt - som att göra mål i juniorlaget.

Redan tre dagar senare gjorde han allsvensk debut i derbymatchen mot IFK Malmö. Matchen spelades den 11 maj inför 24 917 på Malmö Stadion (nytt publikrekord för seriesammanhang på Stadion). Malmö FF ställde upp med samma lag som mot Brasilien, med undantag av att Rolf Björklund ersatte skadade Gert-Arne Nilsson.

Det blev en tuff match där IFK kunde vinna över de himmelsblå pojkarna med 1-0. Lasse hade i den 80 minuten ett jätteläge att kvittera på ett närskott men IFK:s målvakt gjorde en kanonräddning.

Första allsvenska målet gjorde Lasse mot Djurgårdens IF den 15 maj, MFF vann borta med hela 4-0. Granström gjorde 1-0 efter att Lennart ”Lill-Kick” Svensson skjutit ett stenhårt skott i stolpen och Lasse dök upp och slog in returen.

Lasse fick debutera i juniorlandslaget den 26 juni, och gjorde två mål när Sverige besegrade Finland borta med hela 5-2. Lasse spelade 11 matcher i MFF:s a-lag under 1960 och gjorde 5 mål, Malmö FF slutade på en fjärde plats i allsvenskan. Sista matchen för säsongen var mot Helsingborgs IF på Olympia i DM-finalen. Granström avgjorde matchen genom att göra 2-1-målet. Under året blev juniorlaget svenska mästare efter finalseger borta mot Sandvikens IF. I laget spelade bl.a. Lars Granström, Rolf Eriksson, Roland Löwgren och Bertil Svensson. Ledare för juniorlaget var Sven Nilsson.

Året därpå var Lasse ordinarie i a-laget, spelade hela 46 matcher och gjorde 15 mål, men det blev ingen medalj. MFF slutade på en femteplats i allsvenskan. Säsongen avslutades med en fjärran östernresa på 52 dagar där MFF spelade 17 matcher. Under året hade Lasse fått göra debut i U-landslaget. Sverige spelade oavgjort 1-1, borta mot Norge den 22 oktober.

1962 debuterade en ung herre vars namn var Bosse Larsson (två år yngre än Lasse) i MFF. Lasse och Bosse hade spelat ihop tidigare i ungdomslagen och kunde varandra väl. Dessa spelare skulle bli ett perfekt radarpar. För Bosses del var det en enorm tillgång att ha Granström i laget, vilket gjorde det enklare för honom att bli den duktiga fotbollsspelaren han blev.

Granströms första medalj fick han 1963 då MFF hamnade på en fjärdeplats i allsvenskan. Sedan fick MFF en ny tränare som hette Antonio Duran, laget missade tyvärr guldet 1964 på en fel bedömd straff och man blev snöpligt tvåa.

Guldåret 1965
Efter många års väntan vann Malmö FF det allsvenska guldet, och Lasse fick även debutera i landslaget (både B- och A-landslag). Lars Granström spelade 35 av årets 43 matcher, en av de mest minnesvärda matcherna var bortaderbyt mot Helsingborgs IF. Den 19 augusti åkte MFF-laget upp till Olympia i Helsingborg och vann med hela 10-1!
Målskyttar i MFF: Lars Granström 3 (1,4,8), Bosse Larsson 3, Bertil Elmstedt 2, Ingvar Svahn 1, Ulf Sivnert 1. Publik: 12 199

Malmö FF säkrade det allsvenska guldet i den sista omgången, då man spelade mot IFK Göteborg på Malmö Stadion. Solen lyste så vackert över Malmö stad denna oktoberdag, MFF hade en gyllene chans att spela hem det så efterlängtade guldet. Men dimman kom sakta smygande och snart låg den som ett täcke runt staden och Malmö Stadion (nästan som slaget i Lützen). När spelarna sprang ut på planen så fanns tankarna där på förra säsongen då de på övertid förlorade guldet till Djurgården. Inför den sista matchen hade man en poäng mer än tvåan Elfsborg. Men MFF spelade metodiskt och säkert, den stora publiken på 25 708 fick upp värmen i den 25 minuten då Granström gjorde 1-0. Bara tio minuter senare gjorde Bertil Nilsson 2-0 och efter det målet var det ingen som brydde sig längre över dimman. När sedan Bertil Elmstedt definitivt punkterade matchen i den 79 minuten, fanns det ingenting som kunde hindra att guldet var tillbaka till Malmö.

Malmö FF hade tagit sitt sjätte guld och Lasse sitt första. Några dagar senare fick Granström debutera i svenska A-landslaget. Sverige spelade borta i VM-kvalmatchen mot Cypern den 7 november.

Om debuten i landslaget:
”Den lille satte MFF-centern avslöjade sig som den idealiske partnern till de två harpunerna Larsson och Kindvall. Han arbetade på djupet, hans kvickt slagna passningar tog oftast försvararna ”på sängen”. Lasses tekniska färdigheter passade också perfekt på det svårbemästrande underlaget. Hans två fullträffar inom 45 sekunder bevisade vidare att han hann med att vara både framspelare och avslutare” (Dagens Nyheter).

Klubbarna i Europa började få nys på MFF:s duktiga spelare. Lasse och Bosse var ett fruktat radarpar för de allsvenska motståndarna. Under våren 1966 förhandlade två tyska klubbar med dessa spelare. Lasse blev klar för Karlsruhe SC och Bosse skrev på för VFB Stuttgart. Lasse berättar att Groningen i Holland var intresserad av radarparet men det blev inget av med det.

Det visade sig att det var en stor miss att dela dessa spelare, tänk om de hade hamnat i samma klubb! Sista matchen i MFF för Lasse och Bosse gjorde de i matchen mot IFK Norrköping på Malmö Stadion den 16 juni, där matchen slutade 2-2. Hela 25 951 hade kommit för att se matchen, och det var just radarparet som såg till att MFF tog ledningen med 1-0. En perfekt stickare från Granström till Bosse efter 28 minuter in i matchen gav 1-0. Vid ställningen 1-1 får Granström bollen och slår en genial passning till Elmstedt som fälls i straffområdet, och Bosse slår in straffen. Norrköping kvitterade fem minuter senare.

Proffs i Bundesliga
I tyska Karlsruhe hade Lasse det jobbigt, det blev endast 3 bundesligamatcher under säsongen. Lasse spelade ett antal cup- och träningsmatcher, men i övrigt var det spel i B-laget som gällde. Nej, detta var inget för Lasse som efter en säsong bestämde sig för att flytta hem igen. Hans kontrakt var på två år men gav honom möjlighet att brytas efter en, vilket Lasse utnyttjade.

Rent fotbollsmässigt var det väl ingen höjdare, men det var ett väldigt lärorikt år för Lasse som inte ville ha det ogjort. Lasse berättar att han och frun hade en bra bostad och levde gott. Under sin lediga tid så läste Lasse per korrespondens hos Hermods, detta gjorde att tiden inte blev så lång, och att han hade nytta av detta senare.

Karlsruhe var ett bottenlag och spelade därför oftast med försvarsinriktade spelare. Lasse berättar att det var han och en jugoslav som var heltidsproffs i laget medan de andra hade vanliga jobb. Träningspassen var på eftermiddagarna, och det var bra träningar. Standarden på reservlagserien var hög, där fanns ju lag som Bayern München och 1860 München med flera. Under nästan varje helg träffades Bosse och Lasse med fruar efter matcherna på lördagarna. Det var bara 7 mil mellan så de turades om att åka. Karlsruhe slutade på en 13:e plats, två poäng efter Bosses Stuttgart.

Men en säsong fick alltså räcka. Lasse Granström var åter i Malmö FF till sommaren 1967, och började träna med laget igen.

Den 22 juli gjorde Lars Granström comeback i MFF. Laget mötte Limhamns IF borta i en vänskapsmatch och Granström fick börja på bänken för att i andra halvlek ersätta Anders Ljungberg. ”Frille” i Arbetet skriver:
”Han har kvar sin förmåga att slå precisa passningar, fick välförtjänta applåder ett par gånger från läktaren för det och är lika god vän med bollen som förr. Men han släpar efter med träningen, brister i snabbhet och ork”.

Malmö FF vann både allsvenskan och cupen under 1967.

– Vi hade ett mycket bra lag, en bra blandning av rutinerade spelare och de många nya som hade en stor mängd energi och hunger, säger Lasse.

Lasse spelade för få allsvenska matcher för att få någon guldmedalj. Men det blev två guld senare för Lasse, som först var med att få två silvermedaljer (1968, 1969) för att sedan avsluta sin karriär i MFF med två guld 1970 och 1971.

Den 12 juli 1971 spelade Malmö FF en vänskapsmatch mot Moskvas Stadslag på Malmö Stadion. MFF laget hade förstärkts av ingen mindre än Eusebio! Granström passade till Eusebio som med målet kvitterade Moskvas ledning till 2-2, som också blev slutresultatet. MFF:s första mål gjordes av Curt Olsberg, efter en elegant klackspark av Eusebio.

Eric Person skrev i MFF s årsbok 1971:
"Lars Granström lämnar oss på egen begäran och erhåller trotjänarens förmån att få gå på kort karens och utan ekonomiska krav från vår sida. Lasse har spelat i vår förening i hela 17 år och vi saluterar Lasse, tackar för hans stora insatser i den himmelsblå tröjan och önskar honom lycka till."

Arbetet tog alltmer tid och eftersom fotbollen inte gav några större pengar på den tiden var den civila karriären viktigare. Lasse hade ett bra jobb på Tetra Pak i Lund.

– Efter 12 säsonger på elitnivå så tyckte jag det fick räcka, vi tränade på kvällstid och offrade mycket tid. Samtidigt fick jag uppleva otroligt mycket, och jag hade vunnit allt som gick att vinna. Det var en underbar tid, där man fick spela i ett mycket bra lag, säger Lasse.

Som fortsätter:
– När vi hade en bortamatch så kunde helgen se ut så här: Vi samlades under lördagsförmiddagen och tog tåget till Sandviken, spelade matchen halv två på söndagen. Sedan tog vi tåget hem. Var i Malmö klockan åtta på måndag morgon, därifrån åkte vi direkt till jobben. Hade vi förlorat fick vi 50 kronor, avslutar Lasse.

Lasse valde att återvända till den klubb där han en gång i tiden inledde sin fotbollskarriär. Stattena IF spelade i division 3, och det var en lagom serie att varva ner i tyckte Lasse och därmed var cirkeln sluten. I seriepremiären skadades Lasse och blev borta under nästan hela vårsäsongen. Till hösten spelade han för TFF i samma serie.

– Det blev för långt att köra, och klubbarna kom överens. I TFF hade jag fyra fina år och avslutade med två tränaruppdrag i Höllvikens Goif och Skanör/Falsterbo.

Var du spelande tränare i klubbarna?
– Nej, men jag spelade ett fåtal matcher för Höllviken.

Det blev ingen fortsatt tränarkarriär?
– Det var lärorikt och trevligt, men tiden räckte inte till. Jag var ledare i två år i MFF:s ungdomslag i början på 80-talet också men sedan var det slut.

Du spelade bara en landskamp.
– Agne Simonsson hade tackat nej, så jag satt först på bänken mot Norge i Stockholm, och åkte sedan med laget till VM-kval matchen borta mot Cypern. Underlaget var grus och det hade jag stor erfarenhet av. Det var kul att spela den matchen. Året efter fick vi Orvar Bergmark som ny förbundskapten, och han satsade på Agne. Jag satt på bänken under våren och sedan var det slut med landslaget för min del.

Vad gör du nu?
– Under alla åren så har jag jobbat på Tetra Pak, men nu är jag pensionär, spelar en del golf, tennis och ser vissa av MFF:s hemmamatcher.

Om Lasse Granström som spelare
Granström var spelorganisatören, bollartisten med förmåga att dels hålla undan motståndarna och dels att skicka iväg bollen just som Bosse rusade mot mål.
En annorlunda centertyp som jobbade på djupet och vandrade i sidled för att skapa luckor som Bosse Larsson kunde springa sig fri på. Tekniker, strateg och speldirigent, ständigt i rörelse, ideligen pådrivande och med precisa passningar.
Han gjorde inget större väsen av sig, jobbade i det tysta och var en framspelare av hög rang.

Fakta om Lars Granström
Född 8 december, 1942
Bor i Höllviken
Klubbar Stattena (1954), Malmö FF (1956-66), Karlsruhe (1966-67), Malmö FF (1967-71), Stattena IF (1972), Trelleborgs FF (1972-75), Höllvikens Goif (1976-77), Skanör/Falsterbo (1978-80).

Guld 1965, 1970, 1971.
Silver 1964, 1968, 1969
Brons 1963
Cupguld 1967

1 A-landslagsmatch och 2 mål
1 B-landslagsmatch
8 U-landslagsmatcher och 3 mål
3 J-landslagsmatcher och 4 mål
359 matcher i MFF och 120 mål
202 allsvenska matcher och 53 mål
18 matcher och 18 mål i reservlag 1
2 matcher och 4 mål i reservlag 2

Källor: MFF:s årsböcker, Strömbergs idrottsböcker.