Sommarintervjun: Niclas Kindvall om uppgång och fall
Under det allsvenska uppehållet kommer Himmelriket att låta några mer eller mindre kända och bekanta ansikten komma till tals. Vi kallar det för ”Sommarintervjun”. Först ut är Niclas Kindvall, 193 matcher i Malmö FF. Det blir ett samtal om bland annat Thijssen, superettan och varför man kysser klubbmärket.
1994 kom Sverige trea i VM och Niclas Kindvall vann den allsvenska skytteligan, då i IFK Norrköping. Han flyttade till Hamburger SV, men redan efter ett år kom han 1996 till Malmö FF där Rolf Zetterlund var tränare. Laget blev tvåa i allsvenskan. När han efter fem år i den himmelsblå dressen avslutade sin karriär på hög nivå var MFF åter ett allsvenskt lag efter att ha kommit tvåa i superettan. Niclas var således med på resan som tog Malmö FF från toppen till botten av allsvenskan - och alltså ett år i serien som vi helst vill glömma. Jag är nyfiken på vad det var som egentligen hände mellan 1996 och 2000. När jag ringer honom står han och skalar potatis.
Jag tänkte vi skulle börja med några korta frågor om musik. Ditt stora intresse är välbekant och jag har länge velat kolla med dig vad du egentligen lyssnar på. Men innan dess vill jag först citera Tomas Ledin: Vad gör du nuförtiden?
– Jag vill helst inte svara på vad han frågar för jag tycker han är så jävla dålig (skratt). Men jag frilansar inom lite av varje, mest bokstäver. Det går väl sådär hittills, jag är rätt så lat, men det ska bli bättre. Det är mitt mål i alla fall.
Om Ledin är för jävla dålig, vad tycker du är riktigt bra musik för tillfället?
– Just nu är det Band of Horses och Woven Hand som snurrar mest. Det är två nya plattor. Men annars kan det vara allt möjligt, gammal Dylan och Tom Waits till exempel. Och så Wilco förstås. Konserten i söndags (på Cirkus i Stockholm, reds anm) var helt sinnessjukt bra. Nu vet du vilken genre det är, lätt anemiska amerikanska män och kvinnor alltså.
Själv går jag ofta igång på skränig gitarrpop där låtarna helst inte överstiger 3 minuter. Jag hade faktiskt tippat att det var lite av din musik också.
– Det gör jag också, verkligen. Men jag lyssnar kanske inte på det hemma så mycket, utom när man korkat upp en vinare och ska iväg. Då finns det inget annat. När jag bara ska lyssna vill jag nog ha lite lugnare musik.
Minns du för kanske 10-15 år sen när fotbollspelare fick frågan vad de lyssnade på musik och väldigt många svarade ”eh, Dire Straits är ju bra”?
– Ja, alltför väl.
Det här är en klassisk Himmelriketfråga som bottnar i det, och som en mängd MFF-spelare har fått svara på: Depeche Mode eller Dire Straits? Du tillhör ju den generationen.
– Jag säger naturligtvis Depeche Mode, men jag är inte mycket åt synten alls egentligen. Depeche har gjort en del bra, jag kan säkert nämna 10 låtar som jag älskar att lyssna på, men som band är det inte riktigt min stil. Trots att jag har sex skivor med dem.
Då har vi rett ut det. Ska vi snacka fotboll? Du var bara ett år i Hamburg innan du återvände till Sverige. Vad gick fel i Tyskland?
– Det fanns två orsaker. Det var inte riktigt min grej. Jag var inte den människan som trivdes med livet när det bara gick ut på att sparka boll. Men del två i det var naturligtvis att jag var så dålig. Det som sitter i huvudet är precis lika viktigt som det man har i benen. Så kontentan av det hela är att jag var lite för kass för att lyckas som proffs.
Din pappa Ove var en firad stjärna med flera år utomlands. Hade han inte förberett dig på vad som väntade dig i Hamburg?
– Det var inte så att det var några problem eller att det var tuffare i omklädningsrummet än vad jag trodde. Det var förstås en kvalitetsskillnad på spelarna mot Norrköping, men det var inte otrevligt, om du förstår. Det var nog mer så att jag inte kunde motivera mig själv att träna som en idiot, och inte göra någonting annat, bara för att lyckas samt tjäna mer pengar än i Sverige.
När MFF hörde av sig till dig, var det ett självklart val?
– De var de enda som visade intresse. Jag hade Roger Ljung som agent och han hade ju bra kontakter med Malmö. Han kollade om det fanns intresse för mig och när det fanns det träffades vi och jag skrev på.
Din tidigare klubb Norrköping var alltså inte med i bilden?
– Nej, inte alls faktiskt.
Åren du spelade med MFF var tabellplaceringarna 2, 3, 9, 13 och slutligen en andraplats i superettan.
– 9 och 13 är ju så där lagom halvvasst, eller hur?
Synnerligen. Vilket av åren var roligast för dig personligen?
– De två första åren var ju väldigt roliga spelmässigt, men det andra året hade vi Frans Thijssen. Det gick ju väldigt bra för MFF men han var inte speciellt förtjust i mig. Inte ett endaste dugg faktiskt. Men sen 1998, när vi höll på att åka ur och han fick kicken, fick jag chansen av Roland (Andersson) och Thomas (Sjöberg) och jag visade väl att de trodde rätt som trodde på mig. Det var nog då jag var som bäst i min karriär tillsammans med 1994 i Norrköping. Jag är lite sur på Thijssen för jag tycker att jag var sådär bra hela tiden, men jag fick ju aldrig lira tyckte jag.
I den vevan sa du något i stil med ”vem som helst kan vara bäst på grusplaner i mars, men det är inte då allsvenskan avgörs”. Thijssen hade kritiserat dig för att du inte gjorde tillräckligt med mål i träningsmatcherna, men du visade när det verkligen gällde i stället. Minns du?
– Ja, det gör jag. Inte i vilket sammanhang som jag sa det, men det bör ha varit efter att Thijssen hade gått. För när man lirar under en tränare så får man ta det för vad det är liksom.
Vad var det som inte funkade er emellan?
– Jag har faktiskt ingen aning. Jag vet inte om han kan ha varit besviken på min holländska bakgrund, att jag borde ha varit bättre än vad jag var. Jag undrade också varför han gjorde så där, men jag kan konstatera att det inte funkade helt enkelt. Visst, vi hade många bra spelare, men jag ansåg nog att jag var den som skulle spela från start.
Var allt skit med honom?
– Nej då. Han lärde oss en massa saker det första året och vi spelade väldigt bra fotboll, men det visade sig sen det andra året att vårt spel inte var särskilt svårläst. Alla andra tränare hade gått hem och gjort hemläxan – låt Malmö ha bollen, de kan ändå inte göra mål från mittfältet. Då hade han inga motvapen alls och som spelare var det enormt frustrerande.
Rolf Zetterlund var Frans Thijssens föregångare. Hans tredje och sista år i MFF var Niclas Kindvalls första. MFF kom tvåa men var aldrig riktigt nära IFK Göteborg som vann allsvenskan. Den holländska tränaren Thijssen tog Malmö till en tredjeplats, där laget sent fram mot slutet var med i guldstriden. Folk jublade över det vackra spelet och det var dukat för guld 1998. I stort sett alla vara överens om att Malmö FF skulle spela hem allsvenskan med sitt unga, häftiga och spelskickliga lag.
I stället fick Frans Thijssen sparken i slutet av augusti där 0-4 mot Elfsborg hemma på Stadion var droppen, och Roland Andersson och Thomas Sjöberg tog över. De räddade till slut den allsvenska platsen. För så kritiskt var det att en degradering stod för dörren. När vi gick in i 1999 var Roland och Thomas (eller RATS som de kallades) kvar och optimismen var fortfarande stor. 1998 hade varit ett mellanår, hette det. Som bekant blev 1999 ett ännu sämre år än det föregående och för första gången i Malmös historia hade laget ramlat ur allsvenskan för att man inte var tillräckligt bra.
Hur kunde det gå så fort utför, Niclas, från en andraplats 1996 till degradering 1999?
– Det finns någon slags inneboende dynamik i det där. Man kan se det på AIK nu. Väldigt stor del av det du gör ute på fotbollsplanen sitter i skallen. Det betyder mycket mer än man kan tro. Och börjar det gå emot och hela gruppen blir orolig då kan det ibland bli svårt att rädda det. Sen finns det andra orsaker också. Som jag sa, att våra motståndare hade läst oss sönder och samman.
Roland och Thomas räddade MFF kvar, men trots samma tränarpar året därpå åkte laget ur.
– Det som vi behövde just då efter Thijssen kom de bägge med. Som en hel hög av attityd och jävlaranamma, mycket positivism; de höjde upp hela gruppen. Det hade inte så mycket med fotboll att göra utan de fick in känslan av att det var roligt att ta sig till Malmö Stadion och träna igen. Och det var det som gjorde att vi klarade oss kvar. Varför vi åkte ur 1999? Jag vet inte. Jag är ingen fotbollsanalytiker på det sättet. Men Roland och Thomas klarade ju inte heller av det. Vi var väldigt dåligt tränade och sen hamnade vi i en nedåtgående spiral. Vi förlorade några matcher med uddamålet och vi kände att vi hade otur ibland. Man kan inte förklara en hel säsong med otur, men det är lite som jag kan tänka mig att AIK känner i dagsläget. Det bara går inte, känns det som.
På vilket sätt var ni dåligt tränade, menar du?
– Jag tycker att vi saknade en hel del kondition det året. Det är svårt att säga – vi kände oss inte starka helt enkelt. Vad det beror på har naturligtvis med träningen att göra. Men jag tycker ändå inte att det var det viktigaste utan det var den där nedåtgående spiralen, det bristande självförtroendet som vi hade i hela truppen. Inför säsongen blev vi på något märkligt sätt upphöjda till favoriter trots att vi sånär hade åkt ur året innan, vilket förmodligen innebar att vi invaggades i en falsk säkerhet. Vi kunde intala oss att allt var Frans Thijssens fel i stället för att rannsaka oss själva. Och när det började gå dåligt, tja…
Med perspektiv på det hela, borde MFF-ledningen gjort som 1998 och bytt tränare igen efter halva säsongen?
– Det är ungefär hälften av gångerna som det lyckas när en tränare kickas. Man måste komma ihåg att tränarna inte spelar matcherna, det är spelarna. Går det bra för ett lag får spelarna äran men går det dåligt är det tränaren som får skulden. Det är helt fel. Alla måste dra sitt strå till stacken. Och det var inte Roland och Thomas som spelade matcherna, det var vi där ute. Så det var inte ens eller tvås fel att det gick som det gick, det var allas.
När MFF ramlade ur 1999, hur gärna ville du sluta med fotbollen då?
– Jag ville absolut inte sluta då. Det fanns inte i min värld.
De flesta stannade kvar i laget. Var det en omedelbar revanschlusta?
– Vi kände allihop att nu har vi fan ställt till det ordentligt här. Vi kände såklart en besvikelse från alla fans och från hela staden, men paradoxalt också ett stort stöd. Och det gjorde att vi knöt näven i fickan och kände att nu börjar vi om och gör något bra av den här skiten som vi hade satt oss i. Det lyckades vi med och det var otroligt härligt.
När den allsvenska platsen var klar slutade du. Var du inte sugen på ett allsvenskt år till?
– Nej, då tyckte jag att det räckte. Jag kände att jag hade gjort vad jag hade kunnat på ett bra sätt för att MFF skulle gå upp igen. Även om kroppen var hel märkte jag att motivationen att ge mig in en lång vinterträning inte fanns där längre. Jag hade också bestämt mig för att jag ville sluta medan jag fortfarande var bra.
Saknar du tiden i Malmö?
– Ja, det är klart att jag gör. Jag trivdes mycket bra, så på det sättet saknar jag det. Men jag saknar inte att spela fotboll på den nivån. Utom möjligtvis den 25 i månaden när lönen kom (skratt). Men jag saknar vännerna där nere, både inom och utom fotbollen.
Tror du dagens spelare i MFF tycker det är roligare med fotboll än vad ni tyckte?
– Hur menar du?
1996 låg publiksnittet på runt 5200. Nu ligger det bra mycket högre.
– Ja, det är absolut mycket roligare att spela fotboll inför 14 000 än inför 4000. Definitivt. När domaren blåser igång tänker man inte så mycket på det, men innan och efter matchen och själva vetskapen om att det är en stor angelägenhet för många betyder självklart jättemycket.
Följer du MFF idag?
– Via tidningar och så vidare. Sen har jag en granne som är tung MFF:are. Jag såg MFF-BP senast hemma hos honom, eftersom jag inte har de kanalerna hemma.
Då har du inte varit på Malmös nya stadion?
– Jag har faktiskt inte sett MFF i Malmö sen jag var nere något år efter att ha flyttat till Stockholm igen. MFF skulle möta Trelleborg och jag ringde till kansliet och frågade om det var möjligt att få två biljetter med kort varsel. Det gick inte med motiveringen ”vi delar inte ut fribiljetter till gamla spelare”. Vilket gjorde mig… förvånad och lite ledsen. Sen dess har det inte blivit av helt enkelt.
Jag har förstått att du håller på både MFF och AIK.
– Ja, och Norrköping. Alltså de lag som jag har spelat med. Det är inte så att jag börjar gråta om något av dem förlorar, utan mer att jag tycker det är roligt när de vinner. Det är svårt att vara ett fan när man har spelat själv. I alla fall är det så för mig. När man är i klubben är man hundra procent i klubben. När jag kom till MFF dröjde det väl typ tre dagar innan jag började hata Helsingborg. Det funkar så. Man spelar för sina vänner, för klubben, för staden, för supportrarna och det går jäkligt fort att få en kraftig klubbkänsla. Man känner otroligt mycket för laget man spelar i.
Det är intressant det du säger, för en hel del spelare får mycket kritik för att de kysser klubbmärket när de gör mål. Många anser att de bara är en blinkning åt supportrarna. Men du menar att det är så att spelaren verkligen älskar sin klubb oavsett hur länge han nar varit där?
– Jag kan inte tala för alla, men om du jobbar hårt i en grupp varje dag är det självklart att det uppstår en stark kärlek till åtminstone sammanhanget. Klubbmärket är det klart att man tycker om, men det är mer sammanhanget som sagt. Det är hela grejen, man pratar med fansen, man märker av intresset, man vill vinna tillsammans och så vidare. Det går fort och det blir en härlig tillhörighet. Den känslan är underbar.
*************
Niclas om...
… sitt smultronställe: Sankt Anna Skärgård
… sin senast lästa bok: Kunzelmann & Kunzelmann av Carl-Johan Vallgren
… strand eller aktivitet under semestern: Aktivitet
… favoritdryck sommartid: Rött vin
… sin nästa resa: Göteborg och Way out West
… sitt grilltips: Vänta tills det har brunnit färdigt
… vad som inte får missas i sommar: Fotbolls-VM
