Sommarintervjun: Fernando Concha om passioner
Under det allsvenska uppehållet kommer Himmelriket att låta några mer eller mindre kända och bekanta ansikten komma till tals. Vi kallar det för ”Sommarintervjun”. Idag presenteras Fernando Concha, sångaren som hörs när Malmö FF marscherar in på sin hemmaplan.
Först och främst, hur ser livet ut just nu?
– Det känns bra. Är nyss hemkommen från New York där jag ägnat åt mig inspirerande operastudier och sånglektioner. Fantastisk stad, jag hoppas kunna åka dit igen efter jul. Nyligen fick jag ett stipendium ur Bengt Madsens stiftelse och jag hoppas kunna använda de pengarna till ett nytt besök i USA.
I övrigt frilansar jag som operasångare och pendlar mellan två bostäder, en i Malmö och en i Stockholm. På sista tiden har det blivit mycket Malmö i och med att jag haft en del jobb i Danmark. Jag var bland annat med i en uppsättning av Phantom of the Opera i Köpenhamn. Jag har ett par konserter och olika projekt inbokade framöver, annars kretsar mycket kring planering och marknadsföring inför nästa säsong i nuläget.
För Himmelrikets läsare är förmodligen ditt namn och framför allt din tenorstämma mest förknippad med MFF-hymnen. Hur länge har du varit MFF:are?
– Oj, det har jag alltid varit. Jag minns faktiskt inte exakt när jag gick på min första match eller vilka som spelade. Jag var i åttaårsåldern och följde med ett par kompisar. Vi ställde oss på kortsidan där klacken var placerad och sedan dess har alltid Malmö FF har alltid varit en stor del av mitt liv.
Idag känns det som jag har varit med om tusentals matcher men det var inte bara fotbollen i sig som fick mig att fastna. Jag har träffat så många vänner på fotbollsläktare genom åren och det är jag mycket tacksam för. Fotbollen är lika mycket en plats för möten som en idrott.
I supporterkretsar är du känd under namnet Feffe och har varit aktiv på läktaren under många år.
– Ja, jag var med under starten av MFF Support. Då var det ju så annorlunda mot idag. På den tiden var vi inte alls lika många som var stammisar på matcherna. Det var alltid samma gäng som åkte på alla bortaresor och man kände nästan varenda en. Idag är det ju mycket större, utvecklingen har varit otrolig.
Tillsammans med två kompisar var jag med och grundade MT96. Det startade med att vi satt hemma och kollade på mäktiga läktarbilder från Sydamerika och södra Europa. Det var mycket Frankrike då. Jag minns att vi blev särskilt impade av Olympique Marseille och det fick oss att börja skissa på något liknande i Malmö.
Det första vi gjorde var en banderoll med texten: MALMÖ TIFOSI 96. Vi började i en liten och blygsam skala och försökte bli större och bättre. Första tiden var trevande, alla var inte lika insatta i den typen av läktarkultur och många förstod inte vitsen med att dela ut pappersark på en fotbollsarena. Personligen minns jag 1998 som ett viktigt år, det var första gången vi lyckades med ett större arrangemang och folk fick upp ögonen för oss.
Idag är jag inte aktiv på samma sätt. Utbildningar, jobb och byten av hemstäder tvingade mig att lämna över så småningom. När jag ser MT96 idag är jag djupt imponerad av både deras jobb och resultat. De håller otroligt hög klass, tycker jag. Jag är både glad och stolt över att haft ett finger med där.
Hur mycket tid lägger du ner på Malmö FF idag?
– När jag bor och jobbar kring Malmö missar jag inte en match om det inte krockar med en konsert eller föreställning. Det är fortfarande ett väldigt viktigt komplement i vardagen för mig.
Som sångare eller musiker kan jag tänka mig att just det händer rätt ofta, att en fotbollsmatch spelas samtidigt som du står på scen. Hur tacklar du det? Ber du sufflören hålla koll eller står radion på i logen?
– Haha, det har ju förstås hänt att det krockat. Alldeles för många gånger, såklart. Men då måste jag bita ihop och vara professionell. Jag lärde mig en läxa den säsongen när Malmö låg i Superettan. De hade bortamatch mot Åtvidaberg och chans att säkra avancemang om de vann. Jag spelade operetten Läderlappen samma eftermiddag och kunde under pausen höra på radion att MFF ledde i slutskedet av matchen. Precis innan sista akten skulle dra igång kvitterade Åtvidaberg. Jag var tvungen att gå ut på scen och göra min roll samtidigt som jag var både förbannad och besviken. En hemsk upplevelse, jag bestämde mig efteråt för att aldrig sätta mig i en sådan sits igen. Så nu stänger jag av fotbollen helt de kvällar jag jobbar och tar reda på resultatet efteråt. Det tar för mycket koncentration annars.
Kombinationen elegant operasångare/fanatisk fotbollssupporter känns annars kanske inte helt given. Hur är det i din arbetsmiljö, är fotbollsintresset utbrett bland primadonnor och hjältetenorer?
– Nja, det kan jag väl inte direkt påstå. Jag tror inte jag stött på någon kollega som bryr sig lika mycket som jag i alla fall. Men för min del har det aldrig varit någon krock, det har aldrig känts konstigt. Jag ser på opera och fotboll som två olika konstformer. Visserligen är de vitt skilda, men jag kan ändå känna samma slags njutning av att se en snygg och oväntad dribbling som att få höra någon sjunga en hög och vacker ton med teknisk briljans. Den gemensamma nämnaren är passion, det är vad både fotboll och musik handlar om för mig.
Berätta om hur det var att förra året sjunga Malmö FFs hymn inför fullsatta läktare.
– MFF ringde mig ungefär en månad innan hemmapremiären på nya arenan och frågade om jag hade lust att sjunga. Det var ju förstås inget svårt beslut att ta, enda kruxet var att jag föreställningar i Köpenhamn samma vecka. Som tur var låg matchen på en måndag då jag var ledig. Jag är väldigt glad för det, att sjunga på invigningen av Malmös nya stadion nog det häftigaste jag gjort.
En mäktig känsla?
– Ja, obeskrivlig. Inte bara för grejen med mycket publik som kommit med höga förväntningar, utan för helheten med malmöborna och deras känslor för sin förening och sin stad. Så som hymnen låter idag speglar den klubben väldigt bra, tycker jag. Vi firar 100 årsjubileum med stolta och starka traditioner. Vi har framgångar att titta tillbaka på men också ära att försvara.
Det är liksom ingen slump att Malmös hymn ackompanjeras av en symfoniorkester medan Trelleborgs låt backas upp av en stålsträngad gitarr, om du förstår vad jag menar…
Det måste kännas väldigt speciellt för dig vid varje match, det är ju din röst som hörs när du ser spelarna äntra planen?
– Det är häftigt förstås, och jättekul. Jag skulle aldrig kunna göra en sådan sak för någon annan klubb. Att sjunga åt MFF är stort för mig och inte som vilket sångarjobb som helst. Det är mycket mer personligt.
Men jag sjunger med från läktaren, förstås. Jag är ju inte där för att lyssna på mig själv, haha!
Du har ju anknytning till MFF på fler sätt än dina sånginsaster och ditt supporterskap. Din bror, Mathias Concha, spelade tidigare högerback i Malmö FF. Han har nyss avslutat den tyska säsongen med sitt lag Bochum. Har du varit nere och sett honom spela?
– Ja, men tyvärr har det bara blivit två gånger.
Hur var stämningen där jämfört med i Allsvenskan?
– Det stora intrycket för mig var att Bundesliga måste vara väldigt underskattad. Jag blev imponerad både av fotbollen och av intresset. Bochum som är en relativt liten klubb har i regel alltid slutsålt och bra tryck på sina matcher. Jag passade på att kolla andra, lite större, lag också, som Schalke och Borussia Dortmund och de tar ju lätt in 70-80 000. Den tyska läktarkulturen håller väldigt hög klass. Det känns som om tyska ligan blivit lite försummad i Sverige. Det är synd.
Om vi tar ett steg bakåt i tiden så måste jag förstås ställa frågan, hur påverkades syskonbanden av att brorsan plötsligt spelade fotboll för en annan klubb och sprang in på Malmö Stadion i Djurgårdens tröja?
– Haha, det var faktiskt aldrig tal om att bryta kontakten. Han är ju, liksom jag och de flesta andra, en seriös och professionell yrkesman och måste ibland ta de beslut som är bäst för honom. Han gjorde det som han kände var rätt då, och det är ju så det funkar i fotbollsvärlden. Ärligt talat, så brukar det handla väldigt lite om fotboll när vi snackar eller umgås. Det var aldrig någon stor grej för mig.
Däremot fanns det dem som trodde att jag skulle börja hålla på Djurgården när Mattias bytte klubb. Det fanns ju förstås aldrig på världskartan.
Jag antar att du inte har några kommentarer till vilken klubb Mattias kan tänkas spela i efter sommaren?
– Det är en ganska lätt fråga att svara på. Jag kan inte kommentera det, för jag har verkligen ingen aning om vad som händer på den fronten. Jag får vänta och se, liksom alla andra.
*************
Fernando om:
...sitt smultronställe: Familjens lägenhet i en liten spansk fiskeby, en timmes resa från Alicante.
... sitt eller ståplats: För första gången i mitt liv svarar jag sittplats. Det måste vara ett ålderstecken…
... senast lästa bok: The Secret av Rhonda Byrne
... bästa operan: La boheme. Den har allt. Dessutom är den inte så lång, haha!
... favoritdryck sommartid: En kall öl.
...bäst med Malmö: Swedbank Stadion
... bäst med Stockholm: Gamla stan
... fotbolls-VM: Både hjärtat och hjärnan säger att Spanien vinner.