Måndag morgon: Med i matchen eller missa festen?
Vuvuzelan finns nu som ringsignal och TV-kvällarna avslutas med att en skådis eller hockeyspelare summerar dagens händelser. Är detta på riktigt? Är detta passion? Är detta… Fotboll?
Vart fjärde år stannar världen upp och alla blickar riktas mot samma håll. Vart fjärde år omkullkastas tv-tablåer, dygnsrytmer vänds på ända och konsumtionsindustrin översvämmas av kampanjer och specialerbjudanden. Vart fjärde år kan alla följa de främsta nationerna och avnjuta världens bästa aktörer. 2010 är ett sådant år, och det pågår just nu. Fotbolls-VM är över oss.
Jag har lite svårt för det, måste jag erkänna.
Alltså, det är inte så att jag bojkottar mästerskapet av någon politisk övertygelse eller låter bli att titta på sändningarna från Sydafrika med något obskyrt religiöst skäl som ursäkt. Nejdå, jag har sett det mesta, såväl de hittills underpresterande storlagen som godbitarna Nya Zeeland-Slovakien och Algeriet-Slovenien. Åtskilliga sommarsoltimmar har redan försummats inomhus i TV-soffan och gräsmattan utanför fönstret kan snart kallas midjehög.
Den månadslånga uppgörelsen som slutligen leder fram till vilket land som kan titulera sig världsbäst är en enorm föreställning. Ett enastående drama där alla har getts chansen att vara med. De små länderna med stora hjärtan får stångas med de största och tyngsta elefanterna på bästa sändningstid. För många spelare är det en enorm möjlighet att visa upp sig, för andra är det nästintill ett trauma att prestera när uppmärksamheten och pressen är maximal.
Så långt är jag med, det är ett fantastiskt skådespel.
Ett världsmästerskap i fotboll är en fest. Ett fyra veckor långt kalas med bollsnack i fikarummen, en härjande VM-feber och landslagströjor på stan. Plötsligt vill alla vara med och jämföra Rooney med Messi, avguda Glenn Strömberg och såga den nya VM-bollen. Juego bonito, Bafana bafana… The name of the game: Football.
Det är här det börjar bli jobbigt.
Läste för ganska länge sedan en sammanställning över de klyschigaste kallprats-fraserna. Jag minns två av dem, Originalet är alltid bättre än covern och Säga vad man vill om Carl Bildt, men han gjorde ett jäkla bra jobb på Balkan. Under ett VM borde Är det inte konstigt att Klose alltid höjer sig i mästerskapen? och England är bäst i världen, åtminstone i England ligga rätt bra till på samma lista.
Det är inte lätt att svara sakligt när någon som bara ser en Brasilien-match vart fjärde år säger sig anse att domarkvaliteten har sjunkit på sistone. Det är svårt att delta i den besvikelse de tillfälligt frälsta känner över att gårdagens kvällsmatch slutade mållös när man själv är van vid kallduschar på platser som Strand, Ström och Vångavallen. Att folk som aldrig har följt en match via text-tv eller streamad sportradio har mage att klaga på okunniga kommentatorer övergår mitt förstånd.
Det äts VM-chips och fotbolls-meal. Mellan halvlekarna kan man SMS:a och rösta på vem som är bäst av Lagerbäck och Maradona. Vuvuzelan finns nu som ringsignal och TV-kvällarna avslutas med att en skådis eller hockeyspelare summerar dagens händelser. Är detta på riktigt? Är detta passion? Är detta… Fotboll?
Jag antar att det är så här den inbitne popnörden känner sig när han hamnar på en förfest där det ska kollas Melodifestival. Troligen upplevde landets vinkonnässörer samma dilemma när bag-in-boxen lanserades för några år sedan. Och kanske fanns det en liten klick "true-to-the-bone"-monarker som i helgen muttrade förnärmat i skymundan över alla wannabees som crashade deras party?
Och någonstans här vaknar även jag upp. Kanske ska man unna sig att ha lite roligt när och just därför att alla andra är glada? Kanske borde man byta ut sina pretentiösa baksidor mot lite öppenhet och självdistans? Kanske är det dags att släppa garden, växa upp och inse vad som är viktigt här i livet?
Eller så skulle Allsvenskan kunna dra igång igen. Det känns betydligt enklare.
