Robert Åhman Persson om tiden i Malmö - och om framtiden
Himmelriket har träffat Robert Åhman Persson för en avskedsintervju. Det blev ett långt samtal bland annat om hur det gick till när han blev mittback, varför han tycker det var fel att han fick lämna MFF och det kommande dubbelmötet mot sitt gamla lag.
Hur är det att vara tillbaka i AIK?
– Det känns bra. Här finns mycket av det sociala livet med familj och vänner, och jag känner många i och runt AIK. Så det känns faktiskt bra.
Fel svar är jag rädd för, Robert. Jag ställer frågan så här i stället då: Hur var det att behöva lämna Malmö och MFF?
– Det var väl inget kul, jag hade ju velat fortsätta. Men när Roland (Nilsson) sa att jag inte ingick i framtidsplanerna och att jag borde leta ny klubb var det bara att röra på sig.
Robert Åhman Persson är endast 23 år gammal, men han känns som en veteran som har hållit på med att spela fotboll på hög nivå under lång tid. 2007 lämnade han AIK för danska Viborg och sågs som en stor talang som AIK lite slarvade bort. Begränsad speltid under Rikard Norlings ledning angavs som orsak. Efter ett år i vårt rödvita grannland kom han till Malmö FF, handplockad av Roland Nilsson.
– Som läget var då var det ett självklart val att välja MFF bland de klubbar som visade intresse, förklarar han. Utan att nämna namn berättar han att han hade en handfull allsvenska föreningar, liksom någon norsk och dansk, att välja mellan. Han fortsätter:
– Både historiskt och fansmässigt var MFF det största av lagen, och det kändes som om något stort var på gång. Det var klart jag ville dit.
Robert hann med en träning innan det var dags att debutera i den himmelsblå dressen, mot Ljungskile hemma på Malmö Stadion den 3 juli 2008. Skador och avstängningar var orsaken. Efter den knappa och inte alls imponerande segern (2-1) stod det att läsa på MFF:s hemsida: ”Stabil debut av Åhman Persson.”
70 matcher senare säger Robert att han var i god form när han kom och att det kändes bra från första början. Han sammanfattar sin sejour i Malmö på samma sätt man kan sammanfatta Malmö FF:s resultat under den här tiden – upp och ner. Han vill verkligen understryka att han har trivts och att det har varit fina år i Malmö. Bästa och mest minnesvärda matchen menar han är 5-0-segern mot Elfsborg förra hösten.
Något som väckte viss uppmärksamhet var när han fick ta klivet ner som mittback ett antal matcher och att tränare Nilsson förklarade att Robert var värvad som just detta.
Många menade att detta var en efterhandskonstruktion för att försvara ett experiment som inte gjorda många glada. Idag ger huvudpersonen sin tidigare tränare rätt. Han kom som mittfältare, men redan från början var det tänkt att han successivt skulle slussas ett steg bakåt.
– Så blev det också, säger han, men så fick vi skador på mittfältet och jag fick ta ett steg upp igen. Jag gjorde väl inte heller så bra ifrån mig som mittback, och vi bestämde att jag skulle fortsätta på mittplan.
Han medger att det var ett svårare steg att ta än han trodde. 12 matcher i slutet av debutsäsongen som mittback, med var för sig Daniel Andersson, Jimmy Dixon, Markus Halsti och Jasmin Sudic bredvid sig och man inser att kontinuitet inte var ledordet. Lägg där till ett lag i spillror framför allt försvarsmässigt över hela planen och man kan fråga sig om han egentligen fick en ärlig chans att göra sig själv rättvisa.
I stället blev han lite av den osynlige mannen på mittfältet. Han täckte ytor och underlättade för andra. Medspelare jag har pratat med genom åren lyfter fram Robert som en väldigt viktig ingrediens i laget. Daniel Andersson gick så långt att han ansåg Robert vara en av de bättre som han har spelat med i Malmö FF.
– Jag har väl haft en uppgift som inte alltid media och ni fans kanske ser, säger han.
Jag hör ingen bitterhet i hans röst. Jag frågar honom om det, men han förklarar att detta är hans spelstil och huvudsaken är att tränare och lagkamrater uppskattar hans sätt att spela fotboll.
Än så länge bor Robert Åhman Persson på hotell i Stockholm. Han väntar på att AIK ska hitta honom en lägenhet och den han själv hade i Malmö ligger ute till försäljning. Han klagar inte. Visserligen börjar det bli enastående tråkigt att inte ha ett riktigt hem att komma till, men så är det att vara fotbollsspelare på den här nivån, konstaterar han. Ena dagen är du i ett lag, nästa i ett annat. Jag undrar om det inte är lätt att uppfattas som en ren handelsvara, utbytbar som en trasig detalj i en maskin.
– Man märker hur fort det kan gå i alla fall. Nu hade jag inte särskilt mycket att säga till om heller. Roland sa klart och tydligt ifrån att det inte spelade någon roll hur bra det gick för mig på träningarna, andra skulle gå före mig ändå. Då kändes det ganska lönlöst att bara sitta och hämta ut sin lön.
Hur är det att få ett sådant besked, att höra att man inte duger? I de flesta andra yrken vore det uteslutet i vårt samhälle.
– Jo, men samtidigt handlar fotboll om att vinna. Det är ingen social verksamhet att alla ska trivas, utan alla vill vinna titlar och att bästa laget spelar. Det är klart att jag inte håller med Roland i hans åsikt att jag inte borde få spela, men jag respekterar den.
Du hann naturligtvis också skaffa vänner, vänner som du nu med kort varsel måste lämna. En annan avigsida?
– Jo, det är förstås tråkigt. Med Daniel (Larsson) och Johan (Dahlin) umgicks jag mycket utanför planen. Och jag kommer att sakna stämningen i laget. Det var en riktigt bra sammanhållning där alla kom överens. Inte så att man umgicks med alla, men där var ingen som man inte kunde snacka med.
Nu lämnar du ett allsvenskt topplag för ett bottenlag. Du är inte orolig att du kommer att få spela i Superettan nästa år?
– Nej, absolut inte. Det finns säkert sina anledningar till att AIK ligger där det gör, men vi ska göra allt för att klättra uppåt i tabellen.
Som en ödets nyck möts AIK och Malmö FF i ett dubbelmöte i den allsvenska omstarten. För MFF:s del är en seger, om inte ett måste, så i varje fall ett starkt önskemål för att haka på Helsingborg i toppen. Och att inte släppa lagen strax bakom alltför nära. För AIK är läget mer prekärt. Med en ny tränare förväntas laget komma ut med förnyad energi och inställning. En eller två förluster direkt här kan medföra ett drastiskt energitapp, och en rejäl dipp i ett självförtroende som inte redan är på topp.
För Robert Åhman Persson är det naturligtvis en extra krydda, att få möta Malmö FF direkt efter övergången. Han säger att pressen rimligtvis ligger på Malmö som topplag, men medger att för AIK är åtminstone en seger väsentligt för att inte läget ska förvärras ytterligare.
AIK:s nya tränare Alex Miller har inte frågat honom om MFF. Ännu kanske är bäst att tillägga, för när den här intervjun görs ligger allt fokus på Champions Leaguekvalet mot mästarna från Luxemburg. Jag kan tänka mig att han i så fall bland annat frågar om MFF försvagas i och med att Ivo Pekalski och Wilton Figueiredo bägge är avstängda till första matchen av de två, nu på lördag på Råsunda. Robert tror att så kommer att bli fallet. Ivo och Wilton har betytt mycket för Malmös spel. Men när jag frågar honom ytterligare svagheter i så fall, blir han tyst en lång stund.
– Oj oj oj, suckar han till slut. Det vet jag faktiskt inte. Förra året var det målskyttet, men i år kan jag faktiskt inte svara på vilka svaga sidor MFF har.
Vilka är Malmös starka sidor?
– Det är hela laget, alla spelare är väldigt skickliga. Sen finns det en extrem spetskompetens på de offensiva spelarna. Båda kanterna är snabba och tekniska och framåt finns Daniel Larsson som är ruggigt snabb och målfarlig. Roland har fått ihop bra spelare till ett fungerande lag helt enkelt.
Först är det match på Råsunda, och veckan därpå på Swedbank Stadion. Hur tror du det blir att komma tillbaka i fel färger?
– Först och främst blir det en tuff bortamatch. För mig personligen vet jag inte hur det blir. Jag har aldrig provat på att spela mot ett tidigare lag så här tätt inpå en övergång. Fast när domaren blåst igång glömmer man allt sånt för då är man så fokuserad på matchen. I början kommer det nog däremot vara lite konstigt, med fel omklädningsrum och på fel sida i spelargången mot vad man varit van vid.
Lek med tanken att du gör mål i den matchen. Hur tror du att du kommer att reagera?
– Inte en aning.
Vissa spelare blir mer eller mindre skadeglada när de gör mål på ett tidigare lag medan andra, som Henrik Larsson, när Barcelona mötte Celtic, vägrar jubla alls.
– Henke har ju gjort några fler mål, minst sagt, och har mer rutin. Så när jag väl gör mål blir jag väldigt glad faktiskt. Jag kan inte riktigt styra mig när det väl händer. Men jag går inte och tänker på att jag jättegärna skulle vilja göra mål på Malmö, så det får bli som det blir.
Om nu det (värsta) händer, glöm inte bort att springa fram till rätt kortsida bara, så du inte ställer dig framför MFF-klacken.
– Ha ha, nej jag får försöka tänka till där i så fall.
Mina frågor är slut. Jag önskar honom lycka till i framtiden, förutom kommande bägge helger. Han önskar mig, övriga supportrar och MFF det samma. Jag säger att visst måste han väl ändå hoppas på MFF i guldstriden, eftersom AIK knappast ens teoretiskt har en möjlighet. Han håller med om det sistnämnda och säger ja på det förstnämnda.
– Vi mötte Helsingborg i cupen nu, säger han, och jag blev inte särskilt imponerad. Jag tror Malmö tar hem det.
Mjällby krossade MFF i cupen, invänder jag. Förvisso, säger han. Cupmatcher ska man kanske inte lägga för stor vikt vid. Men han vidhåller att han tror att Malmö tar hem guldet i år.
Du kanske får medalj då?
– Det hade varit något. Men hur många matcher har jag spelat? Fem? Det räcker knappast för att bli en av dem som får en medalj.
Jag berättar att han har gjort nio matcher, vilket troligtvis är för få, men att man aldrig vet. Nu på årets kanske varmaste dag, som det är denna dag när intervjun görs, känns i vilket fall som helst november avlägset. Själv ska jag strax åka och bada, han får hålla sig inomhus. På sitt hotellrum. Ladda för match. Så jag säger hejdå. Det känns faktiskt rätt tråkigt att behöva göra det. Jag gillade alltid Robert Åhman Persson.