Måndag morgon: Vad säger man?
Ett åtråvärt guld hade nyss delats ut, ett annat skulle strax påbörja att bärgas. Så kändes det för en vecka sedan. Och idag..? Suck och stön.
Måndag morgons krönika brukar fungera som ett startskott för den nya veckan. Författaren har möjligheten att belysa händelser som påverkat oss de gångna sju dagarna i landet MFF samtidigt som han eller hon kan lägga an stämningen inför den kommande veckan.
Kul grej, liksom. Eller inte.
För vad finns det kvar att skriva? Vem orkar läsa fler kraftfulla synonymer för besvikelse och uppgivenhet? Vem kan möjligen låta sig luras av bortförklaringar och svepskäl två dagar efter en förlust? Vilka ord kan skänka hopp och förtröstan åt morgontrötta supportrar eller himmelsblå semesterfirare?
Förra måndagen delades av två olika känslor, tomheten efter ett nyss avslutat världsmästerskap och förväntan inför den stundande allsvenska omstarten. Bilderna av pokalen i Casillas händer blandades med positiva tankar kring ett utvilat, omladdat och påstridigt Malmö FF. Ett åtråvärt guld hade nyss delats ut, ett annat skulle strax påbörja att bärgas. Så kändes det för en vecka sedan. Och idag..? Suck och stön.
Det kommer alltid förluster. Det är löjligt att tro något annat. Även världens bästa lag förlorar ibland. Se på Spanien mot Schweiz till exempel. Antagligen är det till och med så att förlusterna behövs. De krävs för att bra lag inte ska tillåta sig att slappna av och bli övermodiga. Man måste veta hur det känns att förlora innan man kan tvinga sig att göra allt för att undvika ett nederlag. Så tänkte jag efter att Mjällby hade slagit ut oss ur cupen. Men nu? Öh...
Det är lätt att raljera över hur ett lag plötsligt underpresterar, hur en tränare misslyckas med sina på förhand goda intentioner och hur spelare levererar långt ifrån sin egentliga nivå. Det är svårare att förstå hur det kan hända.
Det är ett tag sedan jag flyttade ifrån Malmö så jag kanske inte är helt uppdaterad på området. Men jag har en bild av en typisk attityd som kommer fram hos malmöborna när di blåe gått in i en sämre period. ”Ah, det är bara pengar som gäller i det gänget, två bra halvlekar och sen sticker de. Och styrelsen gnuggar händerna. Det finns inget hjärta längre.”
Jag är rätt säker på att det inte stämmer. Eller, rättare sagt, jag vet att det inte ligger till så. Men jag har ändå svårt att begripa vad som händer när en plattmatch följs upp av ytterligare en. Om det hade handlat om träning eller en betydelselös match i slutet av en redan avgjord serie, visst. Men nu?
En närapå fantastisk vårsäsong avbröts av ett närapå två månader två långt uppehåll. Under den perioden hann Malmö FF med att spela blott två träningsmatcher och en cupmatch. Ett märkligt sätt att konservera god form, kan tyckas. Nu ska man däremot möta Fulham, mitt under pågående säsong. Hur har man tänkt?
Å andra sidan, segrarna mot Syrianska och Brommapojkarna innan sommaren var knappast solklara. Bortaförlusten mot Mjällby var däremot det. Malmö började se tröttkört ut och jag publicerade själv en text där jag menade att VM-vilan kom väldigt lägligt.
Förhoppningsvis ligger det till så enkelt att om den ordinarie succéduon på innermittfältet saknas, en av de viktigaste anfallarna har för mycket kontraktsfunderingar i huvudet och ytterligare två eller tre spelare har en dålig dag så blir det svårt. Får man dessutom ett skitmål mot sig efter sex sekunder, då blir det antagligen för tufft.
Om vi ska ha anledning att fortsätta prata om guld är tyvärr mer upp till Helsingborg än någon annan. Men det finns annat att spela om. 2010 har fortfarande chansen att bli den bästa säsongen på sex år. Det skulle också betyda mycket, och hittills har truppen och dess ledare visat sig vara värda ett sådant framsteg. Ny match på lördag, framåt Malmö!
