När vill vi att guldet ska komma?
Det är många år sedan nu som MFF vann SM-guld. Hur länge orkar vi supportrar vänta, har vi tålamod nog till en långsiktig satsning?
När man i oktober 1988 cyklade hem från Malmö Stadion med MFF:s förkrossande seger över Djurgården på näthinnan kunde man inte ana att det skulle gå en herrans massa år innan MFF skulle bli svenska mästare igen. MFF var ju i särklass sveriges bästa lag och ekonomin var stabil. Nu har det gått över tretton år och SM-gulden har lyst med sin frånvaro.
Det är alltså inte konstigt att vi supportrar är oerhört sugna på ett nytt SM-guld. Det guldet som hamnar i Malmö inom en snar framtid (jag är övertygad om det) kommer vara ett av de skönaste himmelsblå gulden någonsin. MFF har varit nere på botten och vänt och hela Sverige har öppet hånat en av landets stoltaste idrottsföreningar. Revanschen kommer kännas så skön när den väl kommer. Frågan är då om vi vill att guldet ska komma nästa år eller vill vi suga på karamellen ett tag till?
Frågan kan anses en aning konstig eftersom det för många är självklart att alla vill att guldet ska komma så fort som möjligt och sedan ska det helst komma ett till och ett till o.s.v. Men hur kul är det egentligen? En av anledningarna till MFF:s ökade publiksiffror den senaste tiden är just suget efter framgång. När väl framgången väl kommer finns risken att en tomhet infinner sig bland alla MFF:are. Känslan kan säkert liknas vid den man som liten pojke kände efter att årets sista julklapp hade öppnats.
När sedan ytterligare ett guld hamnar i MFF:s ägo kommer kraven på MFF återigen öka och 80-talets tristess infinner sig. När MFF bara vann och vann gick publiken till Stadion utan chans att vinna något på det. Vann MFF med 4-0 gjorde MFF vad de skulle och det var precis vad publiken förväntat sig. Vann MFF med endast ett mål mot noll eller, gud förbjude, tappade poäng, då var matchen en enda lång besvikelse för den bortskämde supportrern på läktaren. Den situationen vill vi väl inte ha tillbaka? Segerns sötma smakar helt enkelt inte tillräckligt gott om man får smaka den för ofta.
MFF och Tom Prahl vill på lång sikt göra MFF till den stolta förening den en gång har varit. Fakta är att Prahl vunnit serien någon gång med alla lag han har tränat men det har inte gått på ett år att bygga upp de framgångsrika lagen. Första året i HBK var något av en besvikelse men alla vet hur Prahls karriär i Halmstad fortsatte. Prahl kommer troligen behöva minst ett år i MFF för att kunna bygga ett mästarlag. Det är viktigt att vi supportrar är inställda på det redan nu så att vi nästa år kan glädja oss åt en plats på den övre halvan av tabellen. Ärligt talat så är det ju så att med de fyra senaste säsongerna i tankarna så kommer vi supportrar glädjas åt minsta lilla framgång. En rätt slagen passning eller ett genomtänkt anfall räcker för att ett allmänt välbefinnande ska infinna sig på ståplats.
Vi kan väl nöja oss med det ett år. Välbefinnandet får gärna kryddas med några hysteriska glädjeänslor efter någon derbyseger eller varför inte några klassiska vändningar i slutminuterna. Det är ju sånt som gör att vi står ut med fotboll även när det går dåligt för laget vi älskar. De små detaljerna som skänker en så mycket glädje att man orkar fortsätta engagera sig år efter år. Vi MFF:are får inte tappa de detaljerna på vägen nu när vi har Zlatan-miljonerna, publiken, sponsorintäkterna och mästartränaren. Vi får aldrig bli så mätta som vi blev på 80-talet. För då tappar vi hela tjusningen med fotboll.
Så mitt svar på frågan är att jag faktiskt gärna väntar lite på guldet. Låt Prahl sätta sin prägel på laget och föreningen. Låt ungdomssektionen få lite tid på sig att lotsa in lovande ungdomar i seniortruppen. Det enda jag kräver är att laget visar mer hjärta, mer kämpaglöd och varför inte ett grundspel det närmsta året. Det borde väl inte vara helt omöjligt?
