D-Rex, historien går igen
En historisk krönika innebär ett trivsamt pusslande med en mängd små bitar som fogas ihop till en sammanhållen berättelse. Somliga bitar tycks inte passa in och klipps bort för att texten inte ska bli för lång. Föga anade Harald Perby att en bit som klipptes bort i gästkrönikan ”Våra värsta rivaler” skulle gå i repris 41 år senare. Här kommer den!
Hur många var vi inte som under torsdagen fick svara på frågan ”Honom har jag aldrig hört talas om, varifrån kommer han?” och så får man berätta kort om en ung talang som kommit från Lund för att avgöra ett dramatiskt sydsvenskt derby som även var seriefinal..
Det började med en viss herr Tobias Mattson viftade med gula och röda kort i tid och framför allt i otid. Plötsligt stod vi utan våra anfallare inför ett extremt viktigt derby och då dök D-Rex upp. Resten är himmelsblå historia och det var dags att plocka fram en av bitarna som tycktes överflödiga i krönikan. Det har nämligen hänt förr i MFFs historia att en nästan okänd påg med rötter i Lund klivit in i handlingarna och avgjort ett viktigt derby där laget har varit rejält vingklippt.
Året var 1969 och vi var med i toppstriden. På nya Ullevi hade vi åkt på obehagliga 3-0 i baken och fått Dag Szepanski utvisad efter något som beskrevs som ”direktspark i plågoanden Gunder Högströms bak!”. Det blev tre matcher på läktaren. Dessutom skadades Lasse Granström, vår eminente mittfältsmotor och det såg ruskigt dystert ut. I nästa omgång stod vi därför utan två nyckelspelare och det kändes som om vi skickade upp killarna på slakt till Värendsvallen, det vankades derby mot de svenska mästarna, de nyblivna rivalerna Öster.
Det var då radion rapporterade om att en totalt okänd debutant på sin högerkant lurade Österspelarna så att de sprang i alla upptänkliga väderstreck. Han var inblandad i förspelet till 1-0 och gjorde själv 2-0 på retur och före nästa hemmamatch bestods Tommy Andersson från Lund en ljudlig hyllning utan att ha spelat en sekund på Stadion. En blivande förbundskapten reducerade så att det slutade 2-1 men MFF bärgade båda poängen. Många av oss som var med då kände därför igen historien när D-Rex visade vem som är bäst i Skåne.
Tommy Andersson blev symbolen för en spelare som var mycket lojal mot klubben. Under hans elitkarriär var MFF nästan jämnt i toppen. Eftersom konkurrensen var stenhård satt han långa perioder på bänken. Det skrevs hundratals spaltmeter om Sveriges bäste reserv som hade platsat i vilket annat allsvenskt lag som helt. Emellertid stannade han och fick till slut kröna sin elitkarriär som en i laget som vann bragdmedaljen.
