Efter 100% på plan och läktare vann spelare och fans derbyt tillsammans
Laget och fansen verkar leva i symbios med varandra. Genom en hundraprocentig insats på plan och läktare vann man tillsammans slaget om Skåne
Om man inkluderar tränings- och cupmatcher gissar jag på en siffra närmare tusen. Så många A-lagsmatcher har jag sett under mina 28 år som MFF-supporter.
De allra flesta utav matcherna har jag glömt. En del kommer jag ihåg när folk börjar prata om dem. Sen finns det några stycken som jag aldrig någonsin kommer glömma. Som när vi besegrade AIK med 5-2 i SM-finalen 1986, när vi vann över Inter på San Siro 1989 och när 8000 MFF-supportrar vallfärdade till Ullevi en regnig höstdag i oktober 2004.
Förväntningarna inför onsdagens derbymatch mot Helsingborg var enorma. Matchen var sedan länge utsåld och i flera veckor hade det pratats och skrivits om matchen som skulle kunna bli avgörande för vilket lag som skulle ta SM-guld.
För egen del inleddes uppladdningen med ett besök på Möllan. På Ölcaféet, där varenda millimeter var fylld av himmelsblå supportrar, var stämningen på topp och det sjöngs om att guldet skulle hem till Malmö igen. Normalt brukar jag vara hypernervös inför MFF:s matcher, men inte den här dagen av någon konstig anledning. Jag kände ett enormt lugn inom mig och försökte övertyga mina vänner om att det skulle bli tre poäng.
Strax före klockan 18 gick vi över gatan till Möllevångstorget för att gå med i den gemensamma marschen till Stadion. För mig var det första gången och till en början ska jag erkänna att jag undrade vad jag gett mig in på. Efter att ha fått en smällare i min stövel som barn har jag stor respekt för raketer och är inte direkt något fan av nyårsafton. Till en början smälldes och eldades det enormt i ledet, men efterhand lugnade det ner sig. Det var hursomhelst en häftig känsla att tillsammans med hundratals andra MFF-supportrar marschera tillsammans mot Stadion. Känner mig stolt över att vara en del av MFF-familjen.
Inne på Stadion bjöds det på en fantastisk inramning i form av fullsatta läktare och två fina tifon. Helsingborgsfansen vecklade ut en enorm overheadflagga på sin sektion med texten “När Kalle Svensson tittar ner är det mästarna han ser”. Snyggt och med glimten i ögat.
Ändå var det ingenting i jämförelse med vårt eget tifo. Detta inleddes med ett läckert flagghav i ljusblått och vitt. Efter detta följde en oerhört vacker hyllning till Bob Houghton och hans grabbar som avbildats på en enorm overheadflagga som vecklades ut på ståplatsläktaren. Tanken slog mig att detta var ett tecken på att det är dags för MFF att spela i Europa igen.
När matchen drog igång var stämningen och trycket på Stadion helt enorm. Klacken visade sin klass och sjöng som den aldrig gjort förut. Resten av publiken drogs med och det sjöngs, klappades och skreks över hela Stadion. På min sittplatssektion brukar folket normalt sett vara ganska lugna, men nu stod folk upp och skrek på både domare och motståndare. Alla verkade inställda på att göra sitt yttersta för att bära fram laget till seger.
På planen såg det inte annorlunda ut. Spelarna gav allt och vek inte undan en tum i de många närkamperna i matchen. Daniel Andersson var fullständigt lysande i backlinjen och satte effektivt stopp för Helsingborgs skyttekung Alexander Gerndt. Wilton Figueiredo och Ivo Pekalski vann mittfältskampen och på topp märktes det inte att MFF spelade utan sina båda ordinarie anfallare. Guillermo Molins jobbade kopiöst och allsvenske startdebutanten Dardan Rexhepi behövde bara dryga kvarten på sig innan han kunde ge hemmalaget ledningen i matchen.
I andra halvlek kändes det som att matchuret hade stannat. Helsingborg hade ett par bra chanser att utjämna och det var riktigt nervöst. En kvittering i det läget och det hade känts som en förlust. När Wilton pangade in 2-0-målet på övertid var det en obeskrivlig lycka och hela stadion exploderade.
När slutsignalen ljöd steg ett jubel till skyn som om SM-guldet redan vore bärgat. Spelarna visade upp en sällan skådad glädje och i stort sett hela truppen hade tagit sig ner på innerplan för att fira segern. Man lät sig hyllas av fansen, sjöng och hoppade tillsammans med dem. Det går inte att komma ifrån känslan av att laget och fansen verkar leva i symbios med varandra. Genom en hundraprocentig insats på både plan och läktare vann man tillsammans slaget om Skåne.
Tack alla inblandade för en makalös fest! Det här kommer definitivt bli en sådan match jag kommer att minnas.