Måndag morgon: Ett sent tack
Kalla det ett gift, kalla det en förbannelse. Det rätta ordet är svårt att hitta. Vilken diagnos går att ställa på en grupp som gemensamt håller 343 och 377 som heliga tal?
Hur kan du hålla på? Hur orkar du? Har du inget bättre för dig?
Frågorna är befogade. Att följa ett fotbollslag kan liknas vid ett missbruk. En sjukdom där den drabbade förtvivlat försöker kontrollera sitt beroende. Drömmarna om framgång och glädjen över segrar skänker både energi och optimism. Men baksidan är desto mörkare, en tillvaro där besvikelsen och maktlösheten tillåts förmörka vardagen.
Åtskilliga kronor spenderas på matchbiljetter, bortaresor och identitetsförstärkande souvenirer. Inget fotbolls-fan i världen skulle våga titta på ett sammanställt kvitto över alla sina pay-per-view-beställningar, kulörta halsdukar och överkokt varmkorv utan att ha en grav ångest över summans storlek. Om man kunde omsätta alla de timmar som läggs på att se fotbollsmatcher, att analysera träningsrapporter och lusläsa referat i reda kontanter, då skulle varenda supporter vara rik.
Tänk på allt som försummas. Hur många goda middagar, hjärtliga möten och egna konstruktiva projekt uteblir varje vecka på grund av sportspeglar, kvällsmatcher och tipslördagar? Tänk på några av alla de olika saker livet erbjuder. Hur mycket av dem får stå tillbaka för kval, cuper och försäsonger?
Nåja, allt ska förstås inte målas i svart. Nog är det flera av oss som förutom att längta efter träläktare och vänsterfötter då och då går på konsert eller läser en bok. Visst kan också vi upptäcka och utforska andra länder, till och med under dess inhemska fotbollsligors uppehåll. Nog är vi många som både utnyttjar vår rösträtt och plockar ut föräldraledighet. Vi kan förstås också både källsortera och samåka. Även vi fotbollssupportrar utgör en fungerande del av samhället.
Men samtidigt, vi bär på något. Kalla det ett gift, kalla det en förbannelse. Det rätta ordet är svårt att hitta. Vilken diagnos går att ställa på en grupp som gemensamt håller 343 och 377 som heliga tal? Hur mår egentligen vuxna människor som reflexmässigt vänder sig om efter småkillar i fotbollströjor för att kolla vilket namn som står tryckt på ryggen? Hur kan man resonera med någon som anser att frågan om konstgräs är lika miljökänslig som den om kärnkraft?
Det var derby i onsdags. Inga riksdagsval, bilbesiktningar eller tandläkarbesök i världen kan uppbringa den oro som ett derby kan. Att serieledningen dessutom låg i potten gjorde förstås varken morgonen, arbetsdagen eller timmarna innan match lättare att ta sig igenom.
När det äntligen var dags satt jag ensam och beredd vid en av sportbarens skärmar. Nervös och orolig, men redo. Sekunder innan avspark kom ett par in genom dörren och slog sig ner bredvid mig. Han i ljusblå tröja, hon med ett moderligt leende. Några trevande försök till konversation togs men utan blickutbyte. Samtliga ögonpar var riktade mot Slaget om Skåne. Jag fick intrycket av mina bordsgrannar som trevliga, men jag var oförmögen att ge respons. Jag hörde mig själv ibland säga jo, mmm och oj utan ha någon egentlig aning om vad jag svarade på.
Dardans vändning, skott och mål blev förlösande. Ingen isbrytare är så naturlig som ett spontanvrål supportrar emellan. Ingen gemenskap är starkare än den mellan några få jublande människor i en lokal full av undrande hockeyåskådare. Bara med en nyfunnen fotbollsvän känns en offentlig high-five inte det minsta töntig.
Resten av matchen delade vi på. Vi delade spänningen, rädslan och till slut den totala glädjen över slutresultatet. Därefter, ett handslag, farväl och hemfärd i Motalahösten.
Årets match är färdigspelad men säsongen lever än. Malmö FF måste redan ikväll ha laddat om och ställt in siktet på att möta Djurgården för att behålla greppet om guldstriden. Jag fattar inte hur det ska gå till, fem dagar senare har jag fortfarande inte landat. Men så är ju inte jag fotbollsspelare.
Det är kvällar som den i onsdags som är anledningen till att man håller på. Det är sådana mål som Wiltons som gör att man orkar. Och nej, när Malmö FF spelar och vinner sådana matcher har jag verkligen inget bättre för mig.
