Ernst rapporterar
"Träningen är en dröm! Intensiv, instruerande, meningsfull, tempofylld, sprakande, bejakande, laddad."
I: "Jag är här / Jag är där / Jag är everywär"
Tisdag eftermiddag i Malmö. 36:e dagen e TP. Vädret är elakare än polisbrutalitet, dödsstraffet och den överhängande faran för kärnvapenkrig. Ändå: upp på cykeln, genom stan, bort till Stadion. På väg till träningen så passerar jag Jörgen Ohlsson. Han springer för sig själv i Pildammsparken. Det går undan, så det verkar inte vara någon större fara med honom. Bra. Väl framme så är de himmelsblå i full gång. Jag och en tio-tolv andra förvirrade själar ska nu stå här i en och en halv timme och frysa hälften av våra kroppsdelar av oss.
Närvarande är, av de som ska vara närvarande: Driss, Daniel, Roth, Kjellin, Ivan, Mete, Concha, Samba, Jon, Kennet, Brian Steen, Mattison, Mackan, Ijeh, Lilienberg, Yngvesson, Skoog. Närvarande, fast lite vid sidan av: Fredrik Andersson. Närvarande, av de som inte ska vara närvarande: Winquist. Närvarande, av de som av någon bisarr anledning har fått fel på minnesförmågan och begett sig till fel lags träning: Milan. Närvarande, av de bebisar som ska vara med då och då: Billy Berntsson, Patrik Åkesson, Freddy Borg samt målvakten som jag glömt förnamnet på, men som heter Pode i efternamn. Frånvarande: JO (som alltså kör enskild löpning), Sörensen (som ingen vet var han håller hus), Elanga (som just nu befinner sig i Mali i Afrika för att ta en plats i Kameruns landslag i Afrikanska Mästerskapen och sedan VM) och Lee (som tydligen också är i Afrika, men på semester).
Följande tio namn är nu helt borta och kan med säkerhet raderas ut från den del av hjärnan som enbart används till att fundera kring MFF: Jonnie Fedel, Johan Laursen, Olof Persson, Jimmy Tamandi, Ylli Shabani, Richie Oteng Mensah, Fredrik Jönsson, Darko Marasovic, Gezim Osmani, Thomas Strandberg.
Truppen är väl i det närmaste klar nu. TP har 22 man att jobba med. Det var ju vad han ville ha. Kanske skaffar vi den där finnen också. Fast jag ser med lystna blickar på artikeln i Kvällsposten där Jocke Björklund uppges vara på väg bort från Venezia. Fast det stannar väl bara vid en våt dröm. Men räcker de spelare vi har? Många är tveksamma. Jag med, lite då och då. Fast så tänker jag på när Bob Houghton kom hit i januari 1974. Han fick ett nyförvärv, en okänd forward från Eskilsminne. Tre magnifika träningsmånader och en fyra-fem tävlingsmatcher senare så satt taktiken och vi spelade skiten av allt inom syn- och räckhåll. Samma sak nu? Jag tror i alla fall att Tom Prahl är den viktigaste värvningen på lång, lång tid.
II: "Man kan springa från Örebro till Paramarimbo / Men utan konfrontation, man bara famlar i blindo"
Vänner och gott folk, låt mig berätta om underbara ting: träningen är en dröm! Intensiv, instruerande, meningsfull, tempofylld, sprakande, bejakande, laddad. Först är det den obligatoriska uppvärmningen. Därefter kör man "fyrkanten" där fem man utan västar ska hålla bollen i spel utan att de tre spelarna med västar får tag i den. Västarna får poäng när de snor bollen. Alla är jävligt medvetna om vem som har mest poäng och det slits, kämpas och slängs svordomar i en helt igenom njutningsfull attackeufori.
TP håller i den ena gruppen, Palmér i den andra. Jag bevakar TP:s gäng extra noga. Alla skiftas om att vara jagare och jagande. Efter cirka tjugo minuter så står det klart att Mete, Kennet och Billy vunnit. TP kikar på Brian Steen, Skoog, Daniel och de andra lite äldre spelarna och säger med honung i rösten: "Ungdomarna vann. Mycket bra!". Skoog svarar med att väsa invektiv för sig själv. Mattison ser ut som ren ondska personifierad. Brian Steen självspäker sig med armhävningar.
Sedan är det dags för taktikgenomgång med koner och tydliga exempel. Tyvärr förs detta mitt på plan utom hörhåll. Jag funderar ett tag på att gå bort till gruppen av spelare för att kunna lyssna, men ångrar mig. Men vill ju inte gör sig ovän med magister Prahl.
Större delen av träningen spelar man tre mot tre på ungefär halva planen. Man övar försvarsspel, rörelsemönster, positionstänkande. TP är med, mitt i händelseranas centrum, hela tiden. Han blåser av med ojämna mellanrum, förklarar hur han vill att folk ska agera, visar sina idéer. Intressant är att se hur mycket tid han lägger på Ivan. Det är som vore han en baby: han ska matas, vaggas, bytas på. Så plötsligt en dag har han vuxit upp till en stor mittback.
Sista tjugo minuterna spelar man sju mot sju. Tre lag. Mackan snurrar med Concha så att man blir helt pilsk. Samba ser stark och snabb ut, det är stor skillnad mot förra säsongen. Jon jobbar som om hans liv hängde på det. Mattison orsakar stor skada bland ömtåliga porslinsfigurer. Brian Steen utstrålar en kraft, en attityd, en elektricitet som förbluffar. Och Ijeh gör två mål, bägge på sinnesutvidgande skott från långt avstånd. Rakt upp i nättaket. Driss hinner inte ens reagera. Det ena med vänstern, det andra med högern, ingen pardon.
På grund av utrymmesbrist får du klicka här för att läsa resten av rapporten
