Lysande uppföljare till Blådårar
Favorit i repris. Nu i Blådårar-tider passar det kanske bra att dra fram den nu nästan två månader gamla recensionen ur malpåsen...
När man efter tre timmar i bil rullar förbi IKEA i Kållered strax utanför Göteborg kan man inte låta bli att stilla undra hur mycket fotbollssupporter man egentligen kan bli. 28 mil upp och lika långt tillbaka för att gå på bio. Det kändes aningen skruvat. Nu några timmar senare känns det inte så, det känns som om att åka till Göteborg för att gå på bio var något av det mest självklara man kunde företa sig en måndagskväll. Anledningen till detta är den oerhört kärleksfulla filmen Blådårar 2 – vägen tillbaka som ingick i tidningen Offsides Fotbollsfilmsfestival på Pusterviksteatern vid Järntorget.
Teatersalongen var fylld till bredden med nyfikna göteborgare, en nervös filmskapare och fyra MFF-supportrar utan egentligen några förväntningar alls. Möjligen fanns det en liten gnagande oro hos de fyra blådårarna över att de skulle bli besvikna, det var ju trots allt en uppföljare som skulle rulla igång på filmduken och alla vet ju att uppföljare alltid gör biobesökare besvikna. Men när filmen hade gått i endast några minuter kände nog alla, vare sig de var göteborgare eller MFF-supportrar att de inte skulle bli det.
Filmen börjar oerhört vackert med en kort historisk tillbakablick på alla de framgångar MFF har haft genom åren. Bilder på guldhjältar och klassiska mål varvas med alla de Von Rosen-pokaler som hamnat i MFF:s ägo. Barskt avslutas sekvensen med ruggigt bekanta bilder från en oktoberdag på Råsunda 1999. Dagen för den definitiva nådastöten i MFF:s inre. Dagen då allt blev klart, MFF skulle spela i Superettan nästa säsong. Det var slutet på en historisk epok men också början på vad som skulle visa sig bli vägen tillbaka.
Filmens skapare Magnus Gertten, Fredrik Gertten och Stefan Berg har valt att skildra vägen tillbaka genom att följa två personer, lagets superstjärna Zlatan Ibrahimovic och supportern Lasse Nilsson. Dessa båda verkar vid en första kontakt vara som natt och dag, men ju längre filmen går så hittar man likheter som osäkerhet, sårbarhet och kaxighet. Motgångarna dyker upp för de båda under säsongen. I Zlatans fall handlar det om brända målchanser och lagkamrater som tycker att han inte spelar för laget, och i Lasses fall om arbetslöshet och en avstängning från alla fotbollsarenor i Allsvenskan och Superettan. Båda tacklar dock problemet med glimten i ögat och med träffsäkra kommentarer. Det finns en positiv inställning hos båda två som gör filmen varm även om optimismen yttras på olika sätt. Zlatan vill ha en lila Lamborghini Diablo och Lasse vill ha en skön och bekymmersfri tillvaro med sin älskade Maria.
I filmen får vi även följa Zlatans ledsagare och beskyddare Hasse Borg samt såklart en hel del andra spelare i MFF förutom Zlatan. Hasse Mattisson tog som lagkapten på sig ansvaret att berätta för filmteamet vad han och de andra äldre spelarna tyckte om Zlatan och det är hårda ord som kommer från Mattisson. Zlatans egoism och attityd tär hårt på spelarna och när Zlatan till slut får sitt guldkantade proffskontrakt kastas det avundsjuka blickar ner i tidningsartiklarna om Ajax-affären.
Med Blådårar 2 – vägen tillbaka gör filmteamet vad James Cameron gjorde när han släppte Terminator 2. De överträffar originalet med uppföljaren och de gör det med råge. Kommentaren ”den bästa filmen om fotboll någonsin” som hördes i Pusterviksteaterns foajé efteråt kändes varken överdriven eller omotiverad. Aldrig har ett filmteam kommit så nära inpå spelare och supportrar till ett lag som bröderna Gertten och Stefan Berg. Det är starkt, det är känslosamt och det är roligt. Det är helt enkelt förbannat bra.
Himmelrikets betyg på Blådårar 2 – vägen tillbaka är en solklar femma. Det enda som drar ner ens humör lite just nu är att man får vänta ända tills den 22:a mars innan den har officiell premiär. Men den som väntar på något gott...