Ernst rapporterar
...om kramhögar, armhävningar, fyrkanter, bra passningspelare och mindre bra passningspelare. Med andra ord ännu en underhållande träningsrapport.
Det börjar med en lek som jag har sett mina barn syssla med på dagis. Man springer runt, runt, runt och plötsligt blåser dagisfröken (läs: TP) i visselpipan. Då ska man kramas i högar. De som inte blir del av kramhögen får ett förutbestämt straff. På dagis ska man hoppa på ett ben fem gånger, eller sjunga "Bä bä vita lamm" eller nåt sånt. På MFF:s träning är det tio armhävningar som gäller.
När mina barn leker det här på dagis så är det såklart under högljudda skratt och stim. Det är dock ingenting mot vad spelarna i MFF:s träningsoveraller uppvisar. Uttrycket "bra stämning i truppen" får en helt ny innebörd under de här lekarna.
Närvarande vid dagens träning: Lee, Driss, Daniel Pode (eller om det är Patrik Eklund, jag kan fan inte skilja dem åt), Mete, Kjellin, Ingvarsson, Billy, Jeppe, Ivan, Daniel, Jussi, Concha, BSN, JO, Samba, Jon, Elanga, Kenneth, Mattison, Yngvesson, Skoog, Mackan. Ijeh och Fredrik Andersson tar det lugnare och lattjar vid sidan av med boll. Sörensen är fortfarande knäkonvalescent. Mats sitter på ett plan till Kina. Och Roth har jag ingen aning om var han är.
Först gör man den, för oss träningsbesöksnarkomaner, numera välbekanta "fyrkanten". Åtta spelare ska hålla i bollen så att tre västklädda försvarare inte får tag i den. Högt tempo, hårda närkontakter och bara one-touch tillåtet. Man byter var femte minut och det räknas poäng för mest stulna passningar. Idag sätter sig framförallt tre saker på näthinnan: en betonghård tackling av Mattison, en sublim klack i trångt läge av Skoog och den djupt imponerande intensiteten på alla fötter.
Därefter är det den obligatoriska genomgången av magister Prahl. Alltid mitt på plan. Alltid med samtliga spelare i full koncentration. Och alltid med det defensiva arbetet i fokus.
Nu har man i alla fall kommit så långt i träningspärmen att det spelas försvars- och mittfältsspel. En dryg halvtimme ägnas åt spel åtta-mot-åtta på halv plan. Hel back- och mittfältslinje mot varandra. Anfallarna, som inte får vara med och leka, övar istället avslut tillsammans med Palmér och Eklund (eller om det nu är Pode) på andra planhalvan.
Gula västar (misstänkt förstauppställning) ställer upp med Driss – Vestergaard, Daniel, Jussi, Concha – Elanga, BSN, JO, Jon. Västlösa spelar med Lee – Ingvarsson, Mete, Ivan, Kjellin – Billy, Kenneth, Mattison, Samba.
Prahl är som vanligt mitt i händelsernas centrum. Han blåser av, förklarar, instruerar, rättar till, berömmer. Viktiga ting dryftas: positionsspelet i försvarsomställningen, när det är dags att sätta press på bollhållaren, vem som ska ta djup i backlinjen, hur vi ska få motståndarna att spela bollen dit vi vill, olika alternativ i uppspelsfasen för fyrabackslinjen.
Saker som framgår ytterst tydligt under de här sekvenserna: Jussi är en utmärkt passningsspelare, BSN är en utmärkt passningsspelare, Jon är en utmärkt passningsspelare. Vidare: Daniel är inte en lika utmärkt passningsspelare, Mete är inte en lika utmärkt passningsspelare, Kenneth är inte en lika utmärkt passningsspelare.
Bäst under den här övningen är Billy Berntsson. Han spelar ömsom högerback och ömsom höger mittfält. Han är oerhört vårdad och säker i sitt passningsspel. Det händer aldrig något som inte är väl genomtänkt. Han är snabb, stark och minst lika utmaningssugen som någonsin Elanga eller Concha. När jag ser honom spela så förstår jag varför vi sålde Tamandi. Billy är redan flera klasser bättre och det skulle inte förvåna mig om han spelar allsvenskt redan i år.
En annan som också imponerar mer och mer för varje träning är Driss. Jag tror att vi har en framtida stormålvakt här. Själv är min absoluta favoritmålvakt under de senaste tio-tjugo åren Sebastiano Rossi. Han stod i Milan när de var som allra bäst i skarven mellan åttio- och nittiotalet. Han hade egentligen bara en bra egenskap: att han var så lång. Milan behövde honom bara till en sak: att plocka ner hörnor och inlägg. Resten tog backlinjen (där bland andra Costacurta, Baresi och Maldini spelade) hand om. Och om det någon gång slank igenom en motståndare så blev det mål. Ofelbart. Rossi tog aldrig ett friläge, det var liksom inte hans grej. Han plockade hörnor och inlägg. Inget annat. Min stora förhoppning är att Driss utvecklas till samma sorts målvakt. Så att man tryggt kan lita på att hörnor och inlägg hamnar i rätta händer. Den målvaktstyp som Fedel stod för (kort i rocken, fastfrusen på linjen, tystnadsplikt), hoppas jag att vi slipper för all framtid.
Sist på träningen spelar man fem-mot-fem på liten plan. Här är det friare tyglar. Man får chansen att leka lite mer. Inte fullt så många avblåsningar och förmaningar från vår tränare. Men Prahl står fortfarande där och registrerar varenda liten passning i sitt datamaskinsinre.
Den senaste tidens hetaste debatt på Himmelriket har gällt vissa supporters lite väl ohämmade optimism. Jag har själv varit en av de som låtit de positiva vibrationerna flöda. Det blir lätt så när man besöker träningar och ser underbara ting hända. Men jag förstår kritiken. Jag tycker inte heller att man ska lägga orimliga förväntningar på vårt MFF. Alltså: här kommer några rader med negativ klang avsedda att dämpa gulddrömmarna.
Vi har ett par spelare som jag överhuvudtaget inte förstår vad de har att göra i en allsvensk trupp: Lee, Kenneth, Sörensen, Lilienberg. Speciellt Kenneth är oförklarlig, jag har sett stelbensopererade som är snabbare än vad han är. Vårt försvarsspel ifjol var under all kritik och det kommer att ta TP minst ett år att rätta till det. Speciellt som vi nu har en backlinje som kommer att vara till ¾-delar helt ny. Och som dessutom pratar fyra olika språk sinsemellan. Dessutom är vi fortfarande inte lika bra organisationsmässigt som AIK, Djurgården, HIF, Halmstad och Göteborg.
Mot slutet kommer någon från MFF Support förbi och berättar att de skickat ut medlemsanmälningar till alla spelarna och att Kjellin var den första som gjorde slag i saken. Jag visste väl att det var gott gry i honom.
Till sist: då kan man glädjas åt att vi verkar ha fått en ordentlig förbundskapten för U21-landslaget. Torbjörn Nilsson inledde nämligen sitt arbete med att omedelbart plocka ut Jon och Mackan i sin första trupp.