Ernst rapporterar
...om kärlek och hat.
"...det mångåriga brödrakriget mellan blått och gult, som vid många tillfällen visserligen varit onödigt hetsigt men som också betytt ofantligt i positiv riktning för de båda klubbarna..."
(Eric Persson angående rivaliteten Malmö FF-IFK Malmö, skrivet 1960)
Det tog hus i helvete.
Jag trodde att jag presenterade åsikter som i princip delades av samtliga Sveriges fotbollsfans. Jag trodde att rivalitet mellan närliggande klubbar var en grundförutsättning för ett intressant fotbollsklimat. Jag trodde att alla MFF:are hatade HIF och TFF och vice versa. Inget av detta stämde.
Det var många intressanta saker man fick läsa om sig själv på forumet från människor man aldrig träffat. Jag har blivit beskylld för att ha dåligt ordförråd, låg intelligensnivå, befinna mig i apstadiet, ha kränkt folk, ha levt ett avundsvärt liv samt ha kommit med åsikter som "i sin förlängning manifesterar sig genom kravallutrustad ridande polis utanför svenska fotbollsarenor".
För säkerhets skull så kollar jag de ordböcker jag har härhemma efter det ömtåliga ordets korrekta betydelse. Norstedts svenska ordbok (andra upplagan, 1988) översätter ’hata’ med ’känna mycket stark eller djup motvilja mot’ och Bonniers Synonymordbok (första upplagan, 1991) listar ’avsky, starkt ogilla, sky, hysa stark motvilja mot, tycka mycket illa om’ som sina synonymer. Alla dessa ord och uttryck skriver jag helt och hållet under på. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Dessutom ringer jag runt till mina närmsta MFF-vänner och gör en snabbenkät: alla är helt nere med mig.
Jag är fullständigt förbluffad över folks känslor.
Samtidigt måste det ju innebära någon sorts form av tröst för TFF:arna och HIF:arna, eftersom en stor del av min fotbollstankemöda handlar om hur vi ska kunna piska dessa bägge lag. Kom ihåg: det är en nästan otäckt tunn linje mellan kärlek och hat. Jag menar, om någon frågar mig vad jag tycker om ÖIS, GIF Sundsvall eller Ljungskile så blir svaret att jag har samma åsikt om dessa lag som jag har om aprikosmarmelad… jag vet vad det är och vad man har det till, men det är inget som intresserar mig.
TFF och HIF betyder något för mig. De är viktiga. Det är lag som rör mig. Icke desto mindre hatar jag dem.
Jag måste ändå ställa frågan: det finns alltså TFF-fans och HIF-diton som loggar in sig på den allra mest himmelsblå MFF-sidan på nätet och förväntar sig hyllningar till deras lag? De måste leva i en värld som får kvantfysiken att framstå som simpel matematik. När jag checkar de andra lagens nätsidor så förväntar jag mig sannerligen inte att få läsa oden till Malmö FF:s ära. Det skulle göra mig mycket misstänksam. Tvärtom så blir jag glad när jag läser rivalitetshetsande, det stärker mig i min MFF-tro och får mig att börja ladda, längta och drömma om vinster över dessa ondskans flaggskepp.
Samtidigt så måste det finnas lite logik i hatet. Man ska vara en rätt skadad MFF-supporter för att inte kunna erkänna Henrik Larsson som en av världens bästa anfallare, oavsett hans ursprung i den där osympatiska föreningen några mil norr om Malmö. Likaså har jag inga problem med att konstatera att Jonas Nilsson var planens klart bästa spelare i tisdags. Men jag tycker inte mindre illa om HIF eller TFF för det.
Hatet är alltså en grundbult för fotbollskärleken. Så länge det sker verbalt, städat och inom lagens råmärken. Jag tycker illa om TFF och HIF som fotbollsföreningar, därmed inte sagt att jag ogillar deras fans eller människorna som befolkar dessa städer. Jag känner flera supporters till de andra Skånelagen och kan föra normala konversationer med samtliga. Jag vill inte dra kniv, börja skrika invektiv eller sparka sönder smalben när jag träffar dem. Ingen av dem har heller någonsin gett uttryck för att ha blivit kränkta för att jag sagt till dem att jag hatar deras favoritlag.
Nu har jag inget mer att säga i det här ärendet. Jag hatar TFF och HIF. En hel hög andra MFF-fans gör det inte. En hel hög TFF- och HIF-supporters tycker att det är fel att hata varandra. Andra känner samma sak som jag. Vi får helt enkelt lära oss att leva med alla de här disparata känslorna i supporterkretsarna. Kanske hör det inte hemma på svenskafans.com. Det får Jakob och de andra redaktörerna avgöra. Eller ännu bättre: det får läsarna avgöra. Vill majoriteten av himmelrikets läsare att jag ska sluta skriva här så gör jag det och drar mig tillbaka som en sorts fotbollslitteraturens svar på Salman Rushdie.
En sak till bara: kallar man Peter Ijeh för Kunta Kinte så har man, i alla fall i mina ögon, förverkat all rätt att deltaga i diskussionen. Det djupt ironiska i det där rasistiska påhoppet är ju att TFF några minuter efter Ijehs inhopp bytte in Wellington Andersson, en ytterst lovande junior, också forward och också svart.
Egentligen skulle jag ha skrivit en krönika kring B-lagets 2-0-vinst över Ängelholm, men nu blev det en genomgång av det passionerade hatets mekanismer istället. Fast några tankar måste få lov att sippra ut, eftersom jag nu ägnade bättre delen av torsdagskvällen åt att förfrysa hälften av mina kroppsdelar. Jag räknar till halvdussinet intressanta tankegångar...
1) Om man bortser från de kortare inhoppen av BSN och Ingvarsson i tisdags så var det fjorton helt nya spelare som matchades i dagens drabbning och då tyckte ändå jag och flera av mina vänner att det var ett av de bästa B-lag som MFF ställt på benen under flera års tid. Vi har en fin bredd...
2) Bäst på plan var Joseph Elanga, snabb och teknisk, sugen på att utmana, bra också i det defensivt arbetet vilket rönte beröm från Prahl, skottvillig, det såg helt enkelt ut som när han var som bäst ifjol...
3) Det är rätt så fascinerande att se vilken uppslutning det är kring MFF. Vi var väl nästan hundra huttrande åskådare kring konstgräsplanen, men mer intressant var att ett par av de lediga spelarna samt Hasse Borg och Bengt Madsen var där. HB stannade hela matchen och gick och klappade om killarna efteråt och såg lika nöjd ut som hade vi vunnit allsvenskan...
4) Det är ett evigt tjat från min sida, men upprepning är lärdomens moder så här kommer det igen: vilken forwardsbesättning vi har! Idag gjorde Rosenberg skäl för sitt Dubbel-Mackan-alias, i tisdags var Yngvesson och Ijeh bäst och alla vet vi vad Skoog kan och så kommer det besked om att Lilienberg stannar. Det ser onekligen bra ut...
5) Jag borde inte skriva det här, speciellt inte efter mina tidigare impopulära sågningar av Kenneth och Baxter, men efter att ha skådat 25 himmelsblå spelare i aktion i tisdags/torsdags så är det lätt att konstatera: Kenneth är absolut sämst. Jag menar inget illa, han är säkert en trevlig prick och jag skulle aldrig vara elak mot honom under match, tvärtom så stöttar jag laget till hundra procent, men så här efteråt, när man sitter och analyserar bland vänner så blir kontentan att han måste genomgå en total metamorfos för att överhuvudtaget vara aktuell för en enda allsvensk minut till...