Farhågor och frågor
Ökat publiksnitt och förmodligen chansartad fotboll, om än underordnat ett spelsystem, som kanske resulterar i en sjätte plats. Detta är vad de himmelsblå kanske har att se framemot i årets allsvenska.
Många farhågor har besannats och frågorna som uppstått är lika många de. Jag har nu bevistat ett stort antal träningspass och medföljande träningsmatcher, både för A-laget och för de mera segervissa reserverna men jag är långt ifrån nöjd med de svar jag hittills fått. Visst, det är sant att tränare Prahl bygger för framtiden, men hur långt fjärran ligger då denna framtid?
Optimism
Jag har varit optimistisk efter många av de träningar jag beskådat. De ingav mig hoppfullheten om ett spelande Malmö FF, som kanske, kanske kunde föra spelet på plan. Snabba spelvändningar, press på bollhållaren, kantspel, två tillslagsfotboll, bollar från backlinjen via innermittfältet som sedan serverar anfallarna djupledsbollar – detta har jag blivit vittne till men det är också allt.
Allt detta har varit som ett smörgåsbord för oss som upplevt och genomlidit ett antal svåra Malmö FF år, inte bara säsongen 1999, men smörgåsbordet har inte smakat lika gott, varierat och spännande under match som det gjort under träning. Vad beror då detta på?
Ovana
Malmö FF har de senaste åren spelat något av långa bollar till ingenmansland i hopp om räddning. De har nu en lång fotbollsrehabilitering att se framemot. Långbollarna ska ersättas av kantspel, direktpass, snabba uppspel, ett spelande mittfält, aggressivitet och bättre positionsspel utan boll. Allt detta lärs ut under träning men det tar tid att gnugga bort gamla fula ovanor. Hösten kommer säkert att bli mycket trevligare för oss himmelsblå än vad våren kommer att vara.
Oro
Är spelarmaterialet inte av den kaliber som Prahl först invaggades till att tro?
Har det värvats fel spelare och spelartyper?
Är Malmö FF inte bättre än den nionde placering de erövrade förra säsongen?
Har vi än en gång drabbats av övermod?
Onekligen övermod
Det är uppenbart att vi inte har det fullständiga lag och spelare som Prahl önskar sig och inte heller har vi lyckats värva de spelare som skulle kunna tillföra laget något redan i år, dock med få undantag. Kanske är vi bättre än en nionde placering i sluttabellen när säsongen 2002 är över, men ställ er in på att det kommer att bli svårt, drygt och många gånger andefattigt tills dess.
Övermod är kanske ett för starkt ord, liksom hat kan vara det i vissa sammanhang, men jag vidhåller min åsikt. Övermod är det när Malmö FF inte värvar en skicklig målvakt som kan bli det självklara valet av förstemålvakt. Övermod är det när allt hopp ställs till Brian Steen Nielsen och när över 50 miljoner kronor flinar elakt åt lagets alla supportrar som en antydan till att det finns pengar och tid till att inhandla en kreatör på mitten.
Oj oj, akilleshälar och lagdelar
Malmö FF har i dagsläget två målvakter som båda är självklara val som reservmålvakter. Detta skapar oro i de bakre leden. Vi har länge haft en vänsterback i Roth som prenumererat på vänsterbacken i brist på både konkurrens och insikt från lagledningen. Nu, äntligen, värvar Malmö en vänsterback med den enda följden, pinsamt om något, att vänsterbackarna endast petar varandra från startelvan. Allt detta till förmån för försäsongens hittills bästa högerytter som nu stängs in i Malmöförsvarets vänstra hörn, till nytta varken för laget eller för sig själv.
Den skickliga högerfoten blir nu istället en akilleshäl, som, liksom Kåmark tidigare i landslagsdressen, alltid fick lägga över bollen till högerfoten när ett uppspel skulle ske från vänsterkanten. Tidsödande och förutsägbart. Stackars Concha, som hade högermittfältsplatsen som i en liten ask att bara plocka fram lagom till den åttonde april, men som nu står villrådig och ifrågasatt, mycket orättvist.
Glädjande är då Billy B´s framsteg på högerkanten och jag är bergsäker på att han lägger beslag på högerytterbacksplatsen trots att Kjellin är duktig på att både hantera och sälja sig själv över en faxtelefon.
Mittbackarna kan komma att bli allsvenskans bästa, men först kanske efter tio till femton omgångar. De måste lära sig att inte spela så tätt ihop när de har bollen och framförallt inte så brett isär när de intar försvarsposition. Tids nog kommer Majstorovic och Nuorela att blomma upp, men kanske inte redan till denna vår, kanske till hösten.
Orimliga förväntningar
Mittfältet är den lagdel som fascinerar och förvånar mig som mest. Sällan har Malmö FF haft så många aspiranter till innermittfältet som de har i år samtidigt som det är så få vi önskar se där. Jag tänkte dra en liten parallell till Liverpool FC, trots att jag inte är en hängiven supporter till detta lag och som en parentes spelar även de med ett 4-4-2 system. I Liverpool FC finns det den mycket skicklige och outtröttlige tysken Hamann. Vi kan väl leka med tanken och jämföra honom med vår egen Brian Steen Nielsen.
Båda är nyttiga för sina lag, de viker sig inte i närkamperna och båda är såväl spelskickliga som spelförstörande (läs för motståndarna) mittfältsstrateger. Hamann ensam på mitten utan kreatören Steven Gerrard eller Jamie Redknapp får oftast bara jaga boll, bryta motståndarnas speluppbyggnad och det är uppenbart att han då också blir alldeles för ensam. Hamann gör inget lag, men är nog så viktig och kan räkna sig som given i en startelva, liksom vår egen Nielsen. För er som inte redan räknat ut min poäng så kommer den här:
Brian Steen Nielsen behöver en kreatör bredvid sig. Någon som vill och kan hålla i bollen. Någon som kan tillvara det tidsutrymme och spelytor Nielsen bjuder på. Någon som kan dirigera spelet, inte verbalt, utan så mycket mera viktigare – genom sitt sätt att spela fotboll i huvudet, långt innan motståndarna har hunnit räkna ut det. Det är vad Malmö saknar så innerligt i dagsläget. Brian Steen Nielsen gör inget lag, inte på egen hand.
Sedan kan vi laborera med mittfältare som jag-tar-ofta-fel-position-Ohlsson, jag-kan-inte-hålla-mig-skadefri-dessvärre-Mattison, jag-är-ännu-för-ung-Jönsson med flera och svaret är – det räcker inte till. Vi behöver mer än bara flitiga arbetsmyror på mittfältet och tyvärr ställs vårt enda hopp till en ung spelare som behöver blomma ut till en strateg inom kort och en annan som snart behöver bli skadefri. Visst känns det en aning oroligt eller är det bara jag som har premiärnerver och fjolårssäsongen i bakhuvudet?
[Klicka här för fortsättningen av Farhågor och frågor]