Ernst möter Jens Fjellström
Inför premiären mellan MFF och Djurgården presenterar Himmelriket stolt en lång intervju med expertkommentatorn som har varit hjälte i båda klubbarna.
Jag är nervös innan, såklart. Det är trots allt Jensa Fjellström jag ska träffa. Vi bestämmer en av Malmös lunchrestauranger som mötesplats. Klockan tolv, mitt på dan. Han hade nog tänkt sig ett samtal på en sisådär tjugo-trettio minuter, men när vi slutar är hon halv två och han måste stressa iväg.
Han är sig lik från fotbollsplanen. Kanske något längre än vad jag trodde. Men lika ståtlig, lika graciös, lika vältränad. Folk som har råd att prenumerera på Canal Plus, där Jens Fjellström agerar expertkommentator med jämna mellanrum, vet att han har samma frisyr och samma exklusivt tillbakalutade klädsmak som förr samt aspirerar på titeln "mest verserade fotbollspelare i Sverige någonsin".
Jag och redaktör Kjelldén har kommit fram till att Jens Fjellström är det perfekta intervjuobjektet inför den allsvenska premiärdrabbningen mellan Malmö FF och Djurgården. Han har spelat i bägge klubbarna (fem säsonger i båda), men det är mer än så. Han har varit viktig, han har varit betydelsebärande. Många har haft honom som favorit i respektive supporterskara. Mot slutet av den här intervjun så säger han, med aningens darr på stämbanden: "Det är som en familj, man har fått vara en del i två av de finaste familjer som finns". Och om inte det är kärlek så vet jag fan inte vad som är.
Jens Fjellström har representerat fyra klubbar under sin karriär. Förutom Djurgården och Malmö FF, även kinesiska Dalian Wanda (säsongerna 1997 och 1998). Och så den norrländska förening där alltihop började:
- Gimonäs Cykelklubb, hehehe...en rätt så duktig division 2-förening. Jag hann spela fyra eller fem säsonger A-lagsfotboll innan jag flyttade.
Det visar sig att det fanns en hel del andra klubbar som var intresserade innan han nappade på Djurgårdens bete 1988:
- Jag tackade nej till både AIK och IFK Göteborg i några omgångar. Jag trodde inte så mycket om mig själv som fotbollsspelare. Uppe i Norrland så blev du division 2-spelare...du blev inte så mycket mer. Då slog du huvudet i taket för vad du trodde var möjligt. Det fanns inget UFC eller GIF Sundsvall i allsvenskan då.
Men du tackade alltså nej till IFK Göteborg?
- Ja. Det var när jag var 17-18 år gammal. Jag tyckte det var för tidigt. Jag hade just blivit A-lagsspelare i division 2 och IFK Göteborg var ett av Europas bästa fotbollslag så det kändes inte riktigt som att jag skulle klara av det.
Men till sist flyttade du ändå...
- Ja, jag fick en tränare från Stockholm som hette Göran Aral, som nu sitter i Djurgårdens styrelse, som tränade oss 1987 och därefter blev Tommy Söderbergs assisterande tränare 1988...och han sa till mig ”om du flyttar så lovar jag dig att du kommer att bli en duktig allsvensk fotbollsspelare”. Det var väl det som behövdes för att man skulle lyfta det där norrländska taket för vad som var möjligt att prestera. Då tänkte jag ”då kommer jag nog att bli det”...GIF Sundsvall, Djurgården och Elfsborg ryckte i mig. Jag var nere och träffade Jan Maak, tränare i Elfsborg och spelade en testmatch med dom och det gick jättebra, men Elfsborg spelade i division 1...och jag kommer ihåg att Jan Maak sa till mig att ”det är ingen idé att du går till en allsvensk klubb för det steget är för stort”...då blev jag sur så det blev den perfekta sporren för att prova allsvenskt i någon annan klubb. Sen mötte vi dom nåt år senare i cupen och då hade det ju gått jättebra för mig...det var rätt kul, att visa honom att han hade fel.
Och då kom du alltså till Djurgården inför den allsvenska säsongen 1988?
- Ja. Dom hade ju sprungit hem ettan ruggigt imponerande. Så då var man ju rätt så försiktig i sin målsättning. Det gick fort på träningarna, men det hade jag kanske inte så stora problem med, det gällde snarare att vänja kroppen vid tempot. Men när väl matcherna satte igång så körde Tommy mig från start i alla matcher från första försäsongs- till finalen. Jag tror inte att jag missade en enda match den säsongen.
Jag har tagit med mig en verklig klenod till den här intervjun som jag nu drar fram ur väskan: Expressen från söndagen den 20:e november 1988. Förutom att Christina Onassis har dött och tevetittarna vill lägga ner lördagsunderhållningen Zick Zack så pryds framsidan av en bild på Martin Dahlin i badet med ett champagneglas i ena handen och von Rosens pokal i andra. Det är alltså dagen efter finalen på Malmö Stadion som Malmö vinner med 7-3 efter en makalös uppvisning. Men Jens är en av få djurgårdare som kommer undan med äran i behåll. Jag läser högt ur spelarbedömningen, där Jens får fyra getingar (övriga blåränder får två eller en): ”Ende djurgårdare med riktigt sting, ville och vågade”.
För oss MFF-anhängare som var där så framstod matchen som död efter 36 sekunder, när Lindman nickar in Jocke Nilssons hörna, resten var ren defilering, men Jens vill inte alls höra på det örat:
- Näää...jag tror inte ens att MFF:arna hade den känslan. Vi skapade väldigt mycket och jag hade ett jätteläge när det stod 2-5 då jag lobbade men la bollen uppe på måltaket. Och då kändes det som att hade vi fått mål där så hade vi varit på gång. Det kändes inte som att matchen var förlorad förrän 6-2 kom, då var det rullgardinen ner.
Men det måste ha varit knäckande med det där hörnmålet i första minuten?
- Det var rätt kul för det sista Tommy sa innan vi gick ut var ”OK, vi vet att dom är duktiga på fasta situationer, så vad ni än gör: ge inte bort några enkla hörnor i början”, hehehe...och om man spolar tillbaka bandet och kikar på den hörnan dom får efter tjugo sekunder så står Vito Knezevic och bredsidar bollen till hörna, han är inte ens attackerad, han hade hur lätt som helst kunnat skicka den upp i banan eller till inkast, men han bara helt lugnt bredsidar den till hörna...
Berätta nåt mer som du minns kring finalen!
- Pelle Kotschack, som satt i styrelsen, hade en slips med en torsk på efter matchen! Han hade två med sig: en guld och en med en torsk... Men felet var inte att vi torskade den matchen med 7-3, felet var att vi inte vann första matchen på Råsunda. Vi hade två i stolpen och var det bättre laget och hade vi vunnit den matchen med 1-0 så hade det blivit en tredje och avgörande match, för det var inte målskillnad som avgjorde då. Det grämde man sig lite över...
Ni hade ett rätt så bra lag, åtminstone offensivt...sen var där ju en del backar som kändes lite för gamla och långsamma...
- Det var precis det som var kruxet. Mittfältet var ju, om jag får säga det själv, riktigt bra. Stefan Rehn och Kjetil Osvold centralt och jag och Krister Nordin på kanterna. Det var där vi ofta vann matcherna det året. Och vi vann ju på att spela offensiv fotboll. Och vi vann på att det var vi som hade bollen mer än motståndarna. Men visst, försvarsmässigt var vi svaga. Där läckte det emellanåt.
Klicka här för att läsa fortsättningen av Ernst möter Jens Fjellström
