Ernst möter Jens Fjellström (2)
Jag har läst på innan intervjun och tar fram en lapp med spelade matcher, placeringar och gjorda mål för såväl Djurgårds- som Malmökarriären. Jag börjar rabbla: Djurgården först...
1988, trea i allsvenskan, finalförlust i slutspelet, tre mål... 1989, sexa i allsvenskan, ett mål... 1990, femma i allsvenskan, två mål... 1991, femma i allsvenskan, femma i den nyskapade mästerskapsserien, åtta mål... 1992, sjua i allsvenskan, femma i kvalserien, utslaget av Degerfors i avgörande matchen, nio mål... Det råder en stor diskrepans från 1991 och framåt vad gäller gjorda mål: åtta och nio mål är mycket för en mittfältare. Man undrar ju vad skillnaden berodde på?
- Ett par olika saker. Dels så kändes det som att man alltid prioriterade defensiven de första åren. När jag spelade vänstermittfältare med Leffe Nilsson bakom mig så skallade vi alltid ihop innan match och sa: ”nu stänger vi igen vänsterkanten”...och vi hade ett sånt förhållande: ”vänsterkanten är vår, där ska ingen få komma runt, ingen ska få slå några inlägg”. Sen är det ju så att börjar du göra mål så tar du för givet att du kommer att göra några till. Har du däremot problem att göra mål från gammalt så är det oftast sånt som hänger med.
1992 åkte alltså Djurgården ur allsvenskan efter en löjeväckande ansamling av otur. Kvällen innan jag träffar Jens så läser jag på Djurgårdens officiella hemsida att han 1999 har sagt: ”Det gör ont i hjärtat när jag tänker på 1992”. Då vill man veta om det fortfarande är så...
- Ja, utan tvekan. Det gör lika ont idag. Jag kan hur lätt som helst plocka fram den känslan från Stora Valla...
Ni hade ju ett nästan osannolikt oflyt den säsongen… först missar ni sjätte och sista platsen till mästerskapsserien hårfint och blir istället sjua, sen blir ni femma av åtta lag i kvalserien, där fyra klarar sig kvar i allsvenskan, och då har ni legat etta större delen av tiden, och ni åker under strecket i sista matchen där ni leder hemma mot Häcken med 2-0…
- Och så gör dom två mål i slutet. Det ena målet är ett skott från trettio meter och det andra är lika osannolikt...men det där blir en spiral som börjar gå neråt och sen bara fortsätter. Grejen var ju att vi skulle till mästerskapsserien...jag tror vi vinner de fem första matcherna i kvalserien, då börjar vi sätta upp idiotiska mål, som man inte ska göra...att vi ska vinna alla matcher i serien...vi satte hela tiden upp målsättningar som var orättvisa mot oss själva, vi gav oss aldrig någon anledning att glädjas över nånting. Men jag är förbannad än idag, även om jag är bra kompis med Peter Skoog, men jävlar i mig, jag svär åt honom än idag för att han inte slänger sig och blockar skott på Stora Valla när den där, vad hette han nu, Berger nånting...
Henrik Berger...
- Just det, Henrik Berger...när han sköt...det var också ett skott från trettio meter, vi fick bara sådana mål emot oss. Och det var bara minuter kvar! Men Peter Skoog springer bredvid den där Henrik Berger och det är det som avgör, ett lag som slåss för sin existens och ett lag som bara ska försvara den...han slänger sig inte och blockar skott, det hade varit hur naturligt som helst för vilken av Degerforsspelarna i det läget, men Peter Skoog gör det inte...men det är signifikativt för hela den säsongen, vi var för fina i kanten. Det värsta är att vi spelade ut dom ruggigt på Stadion...vi spelade ut dom så mycket att vi tyckte att det var färdigt… Det var hemskt.
Om vi tar fram lite positivare Djurgårdstongångar: ni hade två cupfinaler under din tid. Först 1989 då ni fick stryk av Malmö FF med 3-0…
- Ja, men då hade dom det absolut bästa lag dom haft, tror jag. Det kändes direkt att vi inte skulle kunna vinna och det var inget att skämmas över heller. Dom var så jäkla bra, det var sista matchen för Thern och Roger Ljung, det var avskedsföreställningen. Nä, dom var ruggiga. Det var ett komplett lag, inga brister.
Sen vann ni cupen 1991 mot Häcken med 3-0…
- Ja, och då kändes det lika naturligt som när MFF slog oss. Det var ingen match det heller. Vi var överlägsna.
En annan höjdare måste ha varit den 13:e augusti 1990, 9-1 mot Hammarby och du gör två mål...
- Vi hade tre hemmamatcher på raken där vi slog Hammarby med 9-1, Örgryte med 7-0 och Öster med 4-0. Men det var ingen som noterade att vi hade gjort 20-1 på tre hemmamatcher. Det var hockeyhajpen då och man gnällde på fotbollen hela tiden. Jag skrev en artikel om det i Svensk fotboll: att man borde åsamma sånt lite bättre. Men nu har det ju vänt: fotbollen är stor igen. Jag vågar knappt tänka på vad som hade hänt om Djurgården hade slagit Hammarby med 9-1 idag.
Men 9-1! Det är ju inget lag som vunnit med så mycket i allsvenskan sen andra världskriget, känns det som...hur var det möjligt?
- Och det är ett derby! Fattar du? Ett derby! När det betyder som mest och ingen ger nåt gratis! Men det var väl likadant som när Malmö slog oss med 7-3, vissa dagar går allting in. Men vi var bra också. Väldigt bra.
Hur är ditt förhållande till Djurgården idag?
- Jag blir fortfarande väldigt väl bemött när jag är däruppe och hälsar på. Jag satt på ett arkitektkontor och jobbade under mina fem år i Stockholm och ritade bland annat klubbstugan och planerna ute på Kaknäs, det som är Djurgårdens träningsanläggning idag, så det blir lite grand som att komma hem när man är där.
Ytterst viktigt (i alla fall för oss supporters som är noga med ord som lojalitet och klubbkänsla) är också att det känns som att Jens Fjellström aldrig har svikit någon av sitt hjärtas två klubbar. När han försvann från Malmö FF till Kina inför säsongen 1997 så var det ett stort avbräck, men han skulle aldrig ha stuckit utan styrelsens godkännande. Och när Djurgården åkte ur 1992 och Jens flyttade till MFF så var det inte den välkända historieskrivningen ”spelare-dumpar-klubb-som-åker-ur” som låg bakom.
Han berättar att det fanns uppsägningskontrakt på flera av spelarnas platser dagen efter Stora Valla-debaclet. Klubben hade fyllt i papperna och det var bara för Jens att skriva under och ge till DIF:s styrelse som sedan skulle skicka in alltihop till fotbollsförbundet. Men det fanns tre rutor att kryssa i: 1) spelaren säger upp kontraktet, 2) klubben säger upp kontraktet, eller 3) spelaren och klubben säger upp kontraktet. Jens kryssade naturligtvis i tvåan, för han hade aldrig bett om att bli uppsagd. Men när kopiorna kom tillbaka från SvFF så hade någon i Djurgårdens organisation, på ett väldigt amatörmässigt sätt, kladdat över krysset och satt ett nytt i ruta ett. Dessutom så hör det till saken att Jens hade anbud från AIK, men eftersom han inte ville gå till konkurrenten valde han en klubb som låg känslomässigt lite längre ifrån Djurgården.
Klicka här för att läsa fortsättningen av Ernst möter Jens Fjellström
