Thomas Green sågar MFF: Nu är det kris!
Dags att ryta ifrån, ruska om och ropa ut – this is the fucking Allsvenskan!
Hoppet är det sista som överger oss sägs det. Mina funderingar efter Malmös håglösa andra halvlek mot Hammarby är snarare, vad det första är som överger oss. Är det förnuftet? Moralen? Inspirationen och glädjen?
Jag skulle vilja påstå allt det ovanstående. Nu tillhörde jag inte dem som trodde på full poängskörd borta mot Svenska mästarna som förvisso inlett Allsvenskan mycket darrigt. Däremot trodde jag att lagmoralen än en gång skulle finnas där som enda anfallsvapen om nu spelet skulle bedarra. I min förhoppning hoppades jag att det kanske skulle räcka till en poäng. Min besvikelse bottnar inte i att vi förlorade matchen, utan att Malmö FF har blott tre poäng på fyra matcher. Lagen närmast omkring oss i tabellen, AIK, Helsingborg och Halmstad är faktiskt de senaste årens Svenska mästare. Vilka blir räddningsplankorna?
Många menar nu på att det är bara till att ta tre poäng mot Kalmar FF, men efter att ha sett dem mot Helsingborg (mållöst med mersmak för Kalmar) vill jag varna om hur svår drabbningen på fredag kommet att bli. De tänkta kandidaterna till att ramla ur Allsvenskan tycks frångå experternas nederlagstips och samlar på sig friska poäng i sin marsch mot ett nytt Allsvenskt kontrakt. Landskrona som inför säsongen var det lag som var mest nederlagstippat har nu tio poäng, hela sju mer än Malmö FF. Oftast behövs det omkring trettio poäng för att säkra ett Allsvenskt kontrakt och Landskrona har redan avverkat en tredjedel av dessa med hela tjugotvå omgångar kvar att spela. Malmö FF spelar onekligen ett mycket bättre försvarsspel än tidigare år, men med uppenbara ödesdigra försvarsmisstag i match efter match. Likväl är det befogat att börja undra vart skutan är på väg. Ner i djupet eller kommer uppehållet för världsmästerskapet alldeles lägligt och att medföra mera vind i seglet inför återstarten i juli?
Jag är minst sagt orolig. Siffror ljuger inte, såvida inte någon fifflat med dem. Tre poäng på fyra matcher är alldeles för oroväckande för att inte ens väcka en uns uppmärksamhet från den mest optimistiske. Med denna poängskörd – om det inte kommer en markant förändring och tillika snar sådan – kommer vi i höst att spela för att säkra det Allsvenska kontraktet. Är du inte klok skulle någon kunna undra – kanske inte – men vi var många som redan i maj 1999 uttryckte vår oro som så olyckligt, så förnedrande och så oförlåtligt besannades. Då var degraderingen ett faktum men vad kunde ha gjorts annorlunda då, nu med facit i hand? Än finns det gott om tid till viktiga förändringar i årets pågående Allsvenska.
Rätt spelare på plan torde vara lösningen. Vissa givna favoriter måste upp till bevis annars får de tveklöst ställa sin plats i startelvan till förfogande. Bara för en månad sedan fanns det de som ännu ansåg Erik Johansson för att vara ett märkligt förvärv av Malmö FF. Förmodligen delade Prahl dessa tankar då Erik Johansson aldrig var given i någon av hans startelvor under försäsongens träningsmatcher. Nu glädjer han oss alla med kvickhet, rationella lösningar i trängda lägen och ett mod som bara trummar på, oavsett vad ställningen i matchen må vara. Erik Johansson är tveklöst given i en annars ofta andefattig Malmöuppställning. Igår visade Erik Johansson prov på att han borde få chansen centralt på mittfältet. Många var hans löpningar ner till den egna planhalvan för att hämta boll, för att driva bollen upp på plan och för att anta rollen som spelfördelare. Ingen av de andra mittfältarna lyckades med detta, allra minst de två defensiva innermittfältarna Ohlsson och Nielsen som inte hade någon lyckad afton. Det var inte ens Allsvensk klass på Malmös lagmoral och kampanda i den andra halvleken. Undermåligt och det liknade det vi så ofta såg under hösten 1999, krampaktigt och de flesta hängde med huvudet istället för att bita ihop, höja blicken och finna spelalternativ.
Coachningen var usel mot Hammarby. Förvisso är Prahl en erkänd tränare och medger själv att han inte är en skicklig coach under match, men lite förnuft må han väl ändå ha!
Elanga ges inte förtroendet från start men likväl ges han ansvaret att med blott sju minuter kvar, gå in och förändra matchbilden. Dessutom på bekostnad av en offensiv kraft i form av
Billy Berntsson. Var det helt otänkbart att byta ut någon av de två defensiva innermittfältarna?
Sista sju minuterna övergick Malmö FF från ett 4-4-2 spelsystem till ett 3-5-2, men jag undrar varför i hela friden? Nu om någon gång skulle det väl ändå ha matats bollar mot motståndarnas straffområde. Tre spelare på topp borde ha varit medicinen i slutminuterna och inget annat. En targetplayer, om han så heter Majstorovic, Ohlsson eller någon annan är oväsentligt, men någon borde åtminstone ha funnits där framme för att avhjälpa de ensamma Skoog och Rosenberg. Med ett femmanna-mittfält torde Prahls tanke ha varit att hålla i bollen och rulla runt den, men det fanns inte tid till detta. Ett underläge behövde hämtas upp men coachningen ville annat. Inte ska laget först börja rulla boll på mittfältet med endast sju minuter kvar mot ett lag som backat hemåt. Få spelare får godkänt igår.
Optimisten skulle ha utryck att Mattisson kämpar och inte viker sig i närkamperna. Mete och Concha gör några fina brytningar. Berntsson visar prov på offensiva utflykter däribland när han friställer Erik Johansson, strax innan den förstnämnde fick lämna planen. Skoog täcker bollen föredömligt och en massa annat dravel om övriga spelare skulle jag kunna skriva om men väljer att avstå. Faktum är att Ijeh gör mål och det kändes förbannat gott och förlösande när bollen piskade in i nätmaskorna. Majstorovic vinner i stort sett alla höjdbollar frånsett de gånger domare Sundell ville annorlunda. Erik Johansson ångar på och ibland påminner det om man när man själv som ensam vuxen lirar boll mot ett gäng småbarn. Man är tvungen att dribbla för att man inga lagkamrater har. Erik Johansson gör det bra och jag finner bara dessa tre sistnämnda namn som godkända i ett Malmö FF som än en gång står inför en stundande kris.
Matchen mot Kalmar har fått den viktiga och ödesdigra karaktär jag befarade direkt efter förlusten mot Örgryte. Euforin somliga ville dela med sig av delade jag inte alls. Ett bra spel utan poäng är trots allt bara ännu en poänglös match. Resultaten är det enda som räknas när en Allsvensk tabell ska sammanfattas den 2 november 2002. Tre poäng står på spel på fredag mot nykomlingarna Kalmar FF som visar, inte minst senast mot Helsingborg, att en degradering är inte vad de hade tänkt sig. Inte bara tre poäng står på spel utan även förtroendet för laguttagningen, coachningen och lagmoralen. Vi måste alla ge vårt yttersta på fredag, både på plan och på läktaren.
Nu är det hög tid att vakna upp.
Nu går det inte längre att blunda för misstagen och säga ”marginalerna var inte på vår sida” och inte heller ”vi var förtjänta av minst en poäng”.
Nu är det dags att ryta ifrån, att ruska om spelarna och att ropa ”this is the fucking Allsvenskan!”
