Det var en sådan där dag...
Jag tror att vi alla känt det någon gång. Man vaknar på morgonen och känner att det bara blir seger idag.
Det var en sådan dag då det inte kunde gå fel.
Jag tror att vi alla känt det någon gång. Man vaknar på morgonen och känner att det bara blir seger idag. På samma sätt som man ibland vaknar och känner att detta blir en "pisse-dag" och när du går och lägger dig på kvällen har du dragit på dig tandvärk, en trasig TV och en parkeringsbot. Jag vaknade igår morse och visste att vi skulle vinna.
Arbetsdagen segade sig fram värre än den någonsin gjort, och det vill inte säga lite. Kl 15.00 kastade man sig ut i bilen för att hinna hem och ladda innan matchen. 17.00 styrdes kosan mot staden som gud glömde. Jag är alltid nervös när jag skall upp och se fotboll i Helsingborg. Inte så mycket för matchen, utan mer för att vi skall ta av på fel väg på vägen mot Olympia och hamna hos en tandlös, banjospelade yngling. Ni som sett "Den sista färden" vet vad jag talar om. Sällskapet i bilen var skeptiska inför matchen och lät sig inte övertygas av mina "syner" under morgontimmarna. Väl på Olympia, som är en mycket fin arena, såg man att parkeringen vid arenan FULLKOMLIGT dominerades av ljusblått. Vart man än vände sig såg man kända och okända malmöiter. Än en gång stärktes känslan av att det inte kunde gå fel ikväll.
In på arenan och denna gången var det sittplats som gällde. Dels för att jag faktiskt ville se lite av matchen jag bevistade och dels för att försöka bidra med lite ljusblå stämning på de annars så tysta Olympia-läktarna. Klacken snett under oss började så smått fyllas på och nådde snart bristningsgränsen. Även på Sittplats dominerade MFF Supportrarna. När laget tackade klacken för sista gången under uppvärmningen så visste man att vi hade 12, mycket laddade spelare i laget.
Snacket började gå om varför inte BSN fanns med? En person i kretsen runt MFF sade något om en dålig rygg, men man kunde lätt se att det inte var hela sanningen. Nåväl, det skulle väl gå ändå. Hasse i mitten och Joseph in på kanten. Matchen närmar sig start och man frågar sig vad som hänt med publiken på Olympia??? När laget i gick upp i Allsvenskan och man tog sig upp för att se matcherna, möttes man av en skånsk speaker med lite pondus. Nu har man anställt en färglös göteborgare. Förr var det stämning på Olympia. Speakern manade alla läktar-sektionerna till "raketen" likande applåder i tur och ordning…"Nu tar vi Stattenaläktaren…1-2-3…"osv. Bara där kände man sig liten som Malmösupporter.
Matchen börjar…Micke Roth visar prov på spel som han maskerat mycket skickligt under 5 års tid nu, när han snor bollen av en liggande Christoffer A och skickar bollen till Skoog som tar ner och sätter ettan. Jublet vet inga gränser. Nu gäller det att inte släppa till direkt. Det håller i sig ända tills några minuter återstår och Santos rycker sig fri från en stillastående Maestro. Psykologiskt mycket illa för MFF.
I Pausen slipper vi i alla fall 1998års stora succé på Olympia, MrDeejay. Killen som vandrade omkring på planen med ett mixerbord på magen försökte elda på publiken med hockeyslagdängor. Inte ens det faktum att spelarna var på plan och domarna ville blåsa i gång matchen fick denna märkliga man att gå av planen.
Istället kommer en äldre man ner till oss och gör oss uppmärksamma på att en viss Zlatan sitter på läktaren, inte allt för långt ifrån oss. Nyheten sprids som en löpeld och inom 2 minuter har Zlatan fått resa sig och tacka för ovationerna, och en ganska stor skara autograftörstande ungdomar runt sig.
Spelarna kommer åter in och MFF verkar ha missat att HIF kvitterat och sätter högsta fart direkt. 2-1 kommer som ett brev på posten och Ijeh lär oss ett nytt bibelcitat. Jonny Rödlund kopian, Rade Prica (Rade har snart varit lovande lika länge som Jonny), kvitterar på ett riktigt skitmål och nu börjar jag för första gången, verkligen vackla i min övertygelse om seger. Det är då den tolfte spelaren kliver in i handlingen på allvar. "Ett skott, ett mål för Malmööö" ekar över hela arenan i 25 minuter innan Elanga prickar Ijeh på huvudet och matchen avgörs. MFF delen av Olympia exploderar i ett segerrus och man har fan i mig inte långt till tårarna. Okända människor börjar spontant krama varandra och de stackare som stod sist i kön när gud delande ut favoritlag, börjar lomma hemåt.
När sedan Mffarna ropas in på planen igen håller de små HIF-liven, som dröjt sig kvar, på att kvävas av ilska och hoppar , skriker och slår med nävarna i luften. De tillresta malmösupportrarna har än en gång krossat sina diton i HIF och inte ens den sega bilkön bakom Olympia kan dra ner humöret på några MFFare. Min Intuition svek mig inte denna gång heller och än en gång fick man känna på den underbaraste känslan i världen… Att lämna Olympia meden seger i bagaget.
